Helvetet i levande tillstånd

Tillvaron känns verkligen som en tung börda just nu. Varje vaken sekund tycks vara full av samma tankeslingor, den monotonitet av känslomässig avtrubbning som präglas av uppgivenhet, apati och sorg. Det spelar ingen roll hur jag försöker tränga djupare i mina känslor, den märkliga och plågsamma ekvationen av de senaste åtta årens händelser och tankarna kring dess slutskede gör sig ständigt påminda.

Känslorna har blivit som ett kalejdoskop, underliga, malformade, abstrakta och svårfångade. Jag har kämpat ett tag med att få kontakt med mitt inre jag, men efter några glas i söndags lyckades jag äntligen nå dit. Då fick jag känna hur jag egentligen känner. Det bröt ut en orkan av känslor, vilket resulterade i ett totalt nervsammanbrott. Jag grät, drabbades av en intensiv panikångest och efter 45 minuter av gråtkramp kände jag mig till slut tvungen att kräkas ut över golvet. Det är helt sjukt hur trasig jag är och jag visste inte att jag kunde gå sönder såhär mycket.

Jag har tidigare upplevt depression kopplad till existentiella frågor, men det jag upplever nu känns som en avgrund långt bortom det jag ens skulle definiera som normalt. Mitt liv under de senaste 8 åren har präglats av det som kan beskrivas som en permanent avvikelse från det vanliga, och denna känsla påverkar varje del av mig. Det är som om varenda cell i min kropp bär på tyngden av mitt psykiska tillstånd, som nu är brutet till tusen fragment.

Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar om det, för det är knappt någon som fattar eller kan greppa vad jag har varit med om. Det här kommer inte att gå över lättvindigt och kommer att kräva så mycket tid och konfrontationer med mitt inre innan jag ens kan greppa det jag känner.

Fick äntligen prata med några idag. Det har varit väldigt givande och svårt. De tycker att det är bra att jag är i kontakt med mig själv, eftersom få är det efter så här kort tid. Trots att insidan känns avstängd vet jag att det är kroppens sätt att skydda mig från det jag egentligen känner. Varje dag är en jävla kamp, och jag känner mig nedtryckt genom botten och dessutom lite till.

Jag förväntar mig inte att någon förstår. Men i korthet är det ett helvete.