Ctrl+alt+delete

Det är en närmast provocerande paradox över årets snart första fem månader som kronologiskt rört sig framåt, men som existentiellt känns som en obeveklig regression.

​Min terapeut besitter en skarpsinnig förmåga att dechiffrera det kaos jag bär på. Han blottlägger hur de åtta åren av systematiska oförrätter och brott i Solna inte bara är ekon från förr, utan levande krafter som dikterar mitt nuvarande tillstånd. Men denna rannsakan har ett pris. När vi rör om i de djupaste skikten rivs ett mörkt sediment upp och mitt inre landskap förvandlas till ett ogenomträngligt töcken.

Att tvingas återvända till den där lägenheten och att mentalt dekonstruera dess väggar utlöser en neurologisk kaskad av flashbacks som borrar sig in i nervsystemet. Till och med en vardaglig artefakt som en espressokokare har transformerats till en fientlig trigger, så potent att den tvingats i exil tills jag besitter den mentala arkitekturen att möta den utan att rämna. Det är en surrealistisk insikt, en blixt av ren absurditet mitt i traumat.

​Likväl är detta smärtsamma återtåg en del av en kalkylerad strategi. Min terapeut förutspådde denna initiala kollaps som en nödvändig dekompression för att samla det momentum som krävs för en kraftfull framryckning. Vi förbereder oss nu för EMDR-terapi, och i väntan på det kanaliserar jag mina mörkaste svackor till papperet. Det är texter som aldrig kommer att tåla dagsljus då de är för råa, för destruktiva, en litterär avgrund av det outsägliga. Men jag inser att denna prövning är oundviklig för min läkning.

​Mitt i denna psykologiska utgrävning har tillvaron levererat ytterligare en prövning genom beskedet om min förestående arbetslöshet i maj. Det landade som en brutal och oväntad snärt på fingrarna, en händelse som raserar den bräckliga trygghet jag försökt bygga och sätter hinder i vägen för min framtidsvision. Min största farhåga rör dock inte bara ekonomin, utan det vakuum som uppstår när den dagliga, kognitiva distraktionen raderas. Jag har lärt mig att sysslolöshet är grogrunden för min ångest och att utan arbete tillåts bruset i mitt huvud att expandera till en öronbedövande storm.

Osäkerheten inför vad som döljer sig i stillheten, utan den fasta punktens säkerhet, injicerar en genuin rädsla.

​Ändå finns det en sällsynt, nästan ödesmättad logik i detta haveri. Detta arbete representerar den sista materiella länken till mitt förflutna i Hagalund. Kanske är det nu det sista bandet slutgiltigt måste klippas. En total systemåterställning krävs för att bygga något nytt ur skiten.

​Ctrl+Alt+Delete