Fearlessintents blogg

Jag är osäker på vad som är svårast just nu: att helt och hållet ha avstått från snus och nikotin ett bra tag, eller att genomlida de fruktansvärda utsättningssymptomen från cymbalta.

Det känns som om en gremlin med en IQ på rumstemperatur desperat försöker koppla en elkabel i mitt huvud. Jag upplever kortvariga elektriska stötar som genomborrar mitt huvud varje gång jag vrider blicken åt något håll. I kombination med lätt illamående och dålig balans bildar detta den mest utmanande av alla tänkbara utsättningssymptom.

Hur står det annars till? Jo, jag kan knappt tänka på något annat än att varje stol jag sätter mig i känns som en elektrisk stol, och att varje muskel i min kropp känns som om den har genomgått fem dagar av intensiv träning på gymmet.

Enligt läkaren kan det ta upp till två veckor innan dessa symptom avtar, men att de börjar klinga av efter fyra. Jag har nu nått dag fyra och hatar varenda sekund av det. Jag längtar efter att dessa plågsamma symptom skall försvinna.

Nu har jag varit utan snus i fyra dagar. Jag försökte först sluta tvärt, men redan första dagen insåg jag att abstinensen blev alldeles för intensiv efter att ha använt så starkt snus under så lång tid. Därför tog jag ett steg tillbaka och började med nikotinersättning i form av sugtabletter och tuggummi.

Visst får jag fortfarande i mig en viss mängd nikotin, men betydligt mindre än tidigare. Faktum är att en enda prilla motsvarade ungefär åtta sugtabletter på en dag. Jag märkte också snabbt att min sömn förbättrades så fort jag bytte.

Nu är planen att hålla mig till nikotinersättningen ett tag för att först bryta vanan, och sedan successivt trappa ner dag för dag.

Jag känner mig riktigt motiverad att fortsätta och efter det är det dags att skaffa gymkort igen!

Överlag skulle jag säga att mitt dagliga liv har rullat på som vanligt. Jag märker dock att jag allt oftare fastnar i tankar om det kommande året, snarare än att fokusera på nuet. Det känns som om jag går på autopilot, bara väntar på att det här förbannade 2024 ska ta slut.

Sanningen är att jag ser 2024 som ett relativt misslyckat år på många sätt. Jag har haft väldigt lite tid för musiken och nästan inga stunder av lugn och ro. Sommarsemestern blev förstörd av Covid-19, min farmor gick bort, konflikter uppstod mellan mig och min sambos olika intressen, och jag har kämpat med utmattning. En av mina bästa vänner blev inlagd på sjukhus, min psykiska hälsa har varit skör med alla byten av antidepressiva, och kontakten med både familj och vänner har varit bristfällig. Listan över saker jag inte är nöjd med i år känns oändlig.

Det positiva? Jag lyckades faktiskt få ett jobb, men ärligt talat är det ungefär där de ljusa punkterna slutar.

Inför 2025 har jag bestämt mig för att aktivt försöka förändra min situation. Det handlar inte bara om att börja äta nyttigt eller träna sådant kan vänta tills januarihysterin har lagt sig. Det jag vill göra är att blicka inåt och ställa mig själv frågan: "Vad vill jag egentligen?".

Från och med nästa år tänker jag sluta lägga tid och energi på problem som egentligen inte är mina att lösa. Jag ska sluta oroa mig för vad andra tycker och istället prioritera det som verkligen betyder något för mig. Vill jag ta en promenad? Då gör jag det. Känner jag för att träffa en vän? Då ser jag till att det händer. Om inspirationen slår till och jag vill skapa musik, då ska jag ge det utrymme. Vill jag hälsa på familjen för att jag själv känner för det? Då gör jag det ? helt på mina egna villkor. Jag behöver ingen annans tillåtelse för att leva mitt liv.

Från och med nästa år är jag huvudpersonen i min egen historia, och det tänker jag hålla fast vid utan att kompromissa. När 2024 är över, börjar ett nytt kapitel ? ett nytt liv.

Någonstans mellan det existentiella bruset och vardagens surr i mitt huvud borde det finnas en stund av lugn. Men just nu är det verkligen inte så. Det känns som om jag ständigt brottas med inre demoner och stress.

Ibland önskar jag att höstdeppen inte hängde med året om, och att jag bara en enda dag ? en endaste dag ? kunde få en paus från allt. Slippa kämpa mot frustration eller känslan av att färgerna sakta försvinner från allt omkring mig. Bara en dag då jag kan ligga kvar i sängen utan tusentals måsten och krav som tvingar upp mig. En dag att stänga av hjärnan och ta lite mental helg.

Trevlig lillördag.

Den senaste tiden har verkligen varit en prövning. Jag har allt mer accepterat att "det alltid är något," och det kan vara både stora och små saker som påverkar.

Förutom att fullmånen lyser starkt på natthimlen och gör att sömnen känns som om jag precis hade druckit kaffe, ätit snabbmat och svept två energidrycker strax innan läggdags, så har mitt sinne varit tungt. Hela året har hitills känts som en kamp att ta sig över vattenytan, och det har varit svårt att hitta fotfäste.

I söndags gick min kära farmor bort, en person som stod mig väldigt nära. Sorgen har träffat mig hårt, och jag har fortfarande svårt att ta in att hon inte längre är här. Det känns tomt, tungt och overkligt.

Mycket av det som tidigare kändes viktigt, betyder nu inte lika mycket. Det är dags att börja fokusera på det som verkligen spelar roll.

Vi hörs sen.

Kan man inte bara få skeda utan att det ska vara så praktiskt?

Som vi alla känner till, när den romantiska förälskelsen avtar, inträder det praktiska livet. De mysiga eftermiddagarna i sängen övergår till tid i tvättstugan, sex till att glo på TV:n, och en kväll som en gång präglades av vin och chips förvandlas till måltidsersättning och piller mot förhöjt blodtryck.

Utan att verka alltför bitter, kan jag inte låta bli att nämna att jag under den senaste tiden har mött enström av motgångar som har varit svåra att hantera. Jag har upplevt en betydande nedgång i mitt psykiska välbefinnande och valde därför att ta ett steg tillbaka och stänga av omvärlden en tid. Jag har tillbringat många timmar i mitt eget huvud, och mina tankar har ofta cirkulerat kring olika variationer av meningen "allt är meningslöst."

Nu, efter en tid av reflektion, känns det givetvis bättre, men det har definitivt varit en extraordinärt prövande process att frigöra mig från dessa känslor.

Jag kan fortfarande uppleva att vardagen har förvandlats till en monotont förflyttning från punkt A till punkt B, likt i spelet Monopol där man varje månad passerar "Gå" den 25:e, endast för att, två dagar senare, längta efter nästa tillfälle att passera den samma.

Dynamik har blivit en sällsynt och eftertraktad tillgång.

Det känns som att jag har spenderat mycket tid på att reflektera den senaste tiden. Nu när jag äntligen har kommit in i arbetsrutinen märker jag att mina tankar börjar vandra, eftersom så mycket går på autopilot.

Bland annat slår det mig hur mycket jag har samlat på mig genom åren som fortfarande känns ouppklarat. Det är som om vissa saker ligger och skräpar i ett hörn av minnesbanken, och dyker upp då och då, särskilt nu när jag märker att allt mer automatiseras och att jag inte lär mig så mycket nytt längre. Det händer när jag sitter framför datorn på jobbet, när jag kör hem, i sängen innan jag ska sova, eller när jag spelar gamla Wii-spel. Dessa tankar dyker upp och ibland är det svårt att skaka av sig dem.

Jag undrar om jag kanske överskattade hur mycket antidepressiva och att sluta dricka alkohol för ett år sedan skulle påverka mig. Jag trodde att när kemin i hjärnan var återställd, skulle dessa känslor försvinna. Men de finns fortfarande kvar. Jag har provat allt från terapi till meditation, men det verkar som om tankarna ändå fortsätter att snurra.

På något sätt känns det som att detta är något som kommer följa mig genom livet. När jag försöker spela in vloggar för att sätta ord på det hela, blir jag ofta så frustrerad efter en minut att jag börjar avbryta mig själv och höjer rösten, även om jag sitter ensam i bilen. Det känns nästan absurt att jag fortfarande är fast i det här, trots alla försök att släppa det och leva i nuet, istället för att gång på gång gräva upp gamla problem som ingen annan än jag bryr mig om. Platserna finns kvar, men människorna jag var med är borta.

Jag tror inte att distrahera mig själv är lösningen. Jag får hitta ett annat sätt att hantera det. Kanske handlar det om att fortsätta prata om det tills jag inte har något mer att säga.

Jag har upplevt att den senaste tiden har varit ovanligt hektisk. Varje morgon har jag känt mig trött, och det verkar som om det dyker upp nya saker att lägga till min 'att göra-lista' varje dag.

Jag har för övrigt inte varit aktiv på sociala medier på ett bra tag. Det känns som om det kommer att bli betydligt längre än tidigare, eftersom det bara känns som en meningslös sysselsättning. Jag har alltid haft en känsla av att jag varit på fel ställe. Därför försöker jag nu att vara mer närvarande och fokusera på min egen utveckling. Det känns verkligen nödvändigt med tanke på allting som pågår både på jobbet och i privatlivet. Självklart är jag tillgänglig på messenger, men jag har valt att avstå från alla sociala flöden.

Jag har även börjat lyssna på ljudböcker. Jag försöker att ge hjärnan lite nya intryck.

Jag har återvänt till kontoret efter en semester som verkligen var en ansträngning. Jag blev smittad av covid-19 precis i början av min ledighet och var sjuk hela tiden, plus några dagar till. Men nu är jag tillbaka igen och fortsätter mitt arbete.

Självklart känns det lite sorgligt att gå och vänta på sin ledighet för att sedan bli sjuk. Men, det dyker upp fler tillfällen.

Nu tuffar vi på.

Då har jag precis genomgått det typiskt svenska ritualen, nu är mitt vita år avslutat.

Det har varit en positiv känsla att ha tagit avstånd från alkoholen under ett år, men resan har varit långt ifrån enkel. Motgångar har dykt upp på flera fronter, både psykologiskt och i form av svåra vanor. Frustration har känts påtagligt under perioder av längtan och abstinens.

Det var först vid 6 månaders målet som jag verkligen kände att det började släppa, efter det minskade suget och vanorna började bli bleka. Sedan har det bara blivit enklare och enklare.

Beslutet att fortsätta på den nyktra vägen är fast. Ingen återfall till helgen för mig. Att vara fri från alkohol har bara varit positivt och befriande, och jag har inte längre behövt hantera de negativa konsekvenserna av alkohol: kommentarer om mängden dryck, dubbelmoralen från andra, pinsamma situationer, bakfyllor, orimliga regler och de extra kilo jag har förlorat.

Det känns helt enkelt fantastiskt och min hälsa är så mycket bättre nu jämfört med de senaste sju åren.

Nu kör vi!