Återuppbyggnad

Den här sjukskrivningen har varit ett studieexempel på hur vården och Försäkringskassan tillsammans kan förvandla en redan utsatt situation till något betydligt värre.
Först kom de ständiga korta förlängningarna, som om man medvetet försökte hålla mig i ett tillstånd av osäkerhet. Sedan följde det systematiska nedtonandet av mina symptom som en form av gaslighting som vården verkar ha gjort till rutin.

Läkarna ägnade sig åt sitt vanliga lismande inför Försäkringskassan, där lojaliteten inte längre verkar ligga hos patienten utan hos myndigheten som granskar dem. Försäkringskassan i sin tur lade sig i allt de kunde, trots att deras insyn knappast bidrog till någonting annat än stress.

Som om det inte räckte fortsatte vården med spydiga kommentarer, brutna löften om återkoppling och en närmast total oförmåga att hålla avtalade tider. Informationen jag behövde fick jag alltid för sent, ofta så sent att de själva skapade de problem de sedan skyllde på mig.
Lägg därtill de plötsliga och helt omotiverade förändringarna i processen, som om någon aktivt försökte se hur långt man kan pressa en människa som redan är på bristningsgränsen.
Det är inte svårt att förstå varför många människor går in i väggen igen.
Faktum är att jag är förvånad över att jag inte gjorde det.
Frågan om vad som händer nu är inte avskriven.

Men men, jag började jobba 50 % för några veckor sedan och gick upp till 100 % i fredags. Det har faktiskt känts helt okej att komma igång igen. Stressnivån sköt visserligen i höjden i början, men det har ändå funkat bättre än jag trodde.
Det finns saker jag önskar hade sett annorlunda ut, men just nu får det vara som det är. En sak i taget.

Jag har känt mig ovanligt kelsjuk den senaste tiden. Det har dykt upp i tankarna oftare än jag trott att det skulle göra. Samtidigt ser jag inte att det kommer hända något sådant i närtid, och viljan skiftar lite fram och tillbaka.
Å ena sidan hade det varit väldigt mysigt med lite närhet igen. Å andra sidan känns det som att jag måste fortsätta fokusera på att få ordning på livet, särskilt nu när jag fortfarande är mitt i min egen återuppbyggnad.

Och som sagt… jag hoppas verkligen att det inte dyker upp fler otrevliga överraskningar i år. Jag har redan fått min beskärda del. Nu skulle det vara skönt med lite stillhet för en gångs skull.