Fearlessintents blogg

När jag började mitt alkoholuppehåll trodde jag aldrig att det skulle hålla särskilt länge. Jag trodde definitivt inte att jag skulle komma upp i 600 dagar. Men här är jag nu. Snart två år av nykterhet - och det har inte varit någon rak väg.

Jag önskar att jag kunde säga att jag mår mycket bättre idag. Att nykterheten löste allt. Men så ser det inte riktigt ut.

När jag inledde den här resan var målet kortsiktigt. Jag hade tänkt att hålla mig nykter fram till årsskiftet, inget mer. Jag tänkte: "Om jag bara slutar dricka så kommer jag må bättre. Få energi, kanske till och med känna lite livsglädje igen."

Men när den känslan inte kom, och tröttheten och mörkret låg kvar, insåg jag att det fanns mer att ta tag i. Det var då jag började med antidepressiva - och jag fortsatte att låta bli alkoholen. För även om nykterheten inte gjorde mig lyckligare, så visste jag att drickandet i alla fall inte skulle hjälpa.

Det är inte det att jag har haft ett klassiskt alkoholproblem. Innan pandemin drack jag som många andra: nykter i veckan, några öl till helgen. Inget särskilt, inget jag reflekterade över. Men under pandemin försvann strukturen. Studier hemifrån suddade ut gränserna mellan vardag och helg, och snart blev tisdag lika mycket festdag som fredag.

Det som först var en lättnad - något som bröt isolationen - blev snabbt en vana som tog över. När pandemin var över hade jag svårt att gå tillbaka. Det blev för mycket. Jag gick upp i vikt, fick fysiska reaktioner, och märkte hur det långsamt urholkade mitt psykiska välmående.

Jag minns att jag hörde ett uttryck för länge sedan: ?När du dricker alkohol lånar du lycka från morgondagen.? Och det är precis så det kändes. Till slut fanns det ingen lycka kvar att låna.

Den 30 juli 2023 bestämde jag mig. Jag festade hårt den kvällen "medvetet utan att dricka vatten" för att vakna nästa dag med så mycket baksmälla att jag aldrig mer skulle vilja röra alkohol. Det blev min startpunkt. Det har hållit sedan dess.

Men det är inte alltid lätt. Särskilt inte nu. Den senaste tiden har varit tung. Livet har inte känts särskilt roligt, och förra fredagen var det nära att jag gav upp. Jag gick till Systembolaget, köpte åtta starköl, gick hem och ställde dem på balkongen.

Sen lade jag mig i sängen i fosterställning. Några tårar föll. Jag visste vad jag höll på att göra.

Jag gick ut till balkongen. Tittade på påsen med öl. Vände om. Stängde dörren.

Jag drack inte.

Så jag fortsätter. Inte för att det är lätt, inte för att jag blivit en ny människa, utan för att jag vet att jag inte klarar av att dricka när jag mår som jag gör.

Jag har inte planerat att vara nykter resten av livet. Men just nu är det nödvändigt.

Det får vara så. Tills vidare.

Lördagar, dessa fantastiska lördagar. Dagen då man tror att man ska vakna upp och vara en Disney prins men ser istället ut som en statist i en zombiefilm.

Jag masade mig ur sängen tidigt idag och ställde mig framför spegeln för den dagliga självinspektionen. Som vanligt zoomade jag in på ringarna under ögonen som är mina trogna följeslagare som ser ut som de packat för en weekendresa. Jag skulle precis sträcka mig efter tandborsten när jag plötsligt hajade till.

- Vänta nu... vad är det där i mina tinningar? Gråa hår? Det är ju för fan massor av gråa hår!

Jag tog min hårborste och kammade igenom varje tova och ser ett nytt hårstå efter nästa och blir sur över att mina hår plötsligt har förrått mig och gått med i pensionärsföreningen, utan att ens fråga.

Först tänkte jag att det kanske var hårsprayen jag börjat använda, du vet... den där billiga från mataffären som lovar "volym och glans" men mest levererar "klibb och kaos". Jag försökte kamma bort det, men nej, skiten satt ju för fan fast. Sen ryckte jag loss ett strå, höll upp det mot ljuset som en detektiv i en kass deckare och mumlade: "Herregud, det är ju faktiskt grått!?".

Visst, jag har hört sen jag var 24 att jag tydligen hade några gråa strån som smög runt i håret, men då var jag blind för dem eller kanske bara för lat för att bry mig. Nu är jag 32, fortfarande ung och fräsch i själen (men tydligen inte i skalpen längre), och de gråa håren har blivit fler än mina samlade trisslottsvinster på 32 år!
Förr var det väl nån snäll kompis som sa "åh, det är bara lite charmigt grått vid tinningarna", men nu? Nu hör jag liksom hur kidsen på basketplanen nedan eller hela vägen hem till Haninge kallar mig *gammal" bakom ryggen, Man får väl fundera på om jag ska börja spara till en rollator eller bara omfamna att jag är en vandrande midlife crisis redan nu.

Men skämt åsido, de här gråa håren har inte uppstått ur tomma intet. Precis som för alla andra har hela 2020-talet varit ganska kämpigt. Först en pandemi, sedan krig, ekonomisk kollaps, en fullständigt absurd lågkonjunktur och ja, anledningarna är extremt många. Lägg därtill personliga problem som kroniskt dysfunktionell hjärnkemi, en otillfredsställd form satyriasis-light, dåliga värden med både blodtryck och kolesterol och ett arbete som får en att ligga vaken om nätterna. Det är stressigt, så det är knappast konstigt att de gråa håren kom som ett brev på posten. Det var egentligen väntat.

Nu är det i alla fall lördag. Man får ta och njuta lite medan man kan.

Februari har varit totalt kaos och det är ingen tvekan om saken. Som jag nämnde i tidigare inlägg började det med utsättningssymptomen från antidepressiva, och sedan dess har det varit en känslomässig berg- och dalbana.

Om jag ska vara helt ärlig har jag verkligen inte mått bra. Ångest, irritation, nedstämdhet... jag har känt mig helt ur balans. Dels på grund av saker som hänt, men också på grund av den tidigare medicinens utträde ur systemet. Tankarna har bombarderat mig, vissa svårare att hantera än andra. Framför allt har det handlat om existentiella frågor (sånt jag inte kan förklara för någon, för ingen skulle ändå förstå), missnöje över vissa val jag gjort och den ständiga känslan av monotoni.

Mitt humör har dessutom svängt kraftigare än någonsin. Jag har alltid haft humörsvängningar, men nu har de varit brutala. Jag kunde gå från att borsta tänderna och må helt okej till att få ett raseriutbrott, banka sönder knogarna mot porslinet eller skrika hela vägen från garaget till jobbet. Helt utan någon förvarning.

Till slut blev det för mycket, och jag var tvungen att sjukskriva mig. Jag stannade hemma en vecka för att det kändes som om jag höll på att tappa greppet helt. Kroppen reagerade också. Jag mådde illa, hade ont på ställen jag inte ens visste att man kunde ha ont på, och mitt humör var extremt instabilt.

Nu känns det bättre. Jag är tillbaka på jobbet och försöker få ordning på tillvaron. Men jag vet fortfarande inte om jag har blivit mitt gamla arga jag igen eller om det bara är en temporär reaktion... det kanske var känslorna och allt jag tryckt undan som bara kom ikapp.

Oavsett vad, så känns det i alla fall bättre nu.

Jag är osäker på vad som är svårast just nu: att helt och hållet ha avstått från snus och nikotin ett bra tag, eller att genomlida de fruktansvärda utsättningssymptomen från cymbalta.

Det känns som om en gremlin med en IQ på rumstemperatur desperat försöker koppla en elkabel i mitt huvud. Jag upplever kortvariga elektriska stötar som genomborrar mitt huvud varje gång jag vrider blicken åt något håll. I kombination med lätt illamående och dålig balans bildar detta den mest utmanande av alla tänkbara utsättningssymptom.

Hur står det annars till? Jo, jag kan knappt tänka på något annat än att varje stol jag sätter mig i känns som en elektrisk stol, och att varje muskel i min kropp känns som om den har genomgått fem dagar av intensiv träning på gymmet.

Enligt läkaren kan det ta upp till två veckor innan dessa symptom avtar, men att de börjar klinga av efter fyra. Jag har nu nått dag fyra och hatar varenda sekund av det. Jag längtar efter att dessa plågsamma symptom skall försvinna.

Nu har jag varit utan snus i fyra dagar. Jag försökte först sluta tvärt, men redan första dagen insåg jag att abstinensen blev alldeles för intensiv efter att ha använt så starkt snus under så lång tid. Därför tog jag ett steg tillbaka och började med nikotinersättning i form av sugtabletter och tuggummi.

Visst får jag fortfarande i mig en viss mängd nikotin, men betydligt mindre än tidigare. Faktum är att en enda prilla motsvarade ungefär åtta sugtabletter på en dag. Jag märkte också snabbt att min sömn förbättrades så fort jag bytte.

Nu är planen att hålla mig till nikotinersättningen ett tag för att först bryta vanan, och sedan successivt trappa ner dag för dag.

Jag känner mig riktigt motiverad att fortsätta och efter det är det dags att skaffa gymkort igen!

Överlag skulle jag säga att mitt dagliga liv har rullat på som vanligt. Jag märker dock att jag allt oftare fastnar i tankar om det kommande året, snarare än att fokusera på nuet. Det känns som om jag går på autopilot, bara väntar på att det här förbannade 2024 ska ta slut.

Sanningen är att jag ser 2024 som ett relativt misslyckat år på många sätt. Jag har haft väldigt lite tid för musiken och nästan inga stunder av lugn och ro. Sommarsemestern blev förstörd av Covid-19, min farmor gick bort, konflikter uppstod mellan mig och min sambos olika intressen, och jag har kämpat med utmattning. En av mina bästa vänner blev inlagd på sjukhus, min psykiska hälsa har varit skör med alla byten av antidepressiva, och kontakten med både familj och vänner har varit bristfällig. Listan över saker jag inte är nöjd med i år känns oändlig.

Det positiva? Jag lyckades faktiskt få ett jobb, men ärligt talat är det ungefär där de ljusa punkterna slutar.

Inför 2025 har jag bestämt mig för att aktivt försöka förändra min situation. Det handlar inte bara om att börja äta nyttigt eller träna sådant kan vänta tills januarihysterin har lagt sig. Det jag vill göra är att blicka inåt och ställa mig själv frågan: "Vad vill jag egentligen?".

Från och med nästa år tänker jag sluta lägga tid och energi på problem som egentligen inte är mina att lösa. Jag ska sluta oroa mig för vad andra tycker och istället prioritera det som verkligen betyder något för mig. Vill jag ta en promenad? Då gör jag det. Känner jag för att träffa en vän? Då ser jag till att det händer. Om inspirationen slår till och jag vill skapa musik, då ska jag ge det utrymme. Vill jag hälsa på familjen för att jag själv känner för det? Då gör jag det ? helt på mina egna villkor. Jag behöver ingen annans tillåtelse för att leva mitt liv.

Från och med nästa år är jag huvudpersonen i min egen historia, och det tänker jag hålla fast vid utan att kompromissa. När 2024 är över, börjar ett nytt kapitel ? ett nytt liv.

Någonstans mellan det existentiella bruset och vardagens surr i mitt huvud borde det finnas en stund av lugn. Men just nu är det verkligen inte så. Det känns som om jag ständigt brottas med inre demoner och stress.

Ibland önskar jag att höstdeppen inte hängde med året om, och att jag bara en enda dag ? en endaste dag ? kunde få en paus från allt. Slippa kämpa mot frustration eller känslan av att färgerna sakta försvinner från allt omkring mig. Bara en dag då jag kan ligga kvar i sängen utan tusentals måsten och krav som tvingar upp mig. En dag att stänga av hjärnan och ta lite mental helg.

Trevlig lillördag.

Den senaste tiden har verkligen varit en prövning. Jag har allt mer accepterat att "det alltid är något," och det kan vara både stora och små saker som påverkar.

Förutom att fullmånen lyser starkt på natthimlen och gör att sömnen känns som om jag precis hade druckit kaffe, ätit snabbmat och svept två energidrycker strax innan läggdags, så har mitt sinne varit tungt. Hela året har hitills känts som en kamp att ta sig över vattenytan, och det har varit svårt att hitta fotfäste.

I söndags gick min kära farmor bort, en person som stod mig väldigt nära. Sorgen har träffat mig hårt, och jag har fortfarande svårt att ta in att hon inte längre är här. Det känns tomt, tungt och overkligt.

Mycket av det som tidigare kändes viktigt, betyder nu inte lika mycket. Det är dags att börja fokusera på det som verkligen spelar roll.

Vi hörs sen.

Kan man inte bara få skeda utan att det ska vara så praktiskt?

Som vi alla känner till, när den romantiska förälskelsen avtar, inträder det praktiska livet. De mysiga eftermiddagarna i sängen övergår till tid i tvättstugan, sex till att glo på TV:n, och en kväll som en gång präglades av vin och chips förvandlas till måltidsersättning och piller mot förhöjt blodtryck.

Utan att verka alltför bitter, kan jag inte låta bli att nämna att jag under den senaste tiden har mött enström av motgångar som har varit svåra att hantera. Jag har upplevt en betydande nedgång i mitt psykiska välbefinnande och valde därför att ta ett steg tillbaka och stänga av omvärlden en tid. Jag har tillbringat många timmar i mitt eget huvud, och mina tankar har ofta cirkulerat kring olika variationer av meningen "allt är meningslöst."

Nu, efter en tid av reflektion, känns det givetvis bättre, men det har definitivt varit en extraordinärt prövande process att frigöra mig från dessa känslor.

Jag kan fortfarande uppleva att vardagen har förvandlats till en monotont förflyttning från punkt A till punkt B, likt i spelet Monopol där man varje månad passerar "Gå" den 25:e, endast för att, två dagar senare, längta efter nästa tillfälle att passera den samma.

Dynamik har blivit en sällsynt och eftertraktad tillgång.

Det känns som att jag har spenderat mycket tid på att reflektera den senaste tiden. Nu när jag äntligen har kommit in i arbetsrutinen märker jag att mina tankar börjar vandra, eftersom så mycket går på autopilot.

Bland annat slår det mig hur mycket jag har samlat på mig genom åren som fortfarande känns ouppklarat. Det är som om vissa saker ligger och skräpar i ett hörn av minnesbanken, och dyker upp då och då, särskilt nu när jag märker att allt mer automatiseras och att jag inte lär mig så mycket nytt längre. Det händer när jag sitter framför datorn på jobbet, när jag kör hem, i sängen innan jag ska sova, eller när jag spelar gamla Wii-spel. Dessa tankar dyker upp och ibland är det svårt att skaka av sig dem.

Jag undrar om jag kanske överskattade hur mycket antidepressiva och att sluta dricka alkohol för ett år sedan skulle påverka mig. Jag trodde att när kemin i hjärnan var återställd, skulle dessa känslor försvinna. Men de finns fortfarande kvar. Jag har provat allt från terapi till meditation, men det verkar som om tankarna ändå fortsätter att snurra.

På något sätt känns det som att detta är något som kommer följa mig genom livet. När jag försöker spela in vloggar för att sätta ord på det hela, blir jag ofta så frustrerad efter en minut att jag börjar avbryta mig själv och höjer rösten, även om jag sitter ensam i bilen. Det känns nästan absurt att jag fortfarande är fast i det här, trots alla försök att släppa det och leva i nuet, istället för att gång på gång gräva upp gamla problem som ingen annan än jag bryr mig om. Platserna finns kvar, men människorna jag var med är borta.

Jag tror inte att distrahera mig själv är lösningen. Jag får hitta ett annat sätt att hantera det. Kanske handlar det om att fortsätta prata om det tills jag inte har något mer att säga.