Fearlessintents blogg

Tillvaron känns verkligen som en tung börda just nu. Varje vaken sekund tycks vara full av samma tankeslingor, den monotonitet av känslomässig avtrubbning som präglas av uppgivenhet, apati och sorg. Det spelar ingen roll hur jag försöker tränga djupare i mina känslor, den märkliga och plågsamma ekvationen av de senaste åtta årens händelser och tankarna kring dess slutskede gör sig ständigt påminda.

Känslorna har blivit som ett kalejdoskop, underliga, malformade, abstrakta och svårfångade. Jag har kämpat ett tag med att få kontakt med mitt inre jag, men efter några glas i söndags lyckades jag äntligen nå dit. Då fick jag känna hur jag egentligen känner. Det bröt ut en orkan av känslor, vilket resulterade i ett totalt nervsammanbrott. Jag grät, drabbades av en intensiv panikångest och efter 45 minuter av gråtkramp kände jag mig till slut tvungen att kräkas ut över golvet. Det är helt sjukt hur trasig jag är och jag visste inte att jag kunde gå sönder såhär mycket.

Jag har tidigare upplevt depression kopplad till existentiella frågor, men det jag upplever nu känns som en avgrund långt bortom det jag ens skulle definiera som normalt. Mitt liv under de senaste 8 åren har präglats av det som kan beskrivas som en permanent avvikelse från det vanliga, och denna känsla påverkar varje del av mig. Det är som om varenda cell i min kropp bär på tyngden av mitt psykiska tillstånd, som nu är brutet till tusen fragment.

Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar om det, för det är knappt någon som fattar eller kan greppa vad jag har varit med om. Det här kommer inte att gå över lättvindigt och kommer att kräva så mycket tid och konfrontationer med mitt inre innan jag ens kan greppa det jag känner.

Fick äntligen prata med några idag. Det har varit väldigt givande och svårt. De tycker att det är bra att jag är i kontakt med mig själv, eftersom få är det efter så här kort tid. Trots att insidan känns avstängd vet jag att det är kroppens sätt att skydda mig från det jag egentligen känner. Varje dag är en jävla kamp, och jag känner mig nedtryckt genom botten och dessutom lite till.

Jag förväntar mig inte att någon förstår. Men i korthet är det ett helvete.

Efter ännu en helg i det tysta malandet av tankar så gjorde jag något oväntat. Jag reste mig upp och öppnade en av flyttkartongerna som stått som frusna minnesmonument längs väggen. De har varit för tunga att röra, inte för kroppen, utan för hjärtat. Bara blicken på dem har väckt en slags skräck i mig.

Men just den här helgen så öppnade jag upp locket på en låda.

Där låg mina musikgrejer. Dammiga och stinker gammal rök, men ändå tryggt bevarade. Jag tog fram gitarrerna och började varsamt rengöra dem, nästan som om jag bad om ursäkt för att de blivit bortglömda. Det var länge sedan jag hade kraft nog för en sån här stund. En liten verkstad utomhus i solen, en stund av stilla närvaro. Bara jag, träet, strängarna och ljudet vax som jag gnuggade in.

Sedan spelade jag en stund. Fingrarna, som blivit ovana vid strängarnas motstånd, gav upp snabbt. Små blåsor dök upp och jag tittade på dem med en sorts öm förundran. Jag kom ihåg att när jag var tonåring hade burit dessa märken med stolthet. Nu kändes det nästan sakralt och som att kroppen minns även när själen glömt.

Jag trodde aldrig jag skulle känna det där igen. Att få blåsor, trots alla års erfarenhet, av att ha stått på scen, svettiga varma dagar i studion när jag satt i 8-9 timmar och spelade blev ett märkligt erkännande. Jag är inte där jag var. Men kanske är det okej. Kanske är det här en början, om än en försiktig sådan.

Det var kanske inte det mest rationella valet att börja med musiken. Det fanns många mer praktiska saker att ta itu med. Men just nu behövde jag något enkelt, något som inte krävde så mycket annat än närvaro. Och musiken är just det, ett lätt andetag i en tung asbest tillvaro där luften är tjock som sirap.

För sanningen är att allt är svårt nu. Allting går långsamt. Jag klarar bara en liten sak i taget. Inombords är det som om allting är dämpat, fördröjt. Jag känner inte riktigt. Inte glädje, inte sorg. Inte ilska, inte lättnad. Allt är suddigt, som ett foto som aldrig riktigt vill skärpa till sig.

Men jag spelade och jag skrev något, det har inte varit såhär lätt på flera år.

Och snart är det semester.

Denna situation har utan tvekan blivit en aning komplicerad. Å ena sidan vill jag dra mig tillbaka och vara helt ensam för att reflektera över det som inträffat, men å andra sidan tvingar sig en nästan djurisk längtan fram. En lust att återigen vilja ligga... hela jävla tiden. Det var längesen och efter denna tid av avhållsamhet vore det otroligt tillfredsställande att få känna en annans närhet även om det endast skulle vara för en natt.

Det är med en viss frustration jag konfronterar mig själv att efter all denna tumult som jag har uthärdat, är det denna känsla som återvänder först. Inte den djupare impulsen att uttrycka kreativitet, att leva livet fullt ut eller att engagera mig i mer passande aktiviteter med hänsyn till mitt mående... nej, det är den grundläggande impulsen av sexuell frustration som plötsligt kommer tillbaka till ytan. Denna mest onekligen utmanande och resurskrävande aspeket av vårt mänskliga väsen... klart den av allt skulle komma nu... kunde inte behovet av att utföra kulinariska experiment återuppstå först? Eller kanske drivkraften att sanera och förbättra mitt hem? Leta efter en ny bostad? Nej, just denna impuls... den som sätter mig i riskzonen för att återigen stöta på olösta känslor och som potentiellt kan få mig att falla under inflytande av någon som har för avsikt att omvandla mig när jag är som mest utsatt.

Jag blir förbannad, förbannad på min kropp för att den söker efter nya distraktioner när jag intellektuellt försöker möta känslorna som jag behöver bearbeta. "Lite fiffi kanske löser det? Lite rumpa kanske?" NEJ! FÖR I HELVETE! Sansa dig och fokusera nu. Det här är det jag inte borde lägga ner tid på just nu!

Men det kanske är ett gott tecken på något sätt att det kommit tillbaka. Kanske är det den första pusselbiten till att återuppbygga mitt väsen innan jag blir en helt fungerande människa igen. Så det kanske är något bra att den kom, även om jag hellre hade velat att skrattet eller kreativiteten hade kommit först. Aja. Det får ta sin tid.

Jag försöker ta en dag i taget. Det är många tankar som snurrar i huvudet och jag vet inte riktigt var jag ska börja eftersom det finns så många år att bearbeta. Jag önskar att jag kunde säga att allt känns lugnt och att kunna återgå till reflekterande texter och fokusera helt på min musik. Men oavsett vad jag gör kommer jag ständigt tillbaka till samma tankar. Intellektuellt förstår jag att det här kommer att ta tid men känslan i bröstet som känns som om hjärtat har gått sönder är så svår att ignorera.

Jag försöker möta mina tankar och verkligen tillåta mig att känna, istället för att trycka undan allt. Även om jag vet att det är det mest hälsosamma valet, är det långt ifrån enkelt. Det känns nästan som att jag måste tvinga fram känslorna eftersom de inte riktigt vågar visa sig av sig själva.

Den där känslan av beredskapsläge har börjat släppa, särskilt sedan jag fick hem mina saker. Jag har tittat på dem flera gånger men känner mig ännu inte redo att gå igenom dem. Det får ta den tid det tar och jag hoppas verkligen att styrkan kommer att komma med tiden. Just nu gör det för ont att ens se lådorna och sopsäckarna.

Men lusten har i alla fall börjat komma tillbaka. Däremot känner jag inte att jag vill ge mig ut på några äventyr inom det området just nu. Jag känner mig inte attraktiv, varken kroppsligt eller mentalt och om jag ska vara ärlig har mitt game aldrig varit särskilt starkt. Dessutom är jag fortfarande så skör att jag inte vågar ta några risker. Jag behöver få läka först och det får ta den tid det tar.

Jag har åtminstone ett mål just nu. Det är att kunna sitta vid datorn och lyssna på de låtar jag spelade in tidigare. Det är svårt, men jag hoppas verkligen att jag kan göra det, förr eller senare.

En dag i taget.

Det känns så overkligt att det snart har gått en hel månad. För mig så känns det som att det var igår allting skedde och jag kan verkligen inte greppa något av det jag känner eller tänker just nu. Vägar som jag har åkt fram och tillbaka på i flera år känns plötsligt så främmande och det känns inte som att jag har bott någon annanstans än där jag bor nu. Det är som att ingenting ägt rum fast jag vet att det har gjort det.

Varje gång huvudet nuddar kudden så ser jag allt igen, jag ser det lilla rummet. Jag känner alla dofterna och hör rösterna. Det har varit svårt att få en enda natts sömn utan att drömma om att inte kunna andas eller ha getingar som jagar en i drömmarna (båda är symboler för att känna sig hotad eller kvävd). Den nya vardagen av att inte ha några nya meddelanden på telefonen, inte ha någon att ringa till när jag åker från jobbet och att för första gången känna att jag bestämmer över mig själv känns så... overkligt.

Det är tyvärr det mest återkommande ordet i mitt huvud. ?Overkligt?. Det är som att jag gick och la mig i sängen 2017 och vaknade upp 2025 och ser helt annorlunda ut. Den här tjocka skäggiga mannen... vem är han? Varför gör det så ont i bröstet? Vad hände egentligen? Vart tog tiden vägen?

Jag känner mig inte redo att sakna eller sörja. Jag är fortfarande i chock.

Efter en åtta år lång relation har jag nu officiellt separerat. Det har varit en mycket utmanande tid, särskilt under de senaste åren. Avslutningen lämnade mig med många olösta känslor och jag mår inte bra efter detta beslut.

Jag har flyttat från Solna och bor nu tillfälligt hos mina föräldrar medan jag söker efter en ny bostad. Det finns mycket att bygga upp igen och det kommer att bli en tuff väg framåt.

Vi ses på andra sidan.

Det var ett tag sedan jag skrev något, och det är nog mindre ett uttryck för brist på vilja än ett resultat av det konstanta flödet av intryck, tankar och förändringar. Livet tycks röra sig i cykler där ena dagen är allt mest avtrubbat och tröttsamt, nästa dag ser jag konturerna av något som liknar hopp.

Jag har slutat med medicinerna. Efter 620 dagar som nykter har jag också börjat dricka lite igen. Kanske låter det som ett steg tillbaka, men jag ser det snarare en som en justering ? ett sätt att närma mig mig själv på ett mer ärligt plan. Det paradoxala är att jag faktiskt mår bättre nu än när jag levde helt utan substanser eller i farmaceutisk dvala. Det känns som att något inombords har klickat rätt. Jag känner mig mer autentisk.

Men det vore naivt att säga att allt som varit var slöseri. Pausen, både den inre och yttre, var definitivt avgörande. Jag behövde den tiden för att kalibrera om, skaffa mig nya vanor, och kanske viktigast av allt: se mig själv utan den självbedrägliga dimma jag tidigare kallade vardag.

Det svåraste har nog varit att konfrontera vardagens monotoni. Det är ingen vacker insikt att inse hur förutsägbart ens liv blivit, men det var nödvändigt. En obekväm men klarsynt uppvakning. Och jag har inga ambitioner att falla tillbaka i det gamla mönstret.

Nu handlar det om att bygga något mer meningsfullt. Något som faktiskt håller i längden. Och som inte bara överlever dagarna... utan att man aktivt fyller dem med något viktigt.

En dag i taget. Men med öppna ögon.

När jag började mitt alkoholuppehåll trodde jag aldrig att det skulle hålla särskilt länge. Jag trodde definitivt inte att jag skulle komma upp i 600 dagar. Men här är jag nu. Snart två år av nykterhet - och det har inte varit någon rak väg.

Jag önskar att jag kunde säga att jag mår mycket bättre idag. Att nykterheten löste allt. Men så ser det inte riktigt ut.

När jag inledde den här resan var målet kortsiktigt. Jag hade tänkt att hålla mig nykter fram till årsskiftet, inget mer. Jag tänkte: "Om jag bara slutar dricka så kommer jag må bättre. Få energi, kanske till och med känna lite livsglädje igen."

Men när den känslan inte kom, och tröttheten och mörkret låg kvar, insåg jag att det fanns mer att ta tag i. Det var då jag började med antidepressiva - och jag fortsatte att låta bli alkoholen. För även om nykterheten inte gjorde mig lyckligare, så visste jag att drickandet i alla fall inte skulle hjälpa.

Det är inte det att jag har haft ett klassiskt alkoholproblem. Innan pandemin drack jag som många andra: nykter i veckan, några öl till helgen. Inget särskilt, inget jag reflekterade över. Men under pandemin försvann strukturen. Studier hemifrån suddade ut gränserna mellan vardag och helg, och snart blev tisdag lika mycket festdag som fredag.

Det som först var en lättnad - något som bröt isolationen - blev snabbt en vana som tog över. När pandemin var över hade jag svårt att gå tillbaka. Det blev för mycket. Jag gick upp i vikt, fick fysiska reaktioner, och märkte hur det långsamt urholkade mitt psykiska välmående.

Jag minns att jag hörde ett uttryck för länge sedan: ?När du dricker alkohol lånar du lycka från morgondagen.? Och det är precis så det kändes. Till slut fanns det ingen lycka kvar att låna.

Den 30 juli 2023 bestämde jag mig. Jag festade hårt den kvällen "medvetet utan att dricka vatten" för att vakna nästa dag med så mycket baksmälla att jag aldrig mer skulle vilja röra alkohol. Det blev min startpunkt. Det har hållit sedan dess.

Men det är inte alltid lätt. Särskilt inte nu. Den senaste tiden har varit tung. Livet har inte känts särskilt roligt, och förra fredagen var det nära att jag gav upp. Jag gick till Systembolaget, köpte åtta starköl, gick hem och ställde dem på balkongen.

Sen lade jag mig i sängen i fosterställning. Några tårar föll. Jag visste vad jag höll på att göra.

Jag gick ut till balkongen. Tittade på påsen med öl. Vände om. Stängde dörren.

Jag drack inte.

Så jag fortsätter. Inte för att det är lätt, inte för att jag blivit en ny människa, utan för att jag vet att jag inte klarar av att dricka när jag mår som jag gör.

Jag har inte planerat att vara nykter resten av livet. Men just nu är det nödvändigt.

Det får vara så. Tills vidare.

Lördagar, dessa fantastiska lördagar. Dagen då man tror att man ska vakna upp och vara en Disney prins men ser istället ut som en statist i en zombiefilm.

Jag masade mig ur sängen tidigt idag och ställde mig framför spegeln för den dagliga självinspektionen. Som vanligt zoomade jag in på ringarna under ögonen som är mina trogna följeslagare som ser ut som de packat för en weekendresa. Jag skulle precis sträcka mig efter tandborsten när jag plötsligt hajade till.

- Vänta nu... vad är det där i mina tinningar? Gråa hår? Det är ju för fan massor av gråa hår!

Jag tog min hårborste och kammade igenom varje tova och ser ett nytt hårstå efter nästa och blir sur över att mina hår plötsligt har förrått mig och gått med i pensionärsföreningen, utan att ens fråga.

Först tänkte jag att det kanske var hårsprayen jag börjat använda, du vet... den där billiga från mataffären som lovar "volym och glans" men mest levererar "klibb och kaos". Jag försökte kamma bort det, men nej, skiten satt ju för fan fast. Sen ryckte jag loss ett strå, höll upp det mot ljuset som en detektiv i en kass deckare och mumlade: "Herregud, det är ju faktiskt grått!?".

Visst, jag har hört sen jag var 24 att jag tydligen hade några gråa strån som smög runt i håret, men då var jag blind för dem eller kanske bara för lat för att bry mig. Nu är jag 32, fortfarande ung och fräsch i själen (men tydligen inte i skalpen längre), och de gråa håren har blivit fler än mina samlade trisslottsvinster på 32 år!
Förr var det väl nån snäll kompis som sa "åh, det är bara lite charmigt grått vid tinningarna", men nu? Nu hör jag liksom hur kidsen på basketplanen nedan eller hela vägen hem till Haninge kallar mig *gammal" bakom ryggen, Man får väl fundera på om jag ska börja spara till en rollator eller bara omfamna att jag är en vandrande midlife crisis redan nu.

Men skämt åsido, de här gråa håren har inte uppstått ur tomma intet. Precis som för alla andra har hela 2020-talet varit ganska kämpigt. Först en pandemi, sedan krig, ekonomisk kollaps, en fullständigt absurd lågkonjunktur och ja, anledningarna är extremt många. Lägg därtill personliga problem som kroniskt dysfunktionell hjärnkemi, en otillfredsställd form satyriasis-light, dåliga värden med både blodtryck och kolesterol och ett arbete som får en att ligga vaken om nätterna. Det är stressigt, så det är knappast konstigt att de gråa håren kom som ett brev på posten. Det var egentligen väntat.

Nu är det i alla fall lördag. Man får ta och njuta lite medan man kan.

Februari har varit totalt kaos och det är ingen tvekan om saken. Som jag nämnde i tidigare inlägg började det med utsättningssymptomen från antidepressiva, och sedan dess har det varit en känslomässig berg- och dalbana.

Om jag ska vara helt ärlig har jag verkligen inte mått bra. Ångest, irritation, nedstämdhet... jag har känt mig helt ur balans. Dels på grund av saker som hänt, men också på grund av den tidigare medicinens utträde ur systemet. Tankarna har bombarderat mig, vissa svårare att hantera än andra. Framför allt har det handlat om existentiella frågor (sånt jag inte kan förklara för någon, för ingen skulle ändå förstå), missnöje över vissa val jag gjort och den ständiga känslan av monotoni.

Mitt humör har dessutom svängt kraftigare än någonsin. Jag har alltid haft humörsvängningar, men nu har de varit brutala. Jag kunde gå från att borsta tänderna och må helt okej till att få ett raseriutbrott, banka sönder knogarna mot porslinet eller skrika hela vägen från garaget till jobbet. Helt utan någon förvarning.

Till slut blev det för mycket, och jag var tvungen att sjukskriva mig. Jag stannade hemma en vecka för att det kändes som om jag höll på att tappa greppet helt. Kroppen reagerade också. Jag mådde illa, hade ont på ställen jag inte ens visste att man kunde ha ont på, och mitt humör var extremt instabilt.

Nu känns det bättre. Jag är tillbaka på jobbet och försöker få ordning på tillvaron. Men jag vet fortfarande inte om jag har blivit mitt gamla arga jag igen eller om det bara är en temporär reaktion... det kanske var känslorna och allt jag tryckt undan som bara kom ikapp.

Oavsett vad, så känns det i alla fall bättre nu.