Fearlessintents blogg

Jag har börjat bete mig som en surikat på tåget.

Det är inget medvetet beslut och det bara händer utan att jag tänker på det.
Blicken sveper automatiskt genom vagnen, skannar av ansikten, letar. Kanske efter min framtida fru. Kanske bara efter kontakt. Det är svårt att säga var det ena slutar och det andra börjar.
Jag har länge brutit mot den svenska introvertens heliga regler. Jag stör okända människor. Tittar dem i ögonen när jag pratar. Sitter utan hörlurar och utan telefon och låter blicken vandra fritt och är inte fastnaglad i ett skärmsken som alla andra. Det svenska tåget är annars en tyst och förseglade värld där varje passagerare lever i sin egen lilla bubbla av poddavsnitt och scrollande. Jag försöker spräcka den bubblan, lite grann varje dag.

Men häromdagen förstod jag mina egna begränsningar på ett plötsligt och ganska ödmjukande sätt.

Jag såg henne genom fönstret, redan på perrongen. Kom helt av mig från allt jag höll på med. Tänkte, ofrivilligt och omedelbart: wow, hon är förbannat snygg. Sedan satte hon sig bredvid mig.

Vi delade många stationer. Jag satt och samlade mod. Det är ju inte svårt, tänkte jag eftersom jag pratar med folk hela tiden. Jag är bra på det här.
Sedan tog jag ett djupt andetag och var redo att säga något, vad som helst, och ingenting kom ut. Inte ett ljud. Inte ett pip. Tungan låg stilla som ett platt däck och munnen vägrade öppna sig. Det var som att hela min sociala förmåga hade gått upp i rök och försvunnit spårlöst, ersatt av en innerlig och förlamande stumhet.

Hon klev av tåget.
Jag tittade efter henne medan hon försvann in i massorna.

Sedan tittade jag ner i mitt knä och försökte förstå vad som just hade hänt. Jag är 33 år. Jag har en del erfarenhet av livet. Och ändå lyckades en okänd kvinna förvandla mig till en 15-åring med finnar och darriga händer, på ungefär tre sekunder.
Jag trodde faktiskt att jag hade vuxit ifrån det här.

Jag tittade efter henne på tåget imorse. Men hon var inte där. Lär aldrig mer dyka upp. Det är liksom poängen med dessa ögonblick, de försvinner precis tillräckligt fort för att bränna sig fast i minnet.

Det enda jag vet nu är att jag behöver börja gå ut och våga, även när jag inte vågar. Framförallt när jag inte vågar.

Det slog mig häromdagen att det har gått ett år nu. Tolv månader sedan jag senast var fysiskt intim med någon annan än mig själv. Det är en märklig och ganska deprimerande insikt att tiden har fått gå så pass länge utan någon form av närhet. Men samtidigt är det kanske inte så konstigt. Det senaste året har jag knappt lämnat hemmet för annat än att gå till jobbet eller för att dricka mig redlös hos polarna.

Som om det inte vore nog känns det som att resten av livet rasar i en enda långsam kedjereaktion. Mitt kontrakt löper ut om en vecka och jag tvingas ner på halvtid. Jag har försökt hitta något nytt, men mitt senaste försök föll på något så absurt som att jag ansågs vara "för trevlig".

Tydligen var min profil perfekt, men min personlighet passade inte in i deras destruktiva arbetsmiljö. Det var väl visserligen tur i oturen att jag inte hamnade där och tvingades vantrivas, men det hjälper mig inte just nu. Nu har jag två månader på halvtid att förlita mig på innan jag står helt utan uppdrag.

Allt det här gör att det låser sig helt i huvudet på mig. Jag vill inget hellre än att flytta och få en nystart, men när allt annat rämnar blir framtiden bara osäker. Det är en enorm frustration att ingenting går som jag har tänkt. Just nu känns det faktiskt som att absolut ingenting fungerar.

Detta är dygnet då vi förväntas korsa en flod av stearinljus, saliv, mysa oss till kramp i soffan och slutligen få belöningen att parkera anletet i skinkornas cykelställ. Det är väl ungefär så alla hjärtans dag borde tillbringas. Med vin-läppar och eteriska rektum-oljor insmorda i näsans bihålor. Då vet man att det har varit en jävligt bra kväll.

Om vi skalar bort humorn en stund. Jag behöver, som vanligt, begrunda hur märkligt det känns att uppleva min första alla hjärtans dag som singel på mycket länge.Tidigare utgjorde detta datum en bastion för intimitet, inramad av ostfondue, gåvor och ömhetsbetygelser. Nu sitter jag istället här i det elände jag simmat runt i sedan förra året och funderar över vad som egentligen hänt. Förutom en total yttre makeover där jag både rakat av mig skägget, klippt håret och dessutom slutat snusa, så kan jag knappt identifiera några framsteg som sträcker sig bortom det rent estetiska.

Helt ärligt så känner jag mig oerhört ensam. Det är trist att gå och lägga sig själv med två täcken där ett är för värmen och ett för att simulera känslan av att skeda med någon. Man snurrar runt som en helikopter tills man hittar en position som oftast är exakt samma som man alltid sover i, men som ändå inte känns rätt av någon helt orimlig anledning. Men samtidigt så är det så löjligt svårt att släppa in någon i mitt liv och det som skaver mest är att jag så gärna vill göra något åt situationen, men ju mer jag funderar, desto tydligare blir det att jag inte har ett skit att erbjuda. Jag bor hemma och scannar bostadsannonser som en desperat arkeolog letar efter den heliga graalen i en soptipp, men processen är fruktansvärt långsam och tär enormt på tålamodet. Jag hatar verkligen mitt utgångsläge, men känner mig just nu helt bakbunden av den.

Så årets romantiska crescendo kommer att landa i ett våldförande av menyn på närmsta grillkiosk och där hamburgare kommer att få agera ätbar munkavle med en polare som enda vittne till min egna flott-dränkta misär. Det är så det får bli i år. Sedan får vi se vad som händer sen.

I takt med att dagarna har gått under julledigheten, som för övrigt avslutades med den mest envisa förkylningen jag haft på flera år, har tankeverksamheten gått på högvarv.

Jag upplever att den behandling jag genomgår är instabil i sin effekt. Trots antidepressiv medicinering och en betydligt förbättrad grundstämning kraschar jag periodvis fullständigt, jag drabbas av en livströtthet som får hela tillvaron att likna ett rent vakuum. Framtidsutsikterna ter sig just nu gråa och mycket i livet tycks sakna logik. Eftersom jag betraktar allt genom ett oönskat filter känner jag mig helt alienerad från omvärlden.

Men nu är helvetesåret 2025 förbi och vi har gått in i 2026. Den här gången har jag lärt mig att inte ge några löften, jag gjorde det inför 2025 och vi vet ju hur det slutade. Därför går jag in i det här året helt utan konkreta mål eller förväntningar. Jag tänker inte hoppas på att något särskilt ska hända, utan det får helt enkelt bli som det blir. Går det åt helvete blir jag inte besviken, och går det bra får det bli en positiv överraskning.

Veckan börjar rundas av och något i mig har blivit påtagligt mjukare den senaste tiden.
Det är svårt att förklara, men det känns som att kroppen har sprungit om tankarna, som om den redan förstått att livet håller på att förändras, och viskar om nätterna: “du kan släppa garden nu.”

Det är en särskild sorts längtan som vaknat.
Inte desperation, inte rastlöshet, utan den där stilla värmen som dyker upp när man faktiskt börjar känna sig redo igen.
En längtan efter närhet, efter hud och närvaro, efter att dela något mer än bara vardagar som passerar.
Det är nästan ovant att erkänna det, men också fint. Ett tecken på att jag är på väg tillbaka, och då inte bara till vardagen, utan till livet i sig.

Och ja, jag bygger fortfarande upp mig själv. Jag har tänkt många gånger att den här känslan borde ha kommit senare, när allt var mer sorterat.
Men livet följer sällan den plan vi ritar upp i huvudet.
Vissa saker knackar på när man minst anar det, kanske just för att man då lyssnar mer ärligt.

Den senaste tiden har jag känt mig lättare, som om en gammal vikt äntligen lossnat. Jag är mer spontan, mer levande, mer benägen att följa impulser som jag tidigare inte orkat ta på allvar.
Jag märker det i hur jag rör mig, hur jag resonerar, hur jag faktiskt vill något mer än att bara låta tiden gå.
Det är den sortens energi som får en att undra vad som händer om man öppnar dörren bara lite.

När nyåret närmar sig hoppas jag att den känslan hinner landa ännu djupare.
Jag vill kliva in i nästa år med en riktning som känns sann, lugn och tydlig. Inte forcerad, inte stressig... utan bara äkta.
Resten får komma i sin egen takt.
Jag är inte ute efter att jaga något, men jag tänker heller inte ducka för det som vill hitta mig, vad det än är.

Det känns som att något håller på att vakna i mig igen.
Och kanske finns det något vackert i att låta den processen delas när tiden är rätt.

Jag vet inte vad det är som irriterar mig mest: att dagarna är långa och att jag känner att det är för lite tid att leva, eller att min livssituation driver mig helt fullständigt till vansinne.

Det är nu ett halvår sedan jag separerade och dagarna räknas vare sig jag vill det eller inte. Jag är tacksam över att föräldrarna släppte in mig och att jag hade någonstans att ta vägen efter att helvetet brakade loss. Men jag kan inte undgå att tänka på det faktum att jag bara hatar min situation och alla dessa plötsliga förändringar som sker i all världens fart utan att bromsa. På ett år har jag hunnit separera, flytta, gå in i väggen, bli sjukskriven, deprimerad, förlora jobbet, bli sviken av vården och FK, få mediciner för psyket, terapi, tvingas ut i jobb, få nytt jobb, bli kroniskt trött, längta efter närhet och stimulerande samtal, slutat leva under hot, bli glad, bli ledsen, få ångest trots medicin, bli spyfärdig av frustration, längta efter att flytta, få svajig sömn igen... alltså fy fan. Hela året har varit ett enda stort krig. När tar helvetet slut?

Sista tiden har jag varit sjukt irriterad och stört mig på allt. Allt från systemet, min otroligt långsamma bearbetning, folk i allmänhet, och det är bara en konstant frustration över hela jävla livet. Jag tycker att allt är så fantasilöst och trist att jag bara får lust att kräkas. Fan, jag vet inte ens, det som brukar ge mig glädje gör mig inte direkt glad, utan jag blir snarare mer irriterad.

Det känns som att jag bara går runt och finns, jag har inte det där som ger mig extra energi att vilja kämpa och jag är så äckligt JÄVLA TRÖTT PÅ ATT KÄNNA SÅ!

Hoppas det där jävla ljuset i tunneln inte är ett tåg.

Den här sjukskrivningen har varit ett studieexempel på hur vården och Försäkringskassan tillsammans kan förvandla en redan utsatt situation till något betydligt värre.
Först kom de ständiga korta förlängningarna, som om man medvetet försökte hålla mig i ett tillstånd av osäkerhet. Sedan följde det systematiska nedtonandet av mina symptom som en form av gaslighting som vården verkar ha gjort till rutin.

Läkarna ägnade sig åt sitt vanliga lismande inför Försäkringskassan, där lojaliteten inte längre verkar ligga hos patienten utan hos myndigheten som granskar dem. Försäkringskassan i sin tur lade sig i allt de kunde, trots att deras insyn knappast bidrog till någonting annat än stress.

Som om det inte räckte fortsatte vården med spydiga kommentarer, brutna löften om återkoppling och en närmast total oförmåga att hålla avtalade tider. Informationen jag behövde fick jag alltid för sent, ofta så sent att de själva skapade de problem de sedan skyllde på mig.
Lägg därtill de plötsliga och helt omotiverade förändringarna i processen, som om någon aktivt försökte se hur långt man kan pressa en människa som redan är på bristningsgränsen.
Det är inte svårt att förstå varför många människor går in i väggen igen.
Faktum är att jag är förvånad över att jag inte gjorde det.
Frågan om vad som händer nu är inte avskriven.

Men men, jag började jobba 50 % för några veckor sedan och gick upp till 100 % i fredags. Det har faktiskt känts helt okej att komma igång igen. Stressnivån sköt visserligen i höjden i början, men det har ändå funkat bättre än jag trodde.
Det finns saker jag önskar hade sett annorlunda ut, men just nu får det vara som det är. En sak i taget.

Jag har känt mig ovanligt kelsjuk den senaste tiden. Det har dykt upp i tankarna oftare än jag trott att det skulle göra. Samtidigt ser jag inte att det kommer hända något sådant i närtid, och viljan skiftar lite fram och tillbaka.
Å ena sidan hade det varit väldigt mysigt med lite närhet igen. Å andra sidan känns det som att jag måste fortsätta fokusera på att få ordning på livet, särskilt nu när jag fortfarande är mitt i min egen återuppbyggnad.

Och som sagt… jag hoppas verkligen att det inte dyker upp fler otrevliga överraskningar i år. Jag har redan fått min beskärda del. Nu skulle det vara skönt med lite stillhet för en gångs skull.

Det var länge sedan jag skrev något här, och kanske beror det på att mina ord under dessa veckor inte har velat låta sig fångas. Istället har jag mest suttit i min ensamhet, med gitarren vilande i knät som min livboj i tystnaden. Fingrarna har famlat över strängarna, sökt efter något som liknar en riktning, ett mönster, en melodi som kunde ge kropp åt den trötthet och råhet som envist följt mig sedan sjukskrivningen förlängdes.

Förlängningen var nödvändig. Det har inte funnits någon egentlig återhämtning, ingen rytm i tillvaron som tillåtit vila. Varje natt har varit en kamp för att få den sömn som ta mig fan vägrar infinna sig, och varje dag har burit spår av det. Ändå har stunderna av ensamhet blivit något paradoxalt livgivande där tillbakadragandet inte bara är ett flyktbeteende, utan ett sätt att försöka andningsrytmen igen. Att bli sjukskriven är verkligen som att ställas inför det faktum att kroppen och sinnet inte längre förmår att spela efter arbetslivets klocka, men det är också en möjlighet att börja lyssna till en annan inre rytm, hur trevande den än må vara.

Kontraktet med arbetsplatsen i Kungsängen bröts, precis som jag innerst inne anat att det skulle bli så. Jag kan inte säga att jag blev förvånad. Så fungerar tyvärr konsulttillvaron med alla dess tillfälligheter, förbindelser som kan rivas upp med ett snabbt beslut. Det är ett slags existentiellt provisorium, och kanske är det just den otryggheten som nu blivit min frälsning. För att jag tvingas att tänka om. Att hitta något nytt, närmare, mer förankrat i den punkt där jag nu lever och försöker att omforma mig själv. Kungsängen var den sista tråden som höll mig fast i den norra förorten. Med den bruten uppstår också utrymme. Möjligheten att centrera mitt liv kring hemtrakterna, nära skärgården, nära hemmet. Här kan jag börja bygga något nytt, utan att alltid blicka tillbaka mot det som varit.

Mitt i allt detta har jag också tagit ett steg som länge hängt över mig... att kontakta en person som i åratal stått kvar som ett eko i bakgrunden. Vår historia var trasslig, kantad av missförstånd och ouppklarat groll. Men nu, efter att vi slutligen talat ut, tycks en ny riktning ha blivit möjlig. Inte i form av sentimentala återfall eller falska försoningar, utan i det enkla konstaterandet att vi kan stå bredvid varandra utan att skuggorna faller tungt. Ett nytt kapitel, fritt från dramatik.

Jag är dessvärre förkyld också, kroppen matt och sinnet fördunklat av depressionens grå filter. Men mitt i denna gråhet anar jag en liten rörelse framåt, ett svagt uppsving. Kanske för att jag faktiskt har fått något gjort.

Jag arbetar på ett soloalbum i Doom Metal tappning, där jag i ton och text försöker omfamna de senaste åtta årens tyngd. Ett musikaliskt monument över det som brutit ned mig, men också ett försök till katharsis i att låta mörkret anta form, bli konkret, bli något som kan bäras utanför kroppen.

Det finns ingen garanti att någon kommer att lyssna. Men för första gången på länge spelar det ingen roll. Musiken är till för mig, för att jag ska kunna uthärda, förstå, överleva.

Efter att ha kämpat för att leva som vanligt efter vår separation nådde jag nu till slut vägskälets ände. Jag är nu sjukskriven på grund av min hälsa.

Vi hörs.

Ny vecka. Samma svajande mående.
Jag försöker vänja mig vid den nya, stilla vardagen. Men det känns som att tiden bara rinner ifrån mig, medan jag själv står still. Det har gått månader, men jag ser inga verkliga framsteg. Allting cirklar fortfarande kring det som hände. Bearbetningen går långsamt, nästan plågsamt långsamt.

Idag tog jag ändå ett steg. Jag ringde kommunen. Bara tanken på det fick hjärtat att rusa, men jag tryckte siffrorna och väntade. Samtalet blev som jag fruktade... tungt, laddat. Orden bar mig knappt. Rösten sprack, tårarna kom. Ångesten drog ihop bröstet tills det var svårt att andas. Ändå gjorde jag det. Och i slutet av linjen fanns en öppning... en tid på måndag. Ett möte. Kanske en chans att någon äntligen ser, äntligen förstår.

I ärlighetens namn jag orkar inte mycket mer. Jag orkar inte må så här. Jag orkar inte bryta ihop varje gång ångesten river eller ligga vaken igenom nätterna med tankarna som maler. Att balansera fasaden på jobbet tar redan all min kraft med allt vad det innebär att pendla mellan att låsa in mig på toan eller i ett privat mötesrum för att brista i tysthet för att sedan jobba lite till och sen försöka återvända hem till ett privatliv som känns trasigt, ihåligt, sargat.

Men kanske... Kanske. Snart. En öppning.
Ett första steg mot riktig hjälp.