Fearlessintents blogg

Veckan börjar rundas av och något i mig har blivit påtagligt mjukare den senaste tiden.
Det är svårt att förklara, men det känns som att kroppen har sprungit om tankarna, som om den redan förstått att livet håller på att förändras, och viskar om nätterna: “du kan släppa garden nu.”

Det är en särskild sorts längtan som vaknat.
Inte desperation, inte rastlöshet, utan den där stilla värmen som dyker upp när man faktiskt börjar känna sig redo igen.
En längtan efter närhet, efter hud och närvaro, efter att dela något mer än bara vardagar som passerar.
Det är nästan ovant att erkänna det, men också fint. Ett tecken på att jag är på väg tillbaka, och då inte bara till vardagen, utan till livet i sig.

Och ja, jag bygger fortfarande upp mig själv. Jag har tänkt många gånger att den här känslan borde ha kommit senare, när allt var mer sorterat.
Men livet följer sällan den plan vi ritar upp i huvudet.
Vissa saker knackar på när man minst anar det, kanske just för att man då lyssnar mer ärligt.

Den senaste tiden har jag känt mig lättare, som om en gammal vikt äntligen lossnat. Jag är mer spontan, mer levande, mer benägen att följa impulser som jag tidigare inte orkat ta på allvar.
Jag märker det i hur jag rör mig, hur jag resonerar, hur jag faktiskt vill något mer än att bara låta tiden gå.
Det är den sortens energi som får en att undra vad som händer om man öppnar dörren bara lite.

När nyåret närmar sig hoppas jag att den känslan hinner landa ännu djupare.
Jag vill kliva in i nästa år med en riktning som känns sann, lugn och tydlig. Inte forcerad, inte stressig... utan bara äkta.
Resten får komma i sin egen takt.
Jag är inte ute efter att jaga något, men jag tänker heller inte ducka för det som vill hitta mig, vad det än är.

Det känns som att något håller på att vakna i mig igen.
Och kanske finns det något vackert i att låta den processen delas när tiden är rätt.

Jag vet inte vad det är som irriterar mig mest: att dagarna är långa och att jag känner att det är för lite tid att leva, eller att min livssituation driver mig helt fullständigt till vansinne.

Det är nu ett halvår sedan jag separerade och dagarna räknas vare sig jag vill det eller inte. Jag är tacksam över att föräldrarna släppte in mig och att jag hade någonstans att ta vägen efter att helvetet brakade loss. Men jag kan inte undgå att tänka på det faktum att jag bara hatar min situation och alla dessa plötsliga förändringar som sker i all världens fart utan att bromsa. På ett år har jag hunnit separera, flytta, gå in i väggen, bli sjukskriven, deprimerad, förlora jobbet, bli sviken av vården och FK, få mediciner för psyket, terapi, tvingas ut i jobb, få nytt jobb, bli kroniskt trött, längta efter närhet och stimulerande samtal, slutat leva under hot, bli glad, bli ledsen, få ångest trots medicin, bli spyfärdig av frustration, längta efter att flytta, få svajig sömn igen... alltså fy fan. Hela året har varit ett enda stort krig. När tar helvetet slut?

Sista tiden har jag varit sjukt irriterad och stört mig på allt. Allt från systemet, min otroligt långsamma bearbetning, folk i allmänhet, och det är bara en konstant frustration över hela jävla livet. Jag tycker att allt är så fantasilöst och trist att jag bara får lust att kräkas. Fan, jag vet inte ens, det som brukar ge mig glädje gör mig inte direkt glad, utan jag blir snarare mer irriterad.

Det känns som att jag bara går runt och finns, jag har inte det där som ger mig extra energi att vilja kämpa och jag är så äckligt JÄVLA TRÖTT PÅ ATT KÄNNA SÅ!

Hoppas det där jävla ljuset i tunneln inte är ett tåg.

Den här sjukskrivningen har varit ett studieexempel på hur vården och Försäkringskassan tillsammans kan förvandla en redan utsatt situation till något betydligt värre.
Först kom de ständiga korta förlängningarna, som om man medvetet försökte hålla mig i ett tillstånd av osäkerhet. Sedan följde det systematiska nedtonandet av mina symptom som en form av gaslighting som vården verkar ha gjort till rutin.

Läkarna ägnade sig åt sitt vanliga lismande inför Försäkringskassan, där lojaliteten inte längre verkar ligga hos patienten utan hos myndigheten som granskar dem. Försäkringskassan i sin tur lade sig i allt de kunde, trots att deras insyn knappast bidrog till någonting annat än stress.

Som om det inte räckte fortsatte vården med spydiga kommentarer, brutna löften om återkoppling och en närmast total oförmåga att hålla avtalade tider. Informationen jag behövde fick jag alltid för sent, ofta så sent att de själva skapade de problem de sedan skyllde på mig.
Lägg därtill de plötsliga och helt omotiverade förändringarna i processen, som om någon aktivt försökte se hur långt man kan pressa en människa som redan är på bristningsgränsen.
Det är inte svårt att förstå varför många människor går in i väggen igen.
Faktum är att jag är förvånad över att jag inte gjorde det.
Frågan om vad som händer nu är inte avskriven.

Men men, jag började jobba 50 % för några veckor sedan och gick upp till 100 % i fredags. Det har faktiskt känts helt okej att komma igång igen. Stressnivån sköt visserligen i höjden i början, men det har ändå funkat bättre än jag trodde.
Det finns saker jag önskar hade sett annorlunda ut, men just nu får det vara som det är. En sak i taget.

Jag har känt mig ovanligt kelsjuk den senaste tiden. Det har dykt upp i tankarna oftare än jag trott att det skulle göra. Samtidigt ser jag inte att det kommer hända något sådant i närtid, och viljan skiftar lite fram och tillbaka.
Å ena sidan hade det varit väldigt mysigt med lite närhet igen. Å andra sidan känns det som att jag måste fortsätta fokusera på att få ordning på livet, särskilt nu när jag fortfarande är mitt i min egen återuppbyggnad.

Och som sagt… jag hoppas verkligen att det inte dyker upp fler otrevliga överraskningar i år. Jag har redan fått min beskärda del. Nu skulle det vara skönt med lite stillhet för en gångs skull.

Det var länge sedan jag skrev något här, och kanske beror det på att mina ord under dessa veckor inte har velat låta sig fångas. Istället har jag mest suttit i min ensamhet, med gitarren vilande i knät som min livboj i tystnaden. Fingrarna har famlat över strängarna, sökt efter något som liknar en riktning, ett mönster, en melodi som kunde ge kropp åt den trötthet och råhet som envist följt mig sedan sjukskrivningen förlängdes.

Förlängningen var nödvändig. Det har inte funnits någon egentlig återhämtning, ingen rytm i tillvaron som tillåtit vila. Varje natt har varit en kamp för att få den sömn som ta mig fan vägrar infinna sig, och varje dag har burit spår av det. Ändå har stunderna av ensamhet blivit något paradoxalt livgivande där tillbakadragandet inte bara är ett flyktbeteende, utan ett sätt att försöka andningsrytmen igen. Att bli sjukskriven är verkligen som att ställas inför det faktum att kroppen och sinnet inte längre förmår att spela efter arbetslivets klocka, men det är också en möjlighet att börja lyssna till en annan inre rytm, hur trevande den än må vara.

Kontraktet med arbetsplatsen i Kungsängen bröts, precis som jag innerst inne anat att det skulle bli så. Jag kan inte säga att jag blev förvånad. Så fungerar tyvärr konsulttillvaron med alla dess tillfälligheter, förbindelser som kan rivas upp med ett snabbt beslut. Det är ett slags existentiellt provisorium, och kanske är det just den otryggheten som nu blivit min frälsning. För att jag tvingas att tänka om. Att hitta något nytt, närmare, mer förankrat i den punkt där jag nu lever och försöker att omforma mig själv. Kungsängen var den sista tråden som höll mig fast i den norra förorten. Med den bruten uppstår också utrymme. Möjligheten att centrera mitt liv kring hemtrakterna, nära skärgården, nära hemmet. Här kan jag börja bygga något nytt, utan att alltid blicka tillbaka mot det som varit.

Mitt i allt detta har jag också tagit ett steg som länge hängt över mig... att kontakta en person som i åratal stått kvar som ett eko i bakgrunden. Vår historia var trasslig, kantad av missförstånd och ouppklarat groll. Men nu, efter att vi slutligen talat ut, tycks en ny riktning ha blivit möjlig. Inte i form av sentimentala återfall eller falska försoningar, utan i det enkla konstaterandet att vi kan stå bredvid varandra utan att skuggorna faller tungt. Ett nytt kapitel, fritt från dramatik.

Jag är dessvärre förkyld också, kroppen matt och sinnet fördunklat av depressionens grå filter. Men mitt i denna gråhet anar jag en liten rörelse framåt, ett svagt uppsving. Kanske för att jag faktiskt har fått något gjort.

Jag arbetar på ett soloalbum i Doom Metal tappning, där jag i ton och text försöker omfamna de senaste åtta årens tyngd. Ett musikaliskt monument över det som brutit ned mig, men också ett försök till katharsis i att låta mörkret anta form, bli konkret, bli något som kan bäras utanför kroppen.

Det finns ingen garanti att någon kommer att lyssna. Men för första gången på länge spelar det ingen roll. Musiken är till för mig, för att jag ska kunna uthärda, förstå, överleva.

Efter att ha kämpat för att leva som vanligt efter vår separation nådde jag nu till slut vägskälets ände. Jag är nu sjukskriven på grund av min hälsa.

Vi hörs.

Ny vecka. Samma svajande mående.
Jag försöker vänja mig vid den nya, stilla vardagen. Men det känns som att tiden bara rinner ifrån mig, medan jag själv står still. Det har gått månader, men jag ser inga verkliga framsteg. Allting cirklar fortfarande kring det som hände. Bearbetningen går långsamt, nästan plågsamt långsamt.

Idag tog jag ändå ett steg. Jag ringde kommunen. Bara tanken på det fick hjärtat att rusa, men jag tryckte siffrorna och väntade. Samtalet blev som jag fruktade... tungt, laddat. Orden bar mig knappt. Rösten sprack, tårarna kom. Ångesten drog ihop bröstet tills det var svårt att andas. Ändå gjorde jag det. Och i slutet av linjen fanns en öppning... en tid på måndag. Ett möte. Kanske en chans att någon äntligen ser, äntligen förstår.

I ärlighetens namn jag orkar inte mycket mer. Jag orkar inte må så här. Jag orkar inte bryta ihop varje gång ångesten river eller ligga vaken igenom nätterna med tankarna som maler. Att balansera fasaden på jobbet tar redan all min kraft med allt vad det innebär att pendla mellan att låsa in mig på toan eller i ett privat mötesrum för att brista i tysthet för att sedan jobba lite till och sen försöka återvända hem till ett privatliv som känns trasigt, ihåligt, sargat.

Men kanske... Kanske. Snart. En öppning.
Ett första steg mot riktig hjälp.

Nu är den sista dagen på semestern på väg att rinna ut mellan fingrarna.

Jag kan inte säga annat än att jag aldrig tidigare känt en sådan bottenlös trötthet som under den här semestern. Mina energinivåer är fortfarande djupt nere på minus, som om kroppen och sinnet tömts på allt. Det gör att tanken på att snart behöva pendla kors och tvärs genom stan bara för att sitta utmattad på kontoret känns som en övermäktig börda. Förbi de platser jag en gång kallade "hemma", men som nu bara är landskap av ångest och sorgtyngda minnen.

Sedan mitt enda äventyr på Gröna Lund har jag inte satt foten utanför dörren. Det var torsdagen första veckan och nu när jag är på vecka tre så har jag inte gjort annat än att vila i hopp om att få tillbaka någon energi överhuvudtaget. Men den energin har inte återvänt. Inte ens en svag glimt har vågat visa sig.

Det enda positiva är att mardrömmarna försvann någon gång in i den första veckan. Nu återstår att se om de kommer tillbaka när jag återigen färdas genom stan eller om jag äntligen får vara fri från dem.

Den sista semesterdagen har jag tillbringat framför datorn, omgiven av kartonger som jag ännu inte haft kraften att röra. Jag lyckades öppna en påse och trots mina darrande händer, tårfyllda ögon och den enorma påfrestning som uppstår när jag fokuserar all inre styrka på att hantera bombardemanget av minnen och flashbacks så lyckades jag plocka ut mina rakhyvlar, rakblad och tvålar som jag dragit på mig genom åren (utan att jag skar mig).
Det var som att öppna en tidskapsel som slussade mig tillbaks direkt och upplevelsen var fruktansvärd.

Efteråt tänkte jag: "Jaha. Där försvann den lilla energin jag hade kvar för den här veckan."

Behovet av sjukskrivning och rehabilitering har aldrig känts mer akut än nu. Jag hoppas att första arbetsdagen i morgon får mig att tänka om, att det blir lättare när jag väl kommer in i rutinerna igen. Men det återstår att se och jag måste sätta mitt välmående först om det inte blir bättre.

För så som livet känns just nu, efter allt som hänt, skulle jag inte ens önska det åt min värsta fiende. Det är helt enkelt för mycket att bära.

En dag i taget.

Nåväl, den sista veckan av semestern är här. Efter all den längtan är det sorgligt att det ska ta slut så fort på bara tre ynka veckor.

Det går inte att hävda att jag har haft en semester när jag i själva verket tvingades ställa in alla mina planer för att återhämta mig. Det här har mer liknat en sjukskrivning i förklädnad av en semester.
Dessa tre veckor hade varit oändligt värdefulla för mig för två månader sedan och jag har alltför länge ägnat mig åt att trycka tillbaka mina känslor fram till semestern, allt kom ikapp mig på en vecka när jag till slut andades ut.

Det är en vecka kvar tills jag är tillbaka på kontoret. Kanske lyckas jag pressa in något att göra, om jag nu ens har energi till det. Jag kan inte låta bli att tänka att 5 veckor semester hade varit mer fördelaktigt. Just nu känns det som om jag inte har återhämtat mig det minsta, jag vaknar fortfarande som ett vrak och behöver nästan 10 timmar sömn för att ens klara av dagen. Både psyket och kroppen mår dåligt.

Var iväg på konsert första veckan men det kändes som att alla mina cylindrar gick på max för att hålla upp fasaden och sen efter det så var det som att allting rasade. Klart man känner att det är jobbigt och att varje dag hemsökas av tankarna känns gör inte att man känner att man får mindre ångest.

Jag har fått höra, flera gånger om, att det skulle vara bra för mig att komma ut och engagera mig i något roligt för att få lite positiva tankar. Men om det verkligen vore så enkelt att bara tänka positivt så skulle jag ha gjort det för länge sedan. Tyvärr är det tydligt att denna insikt är något de inte förstår. Trots detta har jag, på ett vänligt och respektfullt sätt, försökt förklara dem att situationen är mer komplicerad än så. Detta handlar inte bara om en svår vecka, utan om år av konflikter som jag tampas med. Jag förväntar mig inte att de ska begripa allt detta, men jag värderar deras omtanke högt.

Tillvaron känns verkligen som en tung börda just nu. Varje vaken sekund tycks vara full av samma tankeslingor, den monotonitet av känslomässig avtrubbning som präglas av uppgivenhet, apati och sorg. Det spelar ingen roll hur jag försöker tränga djupare i mina känslor, den märkliga och plågsamma ekvationen av de senaste åtta årens händelser och tankarna kring dess slutskede gör sig ständigt påminda.

Känslorna har blivit som ett kalejdoskop, underliga, malformade, abstrakta och svårfångade. Jag har kämpat ett tag med att få kontakt med mitt inre jag, men efter några glas i söndags lyckades jag äntligen nå dit. Då fick jag känna hur jag egentligen känner. Det bröt ut en orkan av känslor, vilket resulterade i ett totalt nervsammanbrott. Jag grät, drabbades av en intensiv panikångest och efter 45 minuter av gråtkramp kände jag mig till slut tvungen att kräkas ut över golvet. Det är helt sjukt hur trasig jag är och jag visste inte att jag kunde gå sönder såhär mycket.

Jag har tidigare upplevt depression kopplad till existentiella frågor, men det jag upplever nu känns som en avgrund långt bortom det jag ens skulle definiera som normalt. Mitt liv under de senaste 8 åren har präglats av det som kan beskrivas som en permanent avvikelse från det vanliga, och denna känsla påverkar varje del av mig. Det är som om varenda cell i min kropp bär på tyngden av mitt psykiska tillstånd, som nu är brutet till tusen fragment.

Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar om det, för det är knappt någon som fattar eller kan greppa vad jag har varit med om. Det här kommer inte att gå över lättvindigt och kommer att kräva så mycket tid och konfrontationer med mitt inre innan jag ens kan greppa det jag känner.

Fick äntligen prata med några idag. Det har varit väldigt givande och svårt. De tycker att det är bra att jag är i kontakt med mig själv, eftersom få är det efter så här kort tid. Trots att insidan känns avstängd vet jag att det är kroppens sätt att skydda mig från det jag egentligen känner. Varje dag är en jävla kamp, och jag känner mig nedtryckt genom botten och dessutom lite till.

Jag förväntar mig inte att någon förstår. Men i korthet är det ett helvete.

Efter ännu en helg i det tysta malandet av tankar så gjorde jag något oväntat. Jag reste mig upp och öppnade en av flyttkartongerna som stått som frusna minnesmonument längs väggen. De har varit för tunga att röra, inte för kroppen, utan för hjärtat. Bara blicken på dem har väckt en slags skräck i mig.

Men just den här helgen så öppnade jag upp locket på en låda.

Där låg mina musikgrejer. Dammiga och stinker gammal rök, men ändå tryggt bevarade. Jag tog fram gitarrerna och började varsamt rengöra dem, nästan som om jag bad om ursäkt för att de blivit bortglömda. Det var länge sedan jag hade kraft nog för en sån här stund. En liten verkstad utomhus i solen, en stund av stilla närvaro. Bara jag, träet, strängarna och ljudet vax som jag gnuggade in.

Sedan spelade jag en stund. Fingrarna, som blivit ovana vid strängarnas motstånd, gav upp snabbt. Små blåsor dök upp och jag tittade på dem med en sorts öm förundran. Jag kom ihåg att när jag var tonåring hade burit dessa märken med stolthet. Nu kändes det nästan sakralt och som att kroppen minns även när själen glömt.

Jag trodde aldrig jag skulle känna det där igen. Att få blåsor, trots alla års erfarenhet, av att ha stått på scen, svettiga varma dagar i studion när jag satt i 8-9 timmar och spelade blev ett märkligt erkännande. Jag är inte där jag var. Men kanske är det okej. Kanske är det här en början, om än en försiktig sådan.

Det var kanske inte det mest rationella valet att börja med musiken. Det fanns många mer praktiska saker att ta itu med. Men just nu behövde jag något enkelt, något som inte krävde så mycket annat än närvaro. Och musiken är just det, ett lätt andetag i en tung asbest tillvaro där luften är tjock som sirap.

För sanningen är att allt är svårt nu. Allting går långsamt. Jag klarar bara en liten sak i taget. Inombords är det som om allting är dämpat, fördröjt. Jag känner inte riktigt. Inte glädje, inte sorg. Inte ilska, inte lättnad. Allt är suddigt, som ett foto som aldrig riktigt vill skärpa till sig.

Men jag spelade och jag skrev något, det har inte varit såhär lätt på flera år.

Och snart är det semester.