Semesterns sista dag

Nu är den sista dagen på semestern på väg att rinna ut mellan fingrarna.

Jag kan inte säga annat än att jag aldrig tidigare känt en sådan bottenlös trötthet som under den här semestern. Mina energinivåer är fortfarande djupt nere på minus, som om kroppen och sinnet tömts på allt. Det gör att tanken på att snart behöva pendla kors och tvärs genom stan bara för att sitta utmattad på kontoret känns som en övermäktig börda. Förbi de platser jag en gång kallade "hemma", men som nu bara är landskap av ångest och sorgtyngda minnen.

Sedan mitt enda äventyr på Gröna Lund har jag inte satt foten utanför dörren. Det var torsdagen första veckan och nu när jag är på vecka tre så har jag inte gjort annat än att vila i hopp om att få tillbaka någon energi överhuvudtaget. Men den energin har inte återvänt. Inte ens en svag glimt har vågat visa sig.

Det enda positiva är att mardrömmarna försvann någon gång in i den första veckan. Nu återstår att se om de kommer tillbaka när jag återigen färdas genom stan eller om jag äntligen får vara fri från dem.

Den sista semesterdagen har jag tillbringat framför datorn, omgiven av kartonger som jag ännu inte haft kraften att röra. Jag lyckades öppna en påse och trots mina darrande händer, tårfyllda ögon och den enorma påfrestning som uppstår när jag fokuserar all inre styrka på att hantera bombardemanget av minnen och flashbacks så lyckades jag plocka ut mina rakhyvlar, rakblad och tvålar som jag dragit på mig genom åren (utan att jag skar mig).
Det var som att öppna en tidskapsel som slussade mig tillbaks direkt och upplevelsen var fruktansvärd.

Efteråt tänkte jag: "Jaha. Där försvann den lilla energin jag hade kvar för den här veckan."

Behovet av sjukskrivning och rehabilitering har aldrig känts mer akut än nu. Jag hoppas att första arbetsdagen i morgon får mig att tänka om, att det blir lättare när jag väl kommer in i rutinerna igen. Men det återstår att se och jag måste sätta mitt välmående först om det inte blir bättre.

För så som livet känns just nu, efter allt som hänt, skulle jag inte ens önska det åt min värsta fiende. Det är helt enkelt för mycket att bära.

En dag i taget.