Krigsåret 2025

Jag vet inte vad det är som irriterar mig mest: att dagarna är långa och att jag känner att det är för lite tid att leva, eller att min livssituation driver mig helt fullständigt till vansinne.

Det är nu ett halvår sedan jag separerade och dagarna räknas vare sig jag vill det eller inte. Jag är tacksam över att föräldrarna släppte in mig och att jag hade någonstans att ta vägen efter att helvetet brakade loss. Men jag kan inte undgå att tänka på det faktum att jag bara hatar min situation och alla dessa plötsliga förändringar som sker i all världens fart utan att bromsa. På ett år har jag hunnit separera, flytta, gå in i väggen, bli sjukskriven, deprimerad, förlora jobbet, bli sviken av vården och FK, få mediciner för psyket, terapi, tvingas ut i jobb, få nytt jobb, bli kroniskt trött, längta efter närhet och stimulerande samtal, slutat leva under hot, bli glad, bli ledsen, få ångest trots medicin, bli spyfärdig av frustration, längta efter att flytta, få svajig sömn igen... alltså fy fan. Hela året har varit ett enda stort krig. När tar helvetet slut?

Sista tiden har jag varit sjukt irriterad och stört mig på allt. Allt från systemet, min otroligt långsamma bearbetning, folk i allmänhet, och det är bara en konstant frustration över hela jävla livet. Jag tycker att allt är så fantasilöst och trist att jag bara får lust att kräkas. Fan, jag vet inte ens, det som brukar ge mig glädje gör mig inte direkt glad, utan jag blir snarare mer irriterad.

Det känns som att jag bara går runt och finns, jag har inte det där som ger mig extra energi att vilja kämpa och jag är så äckligt JÄVLA TRÖTT PÅ ATT KÄNNA SÅ!

Hoppas det där jävla ljuset i tunneln inte är ett tåg.