Fearlessintents blogg

Jag har upplevt att den senaste tiden har varit ovanligt hektisk. Varje morgon har jag känt mig trött, och det verkar som om det dyker upp nya saker att lägga till min 'att göra-lista' varje dag.

Jag har för övrigt inte varit aktiv på sociala medier på ett bra tag. Det känns som om det kommer att bli betydligt längre än tidigare, eftersom det bara känns som en meningslös sysselsättning. Jag har alltid haft en känsla av att jag varit på fel ställe. Därför försöker jag nu att vara mer närvarande och fokusera på min egen utveckling. Det känns verkligen nödvändigt med tanke på allting som pågår både på jobbet och i privatlivet. Självklart är jag tillgänglig på messenger, men jag har valt att avstå från alla sociala flöden.

Jag har även börjat lyssna på ljudböcker. Jag försöker att ge hjärnan lite nya intryck.

Jag har återvänt till kontoret efter en semester som verkligen var en ansträngning. Jag blev smittad av covid-19 precis i början av min ledighet och var sjuk hela tiden, plus några dagar till. Men nu är jag tillbaka igen och fortsätter mitt arbete.

Självklart känns det lite sorgligt att gå och vänta på sin ledighet för att sedan bli sjuk. Men, det dyker upp fler tillfällen.

Nu tuffar vi på.

Då har jag precis genomgått det typiskt svenska ritualen, nu är mitt vita år avslutat.

Det har varit en positiv känsla att ha tagit avstånd från alkoholen under ett år, men resan har varit långt ifrån enkel. Motgångar har dykt upp på flera fronter, både psykologiskt och i form av svåra vanor. Frustration har känts påtagligt under perioder av längtan och abstinens.

Det var först vid 6 månaders målet som jag verkligen kände att det började släppa, efter det minskade suget och vanorna började bli bleka. Sedan har det bara blivit enklare och enklare.

Beslutet att fortsätta på den nyktra vägen är fast. Ingen återfall till helgen för mig. Att vara fri från alkohol har bara varit positivt och befriande, och jag har inte längre behövt hantera de negativa konsekvenserna av alkohol: kommentarer om mängden dryck, dubbelmoralen från andra, pinsamma situationer, bakfyllor, orimliga regler och de extra kilo jag har förlorat.

Det känns helt enkelt fantastiskt och min hälsa är så mycket bättre nu jämfört med de senaste sju åren.

Nu kör vi!

Äntligen är jag på semester. Jag har verkligen behövt det efter de senaste hektiska månaderna med konstanta händelser både i vardagen och privatlivet. Nu kan jag äntligen slappna av och fokusera på att återhämta mig.

Tyvärr föll jag tillbaka och började snusa igen på fredagen innan jag skulle gå på semester. Trots att jag höll mig borta från nikotinet i 6 dagar, kunde jag inte motstå suget. Jag försöker ändå se det som en del av processen att sluta snusa och att återfall är en del av resan mot att bli helt snusfri. Jag kommer göra ett nytt försök senare.

Jag har en vision att verkligen bara fokusera på musiken under semestern, och inte göra för många aktiviteter. Så för mig spelar det ingen roll om semestern regna bort, det är lugnt för mig att bara vara hemma och koppla av.

Det här med att plötsligt sluta med saker och ting verkar vara något som har blivit ganska vanligt för mig på senare tid. I lördags fick jag ett spontant infall att jag borde sluta snusa eller ta en paus från det. Så nu har jag helt plötsligt inte snusat på snart 5 dagar och jag har både gått igenom 3 dagars abstinens och suget efter godis.

Visst vore det fantastiskt om jag faktiskt lyckats sluta snusa på en gång. Men jag tycker ändå att det kändes konstigt att gå från att ha en snus under läppen hela tiden och få i mig upp emot 20 mg nikotin per prilla, till att plötsligt inte längre vilja ha det och sluta omedelbart.

Märkligt det där.

Jag upplever återigen en period där jag känner behovet av att radera alla appar och ta avstånd från sociala medier. Det kommer troligen inte vara en långvarig paus, men jag känner att jag behöver reflektera över mina tankar och återställa mig till normalt tillstånd.

Jag är medveten om orsakerna till att dessa känslor återkommer, men det är ändå svårt att hantera dem. Det är som om en röst inombords skriker "nej! Nu räcker det!" vilket gör att jag måste ta en paus.

Det känns som att det händer mycket just nu. Något så enkelt som återhämtning verkar ha blivit en lyxvara i min vardag.

Men det är inte långt kvar till semestern. Jag känner ett starkt behov av att ta en paus från allt ansvar för att lätta på trycket och återhämta mig. Ser så mycket fram emot det.

Har på senaste tiden funderat på att börja träna igen. Jag har nyligen fått tillgång till friskvårdsbidraget och planerar att komma igång i september.

Jag har lyckats gå ner en del sen jag slutade dricka men har en vision om att komma igång och bli lite mer tränad. Kroppen känns fortfarande ganska tung och jag blir lätt anfådd.

Jag ska genomgå en undersökning på Neko Health den 1 augusti där de ska kontrollera alla värden och annat, och jag är mycket nyfiken på att se hur mina värden har förändrats sedan förra gången. Senast hade jag höga kolesterolvärden och har sedan dess gjort många förändringar i min kost för att försöka sänka dem. Dessutom har jag blivit mycket mer aktiv sedan jag började på mitt nya jobb.

Men vi får se! Jag tänkte inte gå in så brutalt hårt som jag gjorde sist så jag tröttnar efter en månad utan. Jag tänkte köra lite mindre och inte gå allt in på en gång.

Jag har haft en ganska hektisk period här med massor av arbete osv. Det har varit svårt att bara stanna upp och ta sig tid att skriva om hur det går och vad som händer.

I vanlig ordning är det fortfarande rätt tufft på hemmafronten. Det är mycket som händer och den eviga striden med att verkligen få sova ut en natt pågår konstant.

Men för att vara lite positiv så har jag fått förlängt på jobbet. Så jag kommer att ha en säkrad plats fram till mars och det är väldigt skönt.

Det var ett tag sedan jag senast delade med mig av framstegen.

Nu har jag gått 290 dagar utan att röra en droppe alkohol och det känns bara bättre och bättre för varje dag som går. Sug efter alkoholen är nästan helt borta och de få gånger det känns som jag saknar en starköl är sällsynta. Dagarna mellan suget blir längre och längre, och helgerna används mer för att vila än för att återhämta sig från en bakfylla.

Jag måste medge att jag fortfarande tycker att högtiderna är de svåraste att hantera eftersom alkoholen alltid har varit en stor del av dem. Men resten av tiden är nu betydligt lättare att hantera jämfört med hur det var förr.

Det är nu enklare att hantera känslan av uttråkan och att genomföra planer är också smidigare eftersom jag inte stöter på samma hinder och brist på motivation som tidigare.

Planen är att fortsätta vara alkoholfri tills jag har avvänjt mig från de antidepressiva, vilket är planerat till september i år. Men om allt känns bra så kommer jag fortsätta utan alkohol även efter det, eftersom det syns på vågen nu och motivationen är hög.

En dag i taget.

Jag är djupt frustrerad över hur mitt privatliv ständigt går upp och ner. Det känns som om det alltid är något nytt som händer, och jag hinner aldrig riktigt återhämta mig från det senaste innan nästa grej inträffar.

Det senaste nu är att vår katt har blivit sjuk och vi har fått åka akut till djursjukhuset. Förutom det mest självklara - att jag är orolig för honom - så oroar jag mig också över hur detta kommer påverka oss ekonomiskt. Riskkapitalister har köpt upp nästan alla djurkliniker i Sverige, och priserna är nu helt absurda. Visst har vi försäkring för katten, men jag räknar med att vi kommer bli hårt drabbade ekonomiskt. Jag hoppas innerligt att han snart börjar må bättre, för jag längtar verkligen efter att få hem vår lilla gosboll.

Dessutom kämpar min sambo med sin hälsa, och det är konstant tufft för henne. Det har varit besvärligt tidigare, men just nu känns det extra påfrestande. Förutom att hon kämpar för att återhämta sig till god hälsa, så påverkar arbetslivet henne mycket. Smärtorna i samband med arbete och den ständiga värken gör det ännu svårare för henne och hon hinner aldrig få bukt med den ena värken innan nästa kommer.

Själv kämpar jag som vanligt med min psykiska ohälsa. Jag tar mina mediciner och försöker undvika att fastna i min naturliga nihilism. Att vara optimistisk är inte alltid lätt när det känns som att korthuset ständigt rasar samman. På jobbet får jag åtminstone en paus från allt som händer hemma - de ständiga sjukdomarna och allmänna eländet. Men det hjälper inte när dagarna är tuffa och jag bombarderas av telefonsamtal från alla håll. Jag måste låtsas att allt är bra, fast jag innerst inne mår skit.

Sammanfattningsvis är jag trött på allt. Problemen byter av varandra. Katten mår dåligt, sambon mår dåligt, och jag mår dåligt. Vi är som en sjuk familj.

Vi vill inget annat än att allt blir bra...