Fearlessintents blogg

Äntligen är jag på semester. Jag har verkligen behövt det efter de senaste hektiska månaderna med konstanta händelser både i vardagen och privatlivet. Nu kan jag äntligen slappna av och fokusera på att återhämta mig.

Tyvärr föll jag tillbaka och började snusa igen på fredagen innan jag skulle gå på semester. Trots att jag höll mig borta från nikotinet i 6 dagar, kunde jag inte motstå suget. Jag försöker ändå se det som en del av processen att sluta snusa och att återfall är en del av resan mot att bli helt snusfri. Jag kommer göra ett nytt försök senare.

Jag har en vision att verkligen bara fokusera på musiken under semestern, och inte göra för många aktiviteter. Så för mig spelar det ingen roll om semestern regna bort, det är lugnt för mig att bara vara hemma och koppla av.

Det här med att plötsligt sluta med saker och ting verkar vara något som har blivit ganska vanligt för mig på senare tid. I lördags fick jag ett spontant infall att jag borde sluta snusa eller ta en paus från det. Så nu har jag helt plötsligt inte snusat på snart 5 dagar och jag har både gått igenom 3 dagars abstinens och suget efter godis.

Visst vore det fantastiskt om jag faktiskt lyckats sluta snusa på en gång. Men jag tycker ändå att det kändes konstigt att gå från att ha en snus under läppen hela tiden och få i mig upp emot 20 mg nikotin per prilla, till att plötsligt inte längre vilja ha det och sluta omedelbart.

Märkligt det där.

Jag upplever återigen en period där jag känner behovet av att radera alla appar och ta avstånd från sociala medier. Det kommer troligen inte vara en långvarig paus, men jag känner att jag behöver reflektera över mina tankar och återställa mig till normalt tillstånd.

Jag är medveten om orsakerna till att dessa känslor återkommer, men det är ändå svårt att hantera dem. Det är som om en röst inombords skriker "nej! Nu räcker det!" vilket gör att jag måste ta en paus.

Det känns som att det händer mycket just nu. Något så enkelt som återhämtning verkar ha blivit en lyxvara i min vardag.

Men det är inte långt kvar till semestern. Jag känner ett starkt behov av att ta en paus från allt ansvar för att lätta på trycket och återhämta mig. Ser så mycket fram emot det.

Har på senaste tiden funderat på att börja träna igen. Jag har nyligen fått tillgång till friskvårdsbidraget och planerar att komma igång i september.

Jag har lyckats gå ner en del sen jag slutade dricka men har en vision om att komma igång och bli lite mer tränad. Kroppen känns fortfarande ganska tung och jag blir lätt anfådd.

Jag ska genomgå en undersökning på Neko Health den 1 augusti där de ska kontrollera alla värden och annat, och jag är mycket nyfiken på att se hur mina värden har förändrats sedan förra gången. Senast hade jag höga kolesterolvärden och har sedan dess gjort många förändringar i min kost för att försöka sänka dem. Dessutom har jag blivit mycket mer aktiv sedan jag började på mitt nya jobb.

Men vi får se! Jag tänkte inte gå in så brutalt hårt som jag gjorde sist så jag tröttnar efter en månad utan. Jag tänkte köra lite mindre och inte gå allt in på en gång.

Jag har haft en ganska hektisk period här med massor av arbete osv. Det har varit svårt att bara stanna upp och ta sig tid att skriva om hur det går och vad som händer.

I vanlig ordning är det fortfarande rätt tufft på hemmafronten. Det är mycket som händer och den eviga striden med att verkligen få sova ut en natt pågår konstant.

Men för att vara lite positiv så har jag fått förlängt på jobbet. Så jag kommer att ha en säkrad plats fram till mars och det är väldigt skönt.

Det var ett tag sedan jag senast delade med mig av framstegen.

Nu har jag gått 290 dagar utan att röra en droppe alkohol och det känns bara bättre och bättre för varje dag som går. Sug efter alkoholen är nästan helt borta och de få gånger det känns som jag saknar en starköl är sällsynta. Dagarna mellan suget blir längre och längre, och helgerna används mer för att vila än för att återhämta sig från en bakfylla.

Jag måste medge att jag fortfarande tycker att högtiderna är de svåraste att hantera eftersom alkoholen alltid har varit en stor del av dem. Men resten av tiden är nu betydligt lättare att hantera jämfört med hur det var förr.

Det är nu enklare att hantera känslan av uttråkan och att genomföra planer är också smidigare eftersom jag inte stöter på samma hinder och brist på motivation som tidigare.

Planen är att fortsätta vara alkoholfri tills jag har avvänjt mig från de antidepressiva, vilket är planerat till september i år. Men om allt känns bra så kommer jag fortsätta utan alkohol även efter det, eftersom det syns på vågen nu och motivationen är hög.

En dag i taget.

Jag är djupt frustrerad över hur mitt privatliv ständigt går upp och ner. Det känns som om det alltid är något nytt som händer, och jag hinner aldrig riktigt återhämta mig från det senaste innan nästa grej inträffar.

Det senaste nu är att vår katt har blivit sjuk och vi har fått åka akut till djursjukhuset. Förutom det mest självklara - att jag är orolig för honom - så oroar jag mig också över hur detta kommer påverka oss ekonomiskt. Riskkapitalister har köpt upp nästan alla djurkliniker i Sverige, och priserna är nu helt absurda. Visst har vi försäkring för katten, men jag räknar med att vi kommer bli hårt drabbade ekonomiskt. Jag hoppas innerligt att han snart börjar må bättre, för jag längtar verkligen efter att få hem vår lilla gosboll.

Dessutom kämpar min sambo med sin hälsa, och det är konstant tufft för henne. Det har varit besvärligt tidigare, men just nu känns det extra påfrestande. Förutom att hon kämpar för att återhämta sig till god hälsa, så påverkar arbetslivet henne mycket. Smärtorna i samband med arbete och den ständiga värken gör det ännu svårare för henne och hon hinner aldrig få bukt med den ena värken innan nästa kommer.

Själv kämpar jag som vanligt med min psykiska ohälsa. Jag tar mina mediciner och försöker undvika att fastna i min naturliga nihilism. Att vara optimistisk är inte alltid lätt när det känns som att korthuset ständigt rasar samman. På jobbet får jag åtminstone en paus från allt som händer hemma - de ständiga sjukdomarna och allmänna eländet. Men det hjälper inte när dagarna är tuffa och jag bombarderas av telefonsamtal från alla håll. Jag måste låtsas att allt är bra, fast jag innerst inne mår skit.

Sammanfattningsvis är jag trött på allt. Problemen byter av varandra. Katten mår dåligt, sambon mår dåligt, och jag mår dåligt. Vi är som en sjuk familj.

Vi vill inget annat än att allt blir bra...

Ja, det har faktiskt gått nästan en månad sedan jag senast tog mig tid att skriva, så jag känner att det är dags igen.

Min vardag har förändrats avsevärt eftersom jag började jobba. Det har lett till att jag kommer hem utmattad varje dag, tidigt intar sängen och upplever att tiden bara försvinner. Även om det kan låta monotont när det beskrivs så här, är jag faktiskt tacksam för att återigen ha stabila rutiner och något meningsfullt att sysselsätta mig med, istället för att bara vänta på nästa utbetalning från A-kassan. Musikskapandet har fått stå tillbaka tyvärr men jag finner tid under helgerna att i lugn och ro komponera lite.

En annan mindre lustig sak som inträffade här på morgonen var när jag upptäckte att mitt ex hade sett en video jag lagt upp på katten. Videon var bedårande med katten i mitt knä, men upptäckten av hennes besök väckte min nyfikenhet över hur hon ens hade kunnat se videon. Trots att jag rensat bort all kontakt på allt från sociala medier till telefonnummer etc med henne sedan vårt sista möte för 7 år sedan på Copperfields, är det förbluffande att hon fortfarande på något sätt kan dyka upp i mitt visningsflöde. Jag har valt att inte investera mer energi i detta då det inte följdes av någon ytterligare interaktion, och jag är övertygad om att det endast var en feltryckning och att hon inte såg att det var mitt namn hon klickat sig in på. Min stressnivå höjs omedelbart vid minsta tanke på henne, och jag hoppas att det inte ligger någon djupare avsikt bakom hennes besök.

Förutom detta har jag en fullspäckad agenda. Jag kommer att arbeta hemifrån på måndag och därefter besöka läkaren. Lyckligtvis infaller en helgdag nästa vecka, vilket ger mig möjlighet att hemifrån delta i min solo-hobby-demonstration. Jag kommer sannolikt att spendera dagen med att entusiastiskt lyssna på kampsånger och ladda upp inför kommande arbetsdagar.

Puss och kram tills vi hörs igen.

Det är mycket som händer just nu. Mitt nya jobb är otroligt intensivt, och jag är helt slut när jag kommer hem varje dag. Jobbet är roligt, men krävande.

Personligen tycker jag att det är skönt att inte vara hemma. Jag ser inte fram emot helgerna så mycket och föredrar nya utmaningar framför den monotoni som rått det senaste året.
Jag önskar att jag hade mer tid för musik, men trots tidsbristen har jag fler idéer än tidigare när jag väl sätter mig med det.

Dagarna går snabbt, och ibland är det jobbigt att känna att avståndet till mina hemtrakter ökat eftersom jag jobbar längre norrut nu. Det är sällan jag hinner träffa vänner utanför jobbet. Det är trist att känna att ju mer jag försöker hålla kontakten, desto längre bort känns de.
Folk verkar inte ha tid att träffas längre, nu när alla har sina egna liv. Allt sker isolerat, och det verkar som om sociala medier är det enda sättet att vara social på nuförtiden. Tycker det är ganska tråkigt.

Men även om jag kämpar med depression, det ständiga grubblandet över tidigare relationer eller strävan efter att skapa nya, glädjefyllda minnen för att känna att jag lever i nuet - inte i 2016, vilket det har känts som de senaste åtta åren ? är jag inte bättre själv. Jag har upplevt mental isolering och en sådan ilska mot allt och alla att jag inte velat lämna hemmet eller engagera mig i något, eftersom jag inte känt mig tillräckligt välmående.

Jag har så många ambitioner, men det verkar alltid finnas ett mentalt hinder som förhindrar mig från att fullt ut leva ut mina innersta behov. Jag känner ofta att energin saknas, som om jag drar på en tung boja. Viljan finns där, men inte styrkan. Trots att jag inte har barn som håller mig vaken om nätterna så vaknar jag tusen gånger ändå och genomlider vardagen med ständig energibrist. Medicinen fungerar adekvat, men den tillför inget nöje i mitt liv.

En betydande fördel med mitt nya arbete är att jag är tillräckligt upptagen för att inte ha tid att sitta och fundera. Det anser jag vara gynnsamt för mitt välbefinnande.

Det är typiskt att man ska bli förkyld precis i början av ett nytt jobb. Jag tycker alltid att det är jobbigt eftersom man pendlar mellan att tro att chefen misstänker att man vill ha ledig tid eller att man faktiskt är sjuk.

I alla fall tycker jag att det är riktigt dålig tajming. Jag har dessutom dåligt samvete eftersom jag precis har börjat bli lite självständig. Då kommer bihåleinflammationen från helvetet och gör att man kan hamna hemma allt mellan 4 dagar till 14 dagar. Ingen av dem känner jag att jag har tid med.

Sen vill jag verkligen tillbaka. Jag tycker jobbet är rätt roligt och det känns som att jag har hittat ett jobb som är en bra balans mellan det jag vill göra och vill fortsätta jobba med.

Måtte denna förkylning gå över snabbt.