Av och på

Nåväl, den sista veckan av semestern är här. Efter all den längtan är det sorgligt att det ska ta slut så fort på bara tre ynka veckor.

Det går inte att hävda att jag har haft en semester när jag i själva verket tvingades ställa in alla mina planer för att återhämta mig. Det här har mer liknat en sjukskrivning i förklädnad av en semester.
Dessa tre veckor hade varit oändligt värdefulla för mig för två månader sedan och jag har alltför länge ägnat mig åt att trycka tillbaka mina känslor fram till semestern, allt kom ikapp mig på en vecka när jag till slut andades ut.

Det är en vecka kvar tills jag är tillbaka på kontoret. Kanske lyckas jag pressa in något att göra, om jag nu ens har energi till det. Jag kan inte låta bli att tänka att 5 veckor semester hade varit mer fördelaktigt. Just nu känns det som om jag inte har återhämtat mig det minsta, jag vaknar fortfarande som ett vrak och behöver nästan 10 timmar sömn för att ens klara av dagen. Både psyket och kroppen mår dåligt.

Var iväg på konsert första veckan men det kändes som att alla mina cylindrar gick på max för att hålla upp fasaden och sen efter det så var det som att allting rasade. Klart man känner att det är jobbigt och att varje dag hemsökas av tankarna känns gör inte att man känner att man får mindre ångest.

Jag har fått höra, flera gånger om, att det skulle vara bra för mig att komma ut och engagera mig i något roligt för att få lite positiva tankar. Men om det verkligen vore så enkelt att bara tänka positivt så skulle jag ha gjort det för länge sedan. Tyvärr är det tydligt att denna insikt är något de inte förstår. Trots detta har jag, på ett vänligt och respektfullt sätt, försökt förklara dem att situationen är mer komplicerad än så. Detta handlar inte bara om en svår vecka, utan om år av konflikter som jag tampas med. Jag förväntar mig inte att de ska begripa allt detta, men jag värderar deras omtanke högt.