Snart kanske

Ny vecka. Samma svajande mående.
Jag försöker vänja mig vid den nya, stilla vardagen. Men det känns som att tiden bara rinner ifrån mig, medan jag själv står still. Det har gått månader, men jag ser inga verkliga framsteg. Allting cirklar fortfarande kring det som hände. Bearbetningen går långsamt, nästan plågsamt långsamt.

Idag tog jag ändå ett steg. Jag ringde kommunen. Bara tanken på det fick hjärtat att rusa, men jag tryckte siffrorna och väntade. Samtalet blev som jag fruktade... tungt, laddat. Orden bar mig knappt. Rösten sprack, tårarna kom. Ångesten drog ihop bröstet tills det var svårt att andas. Ändå gjorde jag det. Och i slutet av linjen fanns en öppning... en tid på måndag. Ett möte. Kanske en chans att någon äntligen ser, äntligen förstår.

I ärlighetens namn jag orkar inte mycket mer. Jag orkar inte må så här. Jag orkar inte bryta ihop varje gång ångesten river eller ligga vaken igenom nätterna med tankarna som maler. Att balansera fasaden på jobbet tar redan all min kraft med allt vad det innebär att pendla mellan att låsa in mig på toan eller i ett privat mötesrum för att brista i tysthet för att sedan jobba lite till och sen försöka återvända hem till ett privatliv som känns trasigt, ihåligt, sargat.

Men kanske... Kanske. Snart. En öppning.
Ett första steg mot riktig hjälp.