Nuläget

Jag försöker ta en dag i taget. Det är många tankar som snurrar i huvudet och jag vet inte riktigt var jag ska börja eftersom det finns så många år att bearbeta. Jag önskar att jag kunde säga att allt känns lugnt och att kunna återgå till reflekterande texter och fokusera helt på min musik. Men oavsett vad jag gör kommer jag ständigt tillbaka till samma tankar. Intellektuellt förstår jag att det här kommer att ta tid men känslan i bröstet som känns som om hjärtat har gått sönder är så svår att ignorera.

Jag försöker möta mina tankar och verkligen tillåta mig att känna, istället för att trycka undan allt. Även om jag vet att det är det mest hälsosamma valet, är det långt ifrån enkelt. Det känns nästan som att jag måste tvinga fram känslorna eftersom de inte riktigt vågar visa sig av sig själva.

Den där känslan av beredskapsläge har börjat släppa, särskilt sedan jag fick hem mina saker. Jag har tittat på dem flera gånger men känner mig ännu inte redo att gå igenom dem. Det får ta den tid det tar och jag hoppas verkligen att styrkan kommer att komma med tiden. Just nu gör det för ont att ens se lådorna och sopsäckarna.

Men lusten har i alla fall börjat komma tillbaka. Däremot känner jag inte att jag vill ge mig ut på några äventyr inom det området just nu. Jag känner mig inte attraktiv, varken kroppsligt eller mentalt och om jag ska vara ärlig har mitt game aldrig varit särskilt starkt. Dessutom är jag fortfarande så skör att jag inte vågar ta några risker. Jag behöver få läka först och det får ta den tid det tar.

Jag har åtminstone ett mål just nu. Det är att kunna sitta vid datorn och lyssna på de låtar jag spelade in tidigare. Det är svårt, men jag hoppas verkligen att jag kan göra det, förr eller senare.

En dag i taget.