Ett knippe tändstickor

Jag trodde faktiskt att jag hade lyckats bygga upp en psykisk rustning av stål, men det visade sig vara föga mer än ett jengatorn av tändstickor.

Innan det var min tur fick jag sitta en stund i väntrummet. Där fick jag syn på en espressokokare - en exakt likadan som mitt ex hade. Jag fick en sån fruktansvärd ångest bara av att se den att jag tvingades sitta med handen för ögonen för att slippa titta. Hjärtat bultade, tårarna brände bakom ögonlocken och bara vetskapen om att den stod där i rummet fick mig att vilja fly därifrån. Den kvarten var nog den längsta jag någonsin upplevt.

När sessionen var klar och jag för en sekund hade lyckats glömma bort den, såg jag maskinen i ögonvrån igen. Jag flydde tillbaka in i terapirummet och terapeuten fick faktiskt gå och gömma den innan jag kunde förmå mig att gå ut. Det var så fruktansvärt att behöva se den, men jag överlevde den här gången i alla fall.

Terapeuten verkar faktiskt vettig. Vi hade ett bra samtal och det kändes som att han lyckades kartlägga en hel del om mig på bara 45 minuter.

Så jag kommer att gå dit igen. Jag väntade med att ta beslutet eftersom jag behövde landa i allt som sagts och hänt, men han verkar faktiskt förstå att det här sitter djupare än vad många KBT-terapeuter eller fascistläkare har förstått.