Fearlessintents blogg

Efter att ha kämpat för att leva som vanligt efter vår separation nådde jag nu till slut vägskälets ände. Jag är nu sjukskriven på grund av min hälsa.

Vi hörs.

Ny vecka. Samma svajande mående.
Jag försöker vänja mig vid den nya, stilla vardagen. Men det känns som att tiden bara rinner ifrån mig, medan jag själv står still. Det har gått månader, men jag ser inga verkliga framsteg. Allting cirklar fortfarande kring det som hände. Bearbetningen går långsamt, nästan plågsamt långsamt.

Idag tog jag ändå ett steg. Jag ringde kommunen. Bara tanken på det fick hjärtat att rusa, men jag tryckte siffrorna och väntade. Samtalet blev som jag fruktade... tungt, laddat. Orden bar mig knappt. Rösten sprack, tårarna kom. Ångesten drog ihop bröstet tills det var svårt att andas. Ändå gjorde jag det. Och i slutet av linjen fanns en öppning... en tid på måndag. Ett möte. Kanske en chans att någon äntligen ser, äntligen förstår.

I ärlighetens namn jag orkar inte mycket mer. Jag orkar inte må så här. Jag orkar inte bryta ihop varje gång ångesten river eller ligga vaken igenom nätterna med tankarna som maler. Att balansera fasaden på jobbet tar redan all min kraft med allt vad det innebär att pendla mellan att låsa in mig på toan eller i ett privat mötesrum för att brista i tysthet för att sedan jobba lite till och sen försöka återvända hem till ett privatliv som känns trasigt, ihåligt, sargat.

Men kanske... Kanske. Snart. En öppning.
Ett första steg mot riktig hjälp.

Nu är den sista dagen på semestern på väg att rinna ut mellan fingrarna.

Jag kan inte säga annat än att jag aldrig tidigare känt en sådan bottenlös trötthet som under den här semestern. Mina energinivåer är fortfarande djupt nere på minus, som om kroppen och sinnet tömts på allt. Det gör att tanken på att snart behöva pendla kors och tvärs genom stan bara för att sitta utmattad på kontoret känns som en övermäktig börda. Förbi de platser jag en gång kallade "hemma", men som nu bara är landskap av ångest och sorgtyngda minnen.

Sedan mitt enda äventyr på Gröna Lund har jag inte satt foten utanför dörren. Det var torsdagen första veckan och nu när jag är på vecka tre så har jag inte gjort annat än att vila i hopp om att få tillbaka någon energi överhuvudtaget. Men den energin har inte återvänt. Inte ens en svag glimt har vågat visa sig.

Det enda positiva är att mardrömmarna försvann någon gång in i den första veckan. Nu återstår att se om de kommer tillbaka när jag återigen färdas genom stan eller om jag äntligen får vara fri från dem.

Den sista semesterdagen har jag tillbringat framför datorn, omgiven av kartonger som jag ännu inte haft kraften att röra. Jag lyckades öppna en påse och trots mina darrande händer, tårfyllda ögon och den enorma påfrestning som uppstår när jag fokuserar all inre styrka på att hantera bombardemanget av minnen och flashbacks så lyckades jag plocka ut mina rakhyvlar, rakblad och tvålar som jag dragit på mig genom åren (utan att jag skar mig).
Det var som att öppna en tidskapsel som slussade mig tillbaks direkt och upplevelsen var fruktansvärd.

Efteråt tänkte jag: "Jaha. Där försvann den lilla energin jag hade kvar för den här veckan."

Behovet av sjukskrivning och rehabilitering har aldrig känts mer akut än nu. Jag hoppas att första arbetsdagen i morgon får mig att tänka om, att det blir lättare när jag väl kommer in i rutinerna igen. Men det återstår att se och jag måste sätta mitt välmående först om det inte blir bättre.

För så som livet känns just nu, efter allt som hänt, skulle jag inte ens önska det åt min värsta fiende. Det är helt enkelt för mycket att bära.

En dag i taget.

Nåväl, den sista veckan av semestern är här. Efter all den längtan är det sorgligt att det ska ta slut så fort på bara tre ynka veckor.

Det går inte att hävda att jag har haft en semester när jag i själva verket tvingades ställa in alla mina planer för att återhämta mig. Det här har mer liknat en sjukskrivning i förklädnad av en semester.
Dessa tre veckor hade varit oändligt värdefulla för mig för två månader sedan och jag har alltför länge ägnat mig åt att trycka tillbaka mina känslor fram till semestern, allt kom ikapp mig på en vecka när jag till slut andades ut.

Det är en vecka kvar tills jag är tillbaka på kontoret. Kanske lyckas jag pressa in något att göra, om jag nu ens har energi till det. Jag kan inte låta bli att tänka att 5 veckor semester hade varit mer fördelaktigt. Just nu känns det som om jag inte har återhämtat mig det minsta, jag vaknar fortfarande som ett vrak och behöver nästan 10 timmar sömn för att ens klara av dagen. Både psyket och kroppen mår dåligt.

Var iväg på konsert första veckan men det kändes som att alla mina cylindrar gick på max för att hålla upp fasaden och sen efter det så var det som att allting rasade. Klart man känner att det är jobbigt och att varje dag hemsökas av tankarna känns gör inte att man känner att man får mindre ångest.

Jag har fått höra, flera gånger om, att det skulle vara bra för mig att komma ut och engagera mig i något roligt för att få lite positiva tankar. Men om det verkligen vore så enkelt att bara tänka positivt så skulle jag ha gjort det för länge sedan. Tyvärr är det tydligt att denna insikt är något de inte förstår. Trots detta har jag, på ett vänligt och respektfullt sätt, försökt förklara dem att situationen är mer komplicerad än så. Detta handlar inte bara om en svår vecka, utan om år av konflikter som jag tampas med. Jag förväntar mig inte att de ska begripa allt detta, men jag värderar deras omtanke högt.

Tillvaron känns verkligen som en tung börda just nu. Varje vaken sekund tycks vara full av samma tankeslingor, den monotonitet av känslomässig avtrubbning som präglas av uppgivenhet, apati och sorg. Det spelar ingen roll hur jag försöker tränga djupare i mina känslor, den märkliga och plågsamma ekvationen av de senaste åtta årens händelser och tankarna kring dess slutskede gör sig ständigt påminda.

Känslorna har blivit som ett kalejdoskop, underliga, malformade, abstrakta och svårfångade. Jag har kämpat ett tag med att få kontakt med mitt inre jag, men efter några glas i söndags lyckades jag äntligen nå dit. Då fick jag känna hur jag egentligen känner. Det bröt ut en orkan av känslor, vilket resulterade i ett totalt nervsammanbrott. Jag grät, drabbades av en intensiv panikångest och efter 45 minuter av gråtkramp kände jag mig till slut tvungen att kräkas ut över golvet. Det är helt sjukt hur trasig jag är och jag visste inte att jag kunde gå sönder såhär mycket.

Jag har tidigare upplevt depression kopplad till existentiella frågor, men det jag upplever nu känns som en avgrund långt bortom det jag ens skulle definiera som normalt. Mitt liv under de senaste 8 åren har präglats av det som kan beskrivas som en permanent avvikelse från det vanliga, och denna känsla påverkar varje del av mig. Det är som om varenda cell i min kropp bär på tyngden av mitt psykiska tillstånd, som nu är brutet till tusen fragment.

Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar om det, för det är knappt någon som fattar eller kan greppa vad jag har varit med om. Det här kommer inte att gå över lättvindigt och kommer att kräva så mycket tid och konfrontationer med mitt inre innan jag ens kan greppa det jag känner.

Fick äntligen prata med några idag. Det har varit väldigt givande och svårt. De tycker att det är bra att jag är i kontakt med mig själv, eftersom få är det efter så här kort tid. Trots att insidan känns avstängd vet jag att det är kroppens sätt att skydda mig från det jag egentligen känner. Varje dag är en jävla kamp, och jag känner mig nedtryckt genom botten och dessutom lite till.

Jag förväntar mig inte att någon förstår. Men i korthet är det ett helvete.

Efter ännu en helg i det tysta malandet av tankar så gjorde jag något oväntat. Jag reste mig upp och öppnade en av flyttkartongerna som stått som frusna minnesmonument längs väggen. De har varit för tunga att röra, inte för kroppen, utan för hjärtat. Bara blicken på dem har väckt en slags skräck i mig.

Men just den här helgen så öppnade jag upp locket på en låda.

Där låg mina musikgrejer. Dammiga och stinker gammal rök, men ändå tryggt bevarade. Jag tog fram gitarrerna och började varsamt rengöra dem, nästan som om jag bad om ursäkt för att de blivit bortglömda. Det var länge sedan jag hade kraft nog för en sån här stund. En liten verkstad utomhus i solen, en stund av stilla närvaro. Bara jag, träet, strängarna och ljudet vax som jag gnuggade in.

Sedan spelade jag en stund. Fingrarna, som blivit ovana vid strängarnas motstånd, gav upp snabbt. Små blåsor dök upp och jag tittade på dem med en sorts öm förundran. Jag kom ihåg att när jag var tonåring hade burit dessa märken med stolthet. Nu kändes det nästan sakralt och som att kroppen minns även när själen glömt.

Jag trodde aldrig jag skulle känna det där igen. Att få blåsor, trots alla års erfarenhet, av att ha stått på scen, svettiga varma dagar i studion när jag satt i 8-9 timmar och spelade blev ett märkligt erkännande. Jag är inte där jag var. Men kanske är det okej. Kanske är det här en början, om än en försiktig sådan.

Det var kanske inte det mest rationella valet att börja med musiken. Det fanns många mer praktiska saker att ta itu med. Men just nu behövde jag något enkelt, något som inte krävde så mycket annat än närvaro. Och musiken är just det, ett lätt andetag i en tung asbest tillvaro där luften är tjock som sirap.

För sanningen är att allt är svårt nu. Allting går långsamt. Jag klarar bara en liten sak i taget. Inombords är det som om allting är dämpat, fördröjt. Jag känner inte riktigt. Inte glädje, inte sorg. Inte ilska, inte lättnad. Allt är suddigt, som ett foto som aldrig riktigt vill skärpa till sig.

Men jag spelade och jag skrev något, det har inte varit såhär lätt på flera år.

Och snart är det semester.

Denna situation har utan tvekan blivit en aning komplicerad. Å ena sidan vill jag dra mig tillbaka och vara helt ensam för att reflektera över det som inträffat, men å andra sidan tvingar sig en nästan djurisk längtan fram. En lust att återigen vilja ligga... hela jävla tiden. Det var längesen och efter denna tid av avhållsamhet vore det otroligt tillfredsställande att få känna en annans närhet även om det endast skulle vara för en natt.

Det är med en viss frustration jag konfronterar mig själv att efter all denna tumult som jag har uthärdat, är det denna känsla som återvänder först. Inte den djupare impulsen att uttrycka kreativitet, att leva livet fullt ut eller att engagera mig i mer passande aktiviteter med hänsyn till mitt mående... nej, det är den grundläggande impulsen av sexuell frustration som plötsligt kommer tillbaka till ytan. Denna mest onekligen utmanande och resurskrävande aspeket av vårt mänskliga väsen... klart den av allt skulle komma nu... kunde inte behovet av att utföra kulinariska experiment återuppstå först? Eller kanske drivkraften att sanera och förbättra mitt hem? Leta efter en ny bostad? Nej, just denna impuls... den som sätter mig i riskzonen för att återigen stöta på olösta känslor och som potentiellt kan få mig att falla under inflytande av någon som har för avsikt att omvandla mig när jag är som mest utsatt.

Jag blir förbannad, förbannad på min kropp för att den söker efter nya distraktioner när jag intellektuellt försöker möta känslorna som jag behöver bearbeta. "Lite fiffi kanske löser det? Lite rumpa kanske?" NEJ! FÖR I HELVETE! Sansa dig och fokusera nu. Det här är det jag inte borde lägga ner tid på just nu!

Men det kanske är ett gott tecken på något sätt att det kommit tillbaka. Kanske är det den första pusselbiten till att återuppbygga mitt väsen innan jag blir en helt fungerande människa igen. Så det kanske är något bra att den kom, även om jag hellre hade velat att skrattet eller kreativiteten hade kommit först. Aja. Det får ta sin tid.

Jag försöker ta en dag i taget. Det är många tankar som snurrar i huvudet och jag vet inte riktigt var jag ska börja eftersom det finns så många år att bearbeta. Jag önskar att jag kunde säga att allt känns lugnt och att kunna återgå till reflekterande texter och fokusera helt på min musik. Men oavsett vad jag gör kommer jag ständigt tillbaka till samma tankar. Intellektuellt förstår jag att det här kommer att ta tid men känslan i bröstet som känns som om hjärtat har gått sönder är så svår att ignorera.

Jag försöker möta mina tankar och verkligen tillåta mig att känna, istället för att trycka undan allt. Även om jag vet att det är det mest hälsosamma valet, är det långt ifrån enkelt. Det känns nästan som att jag måste tvinga fram känslorna eftersom de inte riktigt vågar visa sig av sig själva.

Den där känslan av beredskapsläge har börjat släppa, särskilt sedan jag fick hem mina saker. Jag har tittat på dem flera gånger men känner mig ännu inte redo att gå igenom dem. Det får ta den tid det tar och jag hoppas verkligen att styrkan kommer att komma med tiden. Just nu gör det för ont att ens se lådorna och sopsäckarna.

Men lusten har i alla fall börjat komma tillbaka. Däremot känner jag inte att jag vill ge mig ut på några äventyr inom det området just nu. Jag känner mig inte attraktiv, varken kroppsligt eller mentalt och om jag ska vara ärlig har mitt game aldrig varit särskilt starkt. Dessutom är jag fortfarande så skör att jag inte vågar ta några risker. Jag behöver få läka först och det får ta den tid det tar.

Jag har åtminstone ett mål just nu. Det är att kunna sitta vid datorn och lyssna på de låtar jag spelade in tidigare. Det är svårt, men jag hoppas verkligen att jag kan göra det, förr eller senare.

En dag i taget.

Det känns så overkligt att det snart har gått en hel månad. För mig så känns det som att det var igår allting skedde och jag kan verkligen inte greppa något av det jag känner eller tänker just nu. Vägar som jag har åkt fram och tillbaka på i flera år känns plötsligt så främmande och det känns inte som att jag har bott någon annanstans än där jag bor nu. Det är som att ingenting ägt rum fast jag vet att det har gjort det.

Varje gång huvudet nuddar kudden så ser jag allt igen, jag ser det lilla rummet. Jag känner alla dofterna och hör rösterna. Det har varit svårt att få en enda natts sömn utan att drömma om att inte kunna andas eller ha getingar som jagar en i drömmarna (båda är symboler för att känna sig hotad eller kvävd). Den nya vardagen av att inte ha några nya meddelanden på telefonen, inte ha någon att ringa till när jag åker från jobbet och att för första gången känna att jag bestämmer över mig själv känns så... overkligt.

Det är tyvärr det mest återkommande ordet i mitt huvud. ?Overkligt?. Det är som att jag gick och la mig i sängen 2017 och vaknade upp 2025 och ser helt annorlunda ut. Den här tjocka skäggiga mannen... vem är han? Varför gör det så ont i bröstet? Vad hände egentligen? Vart tog tiden vägen?

Jag känner mig inte redo att sakna eller sörja. Jag är fortfarande i chock.

Efter en åtta år lång relation har jag nu officiellt separerat. Det har varit en mycket utmanande tid, särskilt under de senaste åren. Avslutningen lämnade mig med många olösta känslor och jag mår inte bra efter detta beslut.

Jag har flyttat från Solna och bor nu tillfälligt hos mina föräldrar medan jag söker efter en ny bostad. Det finns mycket att bygga upp igen och det kommer att bli en tuff väg framåt.

Vi ses på andra sidan.