När kroppen hinner före hjärtat

Veckan börjar rundas av och något i mig har blivit påtagligt mjukare den senaste tiden.
Det är svårt att förklara, men det känns som att kroppen har sprungit om tankarna, som om den redan förstått att livet håller på att förändras, och viskar om nätterna: “du kan släppa garden nu.”

Det är en särskild sorts längtan som vaknat.
Inte desperation, inte rastlöshet, utan den där stilla värmen som dyker upp när man faktiskt börjar känna sig redo igen.
En längtan efter närhet, efter hud och närvaro, efter att dela något mer än bara vardagar som passerar.
Det är nästan ovant att erkänna det, men också fint. Ett tecken på att jag är på väg tillbaka, och då inte bara till vardagen, utan till livet i sig.

Och ja, jag bygger fortfarande upp mig själv. Jag har tänkt många gånger att den här känslan borde ha kommit senare, när allt var mer sorterat.
Men livet följer sällan den plan vi ritar upp i huvudet.
Vissa saker knackar på när man minst anar det, kanske just för att man då lyssnar mer ärligt.

Den senaste tiden har jag känt mig lättare, som om en gammal vikt äntligen lossnat. Jag är mer spontan, mer levande, mer benägen att följa impulser som jag tidigare inte orkat ta på allvar.
Jag märker det i hur jag rör mig, hur jag resonerar, hur jag faktiskt vill något mer än att bara låta tiden gå.
Det är den sortens energi som får en att undra vad som händer om man öppnar dörren bara lite.

När nyåret närmar sig hoppas jag att den känslan hinner landa ännu djupare.
Jag vill kliva in i nästa år med en riktning som känns sann, lugn och tydlig. Inte forcerad, inte stressig... utan bara äkta.
Resten får komma i sin egen takt.
Jag är inte ute efter att jaga något, men jag tänker heller inte ducka för det som vill hitta mig, vad det än är.

Det känns som att något håller på att vakna i mig igen.
Och kanske finns det något vackert i att låta den processen delas när tiden är rätt.