Dominobrickor och sex för ett år sen

Det slog mig häromdagen att det har gått ett år nu. Tolv månader sedan jag senast var fysiskt intim med någon annan än mig själv. Det är en märklig och ganska deprimerande insikt att tiden har fått gå så pass länge utan någon form av närhet. Men samtidigt är det kanske inte så konstigt. Det senaste året har jag knappt lämnat hemmet för annat än att gå till jobbet eller för att dricka mig redlös hos polarna.

Som om det inte vore nog känns det som att resten av livet rasar i en enda långsam kedjereaktion. Mitt kontrakt löper ut om en vecka och jag tvingas ner på halvtid. Jag har försökt hitta något nytt, men mitt senaste försök föll på något så absurt som att jag ansågs vara "för trevlig".

Tydligen var min profil perfekt, men min personlighet passade inte in i deras destruktiva arbetsmiljö. Det var väl visserligen tur i oturen att jag inte hamnade där och tvingades vantrivas, men det hjälper mig inte just nu. Nu har jag två månader på halvtid att förlita mig på innan jag står helt utan uppdrag.

Allt det här gör att det låser sig helt i huvudet på mig. Jag vill inget hellre än att flytta och få en nystart, men när allt annat rämnar blir framtiden bara osäker. Det är en enorm frustration att ingenting går som jag har tänkt. Just nu känns det faktiskt som att absolut ingenting fungerar.