Asbestluft

Efter ännu en helg i det tysta malandet av tankar så gjorde jag något oväntat. Jag reste mig upp och öppnade en av flyttkartongerna som stått som frusna minnesmonument längs väggen. De har varit för tunga att röra, inte för kroppen, utan för hjärtat. Bara blicken på dem har väckt en slags skräck i mig.

Men just den här helgen så öppnade jag upp locket på en låda.

Där låg mina musikgrejer. Dammiga och stinker gammal rök, men ändå tryggt bevarade. Jag tog fram gitarrerna och började varsamt rengöra dem, nästan som om jag bad om ursäkt för att de blivit bortglömda. Det var länge sedan jag hade kraft nog för en sån här stund. En liten verkstad utomhus i solen, en stund av stilla närvaro. Bara jag, träet, strängarna och ljudet vax som jag gnuggade in.

Sedan spelade jag en stund. Fingrarna, som blivit ovana vid strängarnas motstånd, gav upp snabbt. Små blåsor dök upp och jag tittade på dem med en sorts öm förundran. Jag kom ihåg att när jag var tonåring hade burit dessa märken med stolthet. Nu kändes det nästan sakralt och som att kroppen minns även när själen glömt.

Jag trodde aldrig jag skulle känna det där igen. Att få blåsor, trots alla års erfarenhet, av att ha stått på scen, svettiga varma dagar i studion när jag satt i 8-9 timmar och spelade blev ett märkligt erkännande. Jag är inte där jag var. Men kanske är det okej. Kanske är det här en början, om än en försiktig sådan.

Det var kanske inte det mest rationella valet att börja med musiken. Det fanns många mer praktiska saker att ta itu med. Men just nu behövde jag något enkelt, något som inte krävde så mycket annat än närvaro. Och musiken är just det, ett lätt andetag i en tung asbest tillvaro där luften är tjock som sirap.

För sanningen är att allt är svårt nu. Allting går långsamt. Jag klarar bara en liten sak i taget. Inombords är det som om allting är dämpat, fördröjt. Jag känner inte riktigt. Inte glädje, inte sorg. Inte ilska, inte lättnad. Allt är suddigt, som ett foto som aldrig riktigt vill skärpa till sig.

Men jag spelade och jag skrev något, det har inte varit såhär lätt på flera år.

Och snart är det semester.