Omständlig framgång?

Det var länge sedan jag skrev något här, och kanske beror det på att mina ord under dessa veckor inte har velat låta sig fångas. Istället har jag mest suttit i min ensamhet, med gitarren vilande i knät som min livboj i tystnaden. Fingrarna har famlat över strängarna, sökt efter något som liknar en riktning, ett mönster, en melodi som kunde ge kropp åt den trötthet och råhet som envist följt mig sedan sjukskrivningen förlängdes.

Förlängningen var nödvändig. Det har inte funnits någon egentlig återhämtning, ingen rytm i tillvaron som tillåtit vila. Varje natt har varit en kamp för att få den sömn som ta mig fan vägrar infinna sig, och varje dag har burit spår av det. Ändå har stunderna av ensamhet blivit något paradoxalt livgivande där tillbakadragandet inte bara är ett flyktbeteende, utan ett sätt att försöka andningsrytmen igen. Att bli sjukskriven är verkligen som att ställas inför det faktum att kroppen och sinnet inte längre förmår att spela efter arbetslivets klocka, men det är också en möjlighet att börja lyssna till en annan inre rytm, hur trevande den än må vara.

Kontraktet med arbetsplatsen i Kungsängen bröts, precis som jag innerst inne anat att det skulle bli så. Jag kan inte säga att jag blev förvånad. Så fungerar tyvärr konsulttillvaron med alla dess tillfälligheter, förbindelser som kan rivas upp med ett snabbt beslut. Det är ett slags existentiellt provisorium, och kanske är det just den otryggheten som nu blivit min frälsning. För att jag tvingas att tänka om. Att hitta något nytt, närmare, mer förankrat i den punkt där jag nu lever och försöker att omforma mig själv. Kungsängen var den sista tråden som höll mig fast i den norra förorten. Med den bruten uppstår också utrymme. Möjligheten att centrera mitt liv kring hemtrakterna, nära skärgården, nära hemmet. Här kan jag börja bygga något nytt, utan att alltid blicka tillbaka mot det som varit.

Mitt i allt detta har jag också tagit ett steg som länge hängt över mig... att kontakta en person som i åratal stått kvar som ett eko i bakgrunden. Vår historia var trasslig, kantad av missförstånd och ouppklarat groll. Men nu, efter att vi slutligen talat ut, tycks en ny riktning ha blivit möjlig. Inte i form av sentimentala återfall eller falska försoningar, utan i det enkla konstaterandet att vi kan stå bredvid varandra utan att skuggorna faller tungt. Ett nytt kapitel, fritt från dramatik.

Jag är dessvärre förkyld också, kroppen matt och sinnet fördunklat av depressionens grå filter. Men mitt i denna gråhet anar jag en liten rörelse framåt, ett svagt uppsving. Kanske för att jag faktiskt har fått något gjort.

Jag arbetar på ett soloalbum i Doom Metal tappning, där jag i ton och text försöker omfamna de senaste åtta årens tyngd. Ett musikaliskt monument över det som brutit ned mig, men också ett försök till katharsis i att låta mörkret anta form, bli konkret, bli något som kan bäras utanför kroppen.

Det finns ingen garanti att någon kommer att lyssna. Men för första gången på länge spelar det ingen roll. Musiken är till för mig, för att jag ska kunna uthärda, förstå, överleva.