Stum på tåget

Jag har börjat bete mig som en surikat på tåget.

Det är inget medvetet beslut och det bara händer utan att jag tänker på det.
Blicken sveper automatiskt genom vagnen, skannar av ansikten, letar. Kanske efter min framtida fru. Kanske bara efter kontakt. Det är svårt att säga var det ena slutar och det andra börjar.
Jag har länge brutit mot den svenska introvertens heliga regler. Jag stör okända människor. Tittar dem i ögonen när jag pratar. Sitter utan hörlurar och utan telefon och låter blicken vandra fritt och är inte fastnaglad i ett skärmsken som alla andra. Det svenska tåget är annars en tyst och förseglade värld där varje passagerare lever i sin egen lilla bubbla av poddavsnitt och scrollande. Jag försöker spräcka den bubblan, lite grann varje dag.

Men häromdagen förstod jag mina egna begränsningar på ett plötsligt och ganska ödmjukande sätt.

Jag såg henne genom fönstret, redan på perrongen. Kom helt av mig från allt jag höll på med. Tänkte, ofrivilligt och omedelbart: wow, hon är förbannat snygg. Sedan satte hon sig bredvid mig.

Vi delade många stationer. Jag satt och samlade mod. Det är ju inte svårt, tänkte jag eftersom jag pratar med folk hela tiden. Jag är bra på det här.
Sedan tog jag ett djupt andetag och var redo att säga något, vad som helst, och ingenting kom ut. Inte ett ljud. Inte ett pip. Tungan låg stilla som ett platt däck och munnen vägrade öppna sig. Det var som att hela min sociala förmåga hade gått upp i rök och försvunnit spårlöst, ersatt av en innerlig och förlamande stumhet.

Hon klev av tåget.
Jag tittade efter henne medan hon försvann in i massorna.

Sedan tittade jag ner i mitt knä och försökte förstå vad som just hade hänt. Jag är 33 år. Jag har en del erfarenhet av livet. Och ändå lyckades en okänd kvinna förvandla mig till en 15-åring med finnar och darriga händer, på ungefär tre sekunder.
Jag trodde faktiskt att jag hade vuxit ifrån det här.

Jag tittade efter henne på tåget imorse. Men hon var inte där. Lär aldrig mer dyka upp. Det är liksom poängen med dessa ögonblick, de försvinner precis tillräckligt fort för att bränna sig fast i minnet.

Det enda jag vet nu är att jag behöver börja gå ut och våga, även när jag inte vågar. Framförallt när jag inte vågar.