Själen andas

Den senaste tiden har varit speciell på ett sätt som nästan inte går att förklara utan att det låter överdrivet. Som om något under ytan har börjat röra på sig efter att ha legat still alldeles för länge. Inte dramatiskt på det där filmiska sättet, inte som en plötslig scen med musik i bakgrunden och ett avgörande genombrott, utan snarare som när isen börjar spricka i slutet av vintern. Först märker man det inte alls och sedan går det fan inte att missa. Det råder ingen tvekan om att det är psykoterapin som gör det.
Jag märker det efter mötena. Det är som att någon har öppnat ett fönster i ett rum som varit stängt i åratal. Luften förändras från det unkna till det friska. Dammet börjar synas. Och plötsligt ser man att allt som stått där inne hela tiden inte alls varit borta. Det har bara varit täckt. Det märkliga är att jag under så lång tid har trott att problemet varit mig själv och att jag inte ansträngt mig tillräckligt. Att jag inte tänkt tillräckligt mycket och inte vänt ut och in på mig själv tillräckligt noggrant, inte analyserat tillräckligt djupt för att komma åt botten. Jag har gång på gång försökt gräva fram mina minnen på egen hand som om de låg någonstans i mig och bara väntade på att bli hittade bara jag ställde rätt frågor till mig själv. Men ju mer jag försökte desto mer gled allting undan. Och sedan sitter jag där mitt emot honom och han ställer några frågor. Inte tusentals frågor. Inte ens särskilt komplicerade frågor. Bara de rätta frågorna. Frågor som träffar precis där de ska träffa. Och plötsligt händer något som jag nästan inte trodde var möjligt längre... vissa minnen kommer faktiskt tillbaka. Det är helt galet och jag menar verkligen det.
Det är inte galet på ett lättsamt sätt utan på det där nästan existentiella sättet där man blir stående inför sitt eget huvud och tänker "vad i helvete är det egentligen som pågår där inne?"

Hur kan något vara så närvarande i kroppen och samtidigt så otillgängligt för den egna tanken? Hur kan man bära konsekvenserna av något varje dag, men ändå inte komma åt själva bilderna, självaste sekvenserna? När jag försökte beskriva det för honom sa jag ungefär som det var att mängden skit jag fått uthärda har varit så oförutsägbart, så ryckigt, laddadt med nya smällar att det inte ens funnits något naturligt sätt att förstå dem. Allting har bara fortsatt komma. Nya situationer, nya bråk, nya chocker, nya känslomässiga explosioner. Och varje gång har det satt igång känslor i mig som jag på riktigt inte trodde att jag kunde känna, eller ens överleva. Det låter väldigt dramatiskt att säga så. Jag vet mycket väl om det, men det är tyvärr sant.
Det finns vissa perioder i livet som inte känns som vanliga perioder. De känns som undantagstillstånd. Man går inte runt och lever sitt liv, man går runt och reagerar. Parerar. Försöker förutse. Försöker undvika nästa smäll. Försöker sova. Försöker fungera. Försöker verka normal. Försöker hålla ihop det som läcker ut mellan fingrarna. Och medan man gör det hinner man inte förstå vad det kostar. Man bara fortsätter. Det var då han sa det som fick något att landa i mig på riktigt.

"Gabriel, du har försökt att överleva. Att du inte minns är ett resultat av åratal av intensiv stress".

Jag vet inte exakt vad det var med de orden. Kanske var det bara enkelheten. Kanske att han inte försökte göra det poetiskt, terapeutiskt eller märkvärdigt. Han bara sa det rakt ut. Som ett konstaterande. Inte som en teori, inte som något han tyckte var intressant att analysera, utan som en verklighet. Du har försökt att överleva.
Det var som att polletten trillade ner med en käftsmäll jag inte varit beredd på. För det är ju exakt så det har känts om jag ska vara helt ärlig. Inte som att jag “haft det lite tufft”. Inte som att jag varit i en kort jobbig period. Utan som att hela systemet i mig har varit inställt på överlevnad. Och överlevnad är inte ett tillstånd där man sitter still med en kopp te och tänker kloka tankar om sitt mående.
Överlevnad är ett tillstånd där kroppen prioriterar bort allt den inte bedömer som nödvändigt för att ta dig igenom dagen. Minnesluckor. Tunnelseende. En känsla av att vara både bedövad och överkänslig samtidigt. Att reagera på att konstant leva under hot. Att känna sig konstig och felkalibrerad i efterhand är inte direkt konstigt. Att inte heller kunna förstå varför man kan minnas något totalt obetydligt i detalj men inte sådant som egentligen borde ha bränt sig fast för alltid.
När han sa det förstod jag plötsligt att det kanske inte är konstigt att jag inte har kunnat gräva fram allt själv. Kanske har jag stått med en spade i mark som varit frusen i åtta år och sedan blivit frustrerad över att den inte ger med sig. Kanske har jag varit arg på mig själv för något som egentligen varit en skyddsmekanism.
Det är en märklig sorg i det.
För lättnaden finns där, absolut. Lättnaden i att något äntligen blir begripligt. Men sorgen ligger precis bredvid. Sorgen över att man behövt bli så skyddad från sitt eget liv att minnet i sig fått gå under jorden. Sorgen över att kroppen tagit smällen åt en så länge.
Det är sjukt hur hjärnan fungerar.
Jag återkommer till det kapitlet om och om igen. Hur märklig hjärnan är och hur den kan stänga dörrar för att rädda dig, och sedan låta dig leva i ett hus där du inte längre hittar mellan rummen.
Och min terapeut verkar veta exakt var han ska trycka för att få den här svampen att pysa. Det är faktiskt den bästa beskrivningen jag har. Som om någonting i mig varit fullt, kompakt, genomdränkt och tungt i flera år, och så räcker det med några exakta tryck på rätt ställen för att något ska börja rinna ut. Inte allt på en gång. Men tillräckligt för att man ska märka att det går.
Det skrämmer mig lite, om jag ska vara helt ärlig.
Inte för att jag tror att han gör något fel. Tvärtom. Utan för att det är läskigt när saker börjar lossna som man vant sig vid att leva utan. Det är en speciell sorts utsatthet i att förstå att man inte bara bär på det man vet om, utan också på sådant som kroppen minns utan att man själv haft tillgång till det.

Han nämnde också att jag ska få gå någon form av ögonterapi när bedömningen är klar och mitt problem har kartlagts ordentligt. Jag minns inte ens exakt vad den hette när han sa det. Jag borde kanske ha skrivit upp det. Men just där och då fastnade jag mest vid det faktum att han faktiskt talade om behandling på ett sätt som kändes som att någon försökte möta det jag varit med om, inte bara de symptom som blivit kvar.
Och det gör större skillnad än man först tror.
För det är en sak att någon ser att du har ångest, sömnproblem, spänningar, flashar av obehag eller ett nervsystem som verkar stå på högvarv. Det är en helt annan sak att någon förstår att de där symptomen inte är problemet i sig, utan resterna av något mycket större. Spåren efter ett långt krig som ingen riktigt velat prata om ordentligt. Kanske är det det som gjort mig så förbannad när jag tänker på all tidigare hjälp jag fått. Eller snarare all hjälp som på papperet varit hjälp, men som i praktiken mest känts som en omdirigering. En hantering. En snabbfixad, standardiserad process för att göra mig mer funktionsduglig utåt. Jag kan fortfarande bli så provocerad när jag tänker på varför i helvete jag skickades till KBT för.
Och innan någon rusar in och vill försvara metoden i största allmänhet, jag säger inte att den är värdelös för alla. Jag säger bara att för mig, med det jag bär på, kändes det stundtals nästan absurt. Som att försöka laga ett hus med pågående mögelskada genom att ställa in en doftspridare i hallen.
"Andas i fyrkant."

Jag vet att det finns ett värde i andning. Jag vet att kroppen behöver reglering. Jag vet att nervsystemet inte är oviktigt. Men vad exakt skulle “andas i fyrkant” göra med åtta år av kaos och helvete? Hur skulle det hjälpa mig att förstå det jag varit med om? Hur skulle det nå in i den delen av mig som inte ens haft ord för allt? Hur skulle det få tillbaka det som stressen gömt undan? Det gjorde mig så frustrerad, och kanske ännu mer förtvivlad än jag förstod då. För det som svider mest i efterhand är nästan inte att metoderna inte fungerade. Det som svider är känslan av att ingen verkade särskilt intresserad av själva innehållet. Av berättelsen. Av skadan. Av sammanhanget. Det var som att fokus låg på att ge mig tekniker, få mig mer stabil, få mig tillbaka i arbete, få mig att fungera så snabbt som möjligt. Som om målet var att återställa produktionen, inte att förstå haveriet.
Och jag fattar ju hur system fungerar. Jag fattar att vård också påverkas av resurser, riktlinjer, köer, modeller och administration. Jag fattar att människor inom vården också sliter och försöker hjälpa med de verktyg de fått. Men det förändrar inte hur det känns att ha suttit där som patient och upplevt att ingen riktigt orkar gå hela vägen in i det som faktiskt hänt. Det är i sig så jävla frustrerande.
Löjligt, egentligen. Inte min frustration, utan hela konstruktionen. Att någon kan vara trasig på ett sätt som uppenbart handlar om långvarig stress, relationellt kaos, emotionell skada och minnesproblematik och ändå mötas som om det huvudsakligen handlade om att lära sig hantera obehag lite bättre på ytan. Det finns något djupt ensamt i den typen av vårderfarenhet. Särskilt om man redan innan är van vid att behöva förklara sig, tona ner sig, samla ihop sig, försöka låta rimlig. Efter ett tag börjar man nästan tvivla på sitt eget djup. Man börjar undra om man kanske överdriver. Om det kanske inte var så illa. Om man kanske bara borde vara bättre på att "gå vidare".
Men så räcker det att en enda person säger det att det här handlar om överlevnad, inte svaghet och plötsligt börjar allting falla på plats på ett annat sätt. Jag har tänkt ganska mycket på det där med att bli förstådd. Vad det egentligen är. Hur det känns i kroppen när det händer. För det är inte alltid så att förståelse ser stor ut utifrån. Ibland är det bara att någon inte avbryter på fel ställe. Att någon inte serverar en färdig teori för snabbt. Att någon orkar stanna kvar i det som är fult, motsägelsefullt, osammanhängande. Att någon hör det man säger utan att direkt försöka putsa det till något mer pedagogiskt eller lättsmält. Nu vill jag helst undvika att vara sexistisk på något sätt, för jag tycker egentligen inte om när människor drar svepande slutsatser om män och kvinnor i vårdyrken. Människor är människor, och kompetens är kompetens. Men för mig har det faktiskt varit skönt att gå till en manlig psykolog. Det är inte ett principiellt ställningstagande. Det är en erfarenhet.
Han verkar förstå mig betydligt bättre än många av de kvinnor jag mött genom vården har gjort. Och det säger jag med viss tvekan, för jag vet hur lätt sådant kan misstolkas. Men det jag menar är egentligen ganska enkelt, jag känner mig mindre feltolkad hos honom. Mindre pedagogiskt omhändertagen. Mindre placerad i ett färdigt språk som inte riktigt är mitt.
För en gångs skull är det inte någon som sitter och pratar om konstiga buddhistiska filosofier, om att “släppa taget”, om att observera tankarna som moln, om att acceptera det som är, på ett sätt som nästan blir frånkopplat själva innehållet. För mig har sådant ibland känts som ett vackert tygstycke lagt över något som fortfarande blöder.
Och missförstå mig inte, jag tror säkert att sådana perspektiv kan hjälpa många. Men när man sitter med något som fortfarande luktar brandrök inombords kan det vara svårt att bli hjälpt av metaforer om stilla vatten och närvaro i nuet. Man behöver ibland någon som faktiskt vågar prata om det som hänt, om vad det inneburit, om varför kroppen reagerar som den gör, om varför minnet beter sig som det gör, om hur lång stress sätter sig i en människa.

Det finns en lättnad i att slippa bli andligt ompaketerad när det man egentligen behöver är psykologisk precision. Och det kanske är just det han har... precision.
Inte kylig precision. Inte mekanisk. Men tydlig. Han hör vad som är fluff och vad som är kärna. Han verkar veta vilka detaljer som bara är rökridåer, och vilka som faktiskt leder in till det viktiga. Det är nästan provocerande skickligt ibland. För man går dit och tänker att man har kontroll på sin egen berättelse, och så ställer han en fråga som gör att hela narrativet skiftar.

Jag lämnar ofta de där samtalen tröttare än jag väntat mig. Inte bara mentalt, utan fysiskt. Som om kroppen varit med i jobbet på ett sätt jag inte riktigt räknat med. Axlarna tunga. Huvudet dimmigt. Bröstkorgen märkligt öppen och samtidigt öm. Det är en sådan trötthet som inte riktigt går att sova bort, men som ändå på något sätt känns mer levande än den vanliga, gamla utmattningen. Och det är där någonstans jag befinner mig just nu, i ett mellanläge mellan avstängning och kontakt. Mellan att fortfarande vara trött på allt och att för första gången på länge känna att något faktiskt rör sig åt rätt håll.
Samtidigt pågår livet ju ändå. Så banalt och brutalt vardagligt som det alltid gör.
För medan allt det här inre händer ligger jag hemma med någon as konstig förkylning.

Det känns nästan förolämpande, på något sätt. Som om livet tänker något i stil med ”jaha, du håller på att ha ett emotionellt genombrott? Kul för dig. Här får du feberkänsla, lock för öronen, tung kropp, irriterad hals och den där allmänna äckelkänslan som gör att allt känns ett halvt steg smutsigare än vanligt”.

Jag blev sjuk redan i onsdags. Det började lite diffust, sådär som det ofta gör när man först försöker förhandla med kroppen. Lite frusen, lite seg, lite konstig i huvudet. Man tänker att det kanske går över om man dricker vatten, vilar en stund, låtsas som ingenting. Men den där sortens förkylning verkar ha egna planer. I fredags bröt den ut ordentligt.

Och sedan dess har dagarna haft den där märkliga sjukdomskvaliteten som gör att tiden tappar form. Man är hemma, men inte hemma på det där mysiga sättet. Man är bara parkerad i sin egen kropp medan den gör motstånd. Ljuset i rummet känns platt. Kaffet hjälper inte riktigt. Huden känns både varm och frusen. Allt man har på sig blir fel. Natten blir lång, men sömnen hjälper inte tillräckligt. Det finns något djupt ovärdigt i att försöka känna existentiella saker med täppt näsa.
Ändå finns det nästan något märkligt passande i det också.

Förkylningar gör en barnslig. Inte omogen, men avskalad. Man blir påmind om hur mycket av ens styrka som bara är tillgång till energi. Tar man bort den blir man plötsligt väldigt grundläggande som människa. Man vill ha vatten. Värme. Tystnad. Något salt. Någon tablett som fungerar. En filt som inte kliar. Ett rum där man slipper prestera. Det är nästan komiskt hur liten världen blir. När man inte orkar hålla ihop fasaden på samma sätt kommer saker närmare. Man märker vad man längtar efter. Vad man saknat. Vad man står ut med för länge. Vad som faktiskt spelar roll. Jag har legat hemma i det där halvfebriga tillståndet och känt hur terapiinsikterna blandat sig med sjuksegheten. En märklig cocktail av självinsikt och Ipren. Och jag ska vara ärlig med att det är inte direkt glamouröst.

Det är hosta, torra läppar, tusen använda pappersbitar, ett glas vatten man glömmer att dricka ur, telefonskärm som lyser för starkt, tunga andetag genom näsan som inte riktigt fungerar, och den där speciella känslan av att ha på sig samma mjukiskläder för länge. Men mitt i allt det där låg ändå något annat och pulserade och det var känslan av att något kanske håller på att förändras.
Inte att allting blir bra. Inte att jag plötsligt mår toppen. Absolut inte. Men att det finns en förskjutning.
Jag tror att många missförstår vad hopp är. De tror att hopp känns ljust, inspirerande, motiverande. Att det kommer som en soluppgång. För mig har hopp mycket oftare känts som något mindre vackert men mer trovärdigt. Som en liten förskjutning i tyngd. Som att något som länge varit låst plötsligt ger efter en millimeter. Inte mer. Men tillräckligt.

Det är ungefär så det känns nu.
Som att jag fortfarande är mitt i skiten på många sätt, men att skiten inte längre känns helt ogenomtränglig.
Och mitt i allt detta lyckades jag i alla fall ta mig iväg och köpa en ny elgitarr.
Det låter kanske som en detalj, men för mig är det mer än så. Mycket mer, faktiskt. Det var inte bara ett köp. Det var nästan ett litet bevis på att något i mig fortfarande vill framåt. Fortfarande vill ha ljud, uttryck, känsla, kropp, händer, vibrationer. Fortfarande vill skapa något, eller åtminstone hålla i något som kan bli till musik.
Bara själva projektet att ta sig iväg när man är sjuk kändes nästan idiotiskt på förhand. Kroppen protesterade. Huvudet segade. Ansiktet kändes som ett enda pågående bihålesvullnad. Men ibland finns det saker man bara måste göra, inte för att de är praktiska utan för att de påminner en om att man fortfarande är en människa med smak, vilja och riktning.
Och då får man tacka den person som tog fram Ipren, helt enkelt.
På riktigt. All ära till stora idéer och civilisationens framsteg, men vissa dagar känns det som att mänsklighetens mest användbara uppfinning är tabletten som gör att man kan stå upprätt länge nog för att köpa en gitarr trots att kroppen helst vill ligga i soffan och muttra. Utan Ipren hade det aldrig gått. Inte en chans.
Det finns något nästan rörande i det där, tycker jag. Hur livet kan vara så fruktansvärt stort och så löjligt konkret samtidigt. Ena stunden sitter man och pratar om trauma, överlevnad, minnesförlust och nervsystem. Nästa stund står man och är tacksam över receptfri smärtlindring för att kunna genomföra ett inköp som känns viktigt för själen.
Det är just så livet ser ut när man faktiskt lever det, i stället för att sammanfatta det i efterhand.
Allting pågår samtidigt. Sorg och humor. Insikt och snor. Djupterapi och musikaffär. Förnedrande sjukdomskänsla och plötslig glädje över trä, metall, strängar och ljudet av något som fortfarande kan börja om.
Jag tror det är därför jag har så svårt för berättelser där läkande framställs som rent, vackert och sammanhängande. För i verkligheten ser det sällan ut så. I verkligheten kommer genombrott medan man är ofixad, trött, förvirrad, irriterad, småsjuk och allmänt less. I verkligheten kan det mest betydelsefulla i ens vecka vara både ett avgörande terapeutiskt samtal och att man lyckades släpa sig till en butik med hjälp av värktabletter.
Läkande är inte alltid ett högtidligt rum med levande ljus och violiner i bakgrunden. Ibland är det en slemhostig onsdag som glider över i en febrig fredag, där man samtidigt börjar förstå sitt eget nervsystem lite bättre och kommer hem med en elgitarr man kanske nästan behövde mer än man förstod.
Jag har känt ett behov av att skriva om det här. För att försöka få syn på vad som faktiskt händer medan det händer, inte bara när det gått tillräckligt lång tid för att allt ska kunna paketeras snyggt. Jag är trött på att låtsas som att viktiga processer alltid ser kloka ut från utsidan. Ofta ser de bara röriga ut. Ofta känner man sig inte stark mitt i dem. Ofta känner man sig bara uppskrapad.
Och ändå kan något avgörande vara på väg.
Jag tänker mycket på kvinnlig läsning ibland, eller kanske snarare på varför vissa texter träffar så hårt hos kvinnor mellan tjugosex och fyrtiofem. Det handlar sällan om stora, flashiga händelser. Det handlar ofta om igenkänning i det finstilta. I kroppens trötthet. I vårderfarenheten. I känslan av att inte bli lyssnad på. I vardagens märkliga blandning av omsorg, funktion, besvikelse och motstånd. I att fortsätta även när man egentligen är helt slut. I att vara skarpsynt nog att se sina egna mönster men ändå inte fri från dem.
Och även om min berättelse är min, tror jag att just det där är universellt att leva så länge i överlevnad att man nästan glömmer hur det känns att bli bemött som någon vars inre faktiskt är värt att förstå. Inte bara reglera. Inte bara effektivisera. Förstå.
Det finns något särskilt i att få syn på hur mycket man burit ensam först när någon annan orkar bära en del av förståelsen tillsammans.