Fearlessintents blogg

Det var ett tag sedan jag senast delade med mig av framstegen.

Nu har jag gått 290 dagar utan att röra en droppe alkohol och det känns bara bättre och bättre för varje dag som går. Sug efter alkoholen är nästan helt borta och de få gånger det känns som jag saknar en starköl är sällsynta. Dagarna mellan suget blir längre och längre, och helgerna används mer för att vila än för att återhämta sig från en bakfylla.

Jag måste medge att jag fortfarande tycker att högtiderna är de svåraste att hantera eftersom alkoholen alltid har varit en stor del av dem. Men resten av tiden är nu betydligt lättare att hantera jämfört med hur det var förr.

Det är nu enklare att hantera känslan av uttråkan och att genomföra planer är också smidigare eftersom jag inte stöter på samma hinder och brist på motivation som tidigare.

Planen är att fortsätta vara alkoholfri tills jag har avvänjt mig från de antidepressiva, vilket är planerat till september i år. Men om allt känns bra så kommer jag fortsätta utan alkohol även efter det, eftersom det syns på vågen nu och motivationen är hög.

En dag i taget.

Jag är djupt frustrerad över hur mitt privatliv ständigt går upp och ner. Det känns som om det alltid är något nytt som händer, och jag hinner aldrig riktigt återhämta mig från det senaste innan nästa grej inträffar.

Det senaste nu är att vår katt har blivit sjuk och vi har fått åka akut till djursjukhuset. Förutom det mest självklara - att jag är orolig för honom - så oroar jag mig också över hur detta kommer påverka oss ekonomiskt. Riskkapitalister har köpt upp nästan alla djurkliniker i Sverige, och priserna är nu helt absurda. Visst har vi försäkring för katten, men jag räknar med att vi kommer bli hårt drabbade ekonomiskt. Jag hoppas innerligt att han snart börjar må bättre, för jag längtar verkligen efter att få hem vår lilla gosboll.

Dessutom kämpar min sambo med sin hälsa, och det är konstant tufft för henne. Det har varit besvärligt tidigare, men just nu känns det extra påfrestande. Förutom att hon kämpar för att återhämta sig till god hälsa, så påverkar arbetslivet henne mycket. Smärtorna i samband med arbete och den ständiga värken gör det ännu svårare för henne och hon hinner aldrig få bukt med den ena värken innan nästa kommer.

Själv kämpar jag som vanligt med min psykiska ohälsa. Jag tar mina mediciner och försöker undvika att fastna i min naturliga nihilism. Att vara optimistisk är inte alltid lätt när det känns som att korthuset ständigt rasar samman. På jobbet får jag åtminstone en paus från allt som händer hemma - de ständiga sjukdomarna och allmänna eländet. Men det hjälper inte när dagarna är tuffa och jag bombarderas av telefonsamtal från alla håll. Jag måste låtsas att allt är bra, fast jag innerst inne mår skit.

Sammanfattningsvis är jag trött på allt. Problemen byter av varandra. Katten mår dåligt, sambon mår dåligt, och jag mår dåligt. Vi är som en sjuk familj.

Vi vill inget annat än att allt blir bra...

Ja, det har faktiskt gått nästan en månad sedan jag senast tog mig tid att skriva, så jag känner att det är dags igen.

Min vardag har förändrats avsevärt eftersom jag började jobba. Det har lett till att jag kommer hem utmattad varje dag, tidigt intar sängen och upplever att tiden bara försvinner. Även om det kan låta monotont när det beskrivs så här, är jag faktiskt tacksam för att återigen ha stabila rutiner och något meningsfullt att sysselsätta mig med, istället för att bara vänta på nästa utbetalning från A-kassan. Musikskapandet har fått stå tillbaka tyvärr men jag finner tid under helgerna att i lugn och ro komponera lite.

En annan mindre lustig sak som inträffade här på morgonen var när jag upptäckte att mitt ex hade sett en video jag lagt upp på katten. Videon var bedårande med katten i mitt knä, men upptäckten av hennes besök väckte min nyfikenhet över hur hon ens hade kunnat se videon. Trots att jag rensat bort all kontakt på allt från sociala medier till telefonnummer etc med henne sedan vårt sista möte för 7 år sedan på Copperfields, är det förbluffande att hon fortfarande på något sätt kan dyka upp i mitt visningsflöde. Jag har valt att inte investera mer energi i detta då det inte följdes av någon ytterligare interaktion, och jag är övertygad om att det endast var en feltryckning och att hon inte såg att det var mitt namn hon klickat sig in på. Min stressnivå höjs omedelbart vid minsta tanke på henne, och jag hoppas att det inte ligger någon djupare avsikt bakom hennes besök.

Förutom detta har jag en fullspäckad agenda. Jag kommer att arbeta hemifrån på måndag och därefter besöka läkaren. Lyckligtvis infaller en helgdag nästa vecka, vilket ger mig möjlighet att hemifrån delta i min solo-hobby-demonstration. Jag kommer sannolikt att spendera dagen med att entusiastiskt lyssna på kampsånger och ladda upp inför kommande arbetsdagar.

Puss och kram tills vi hörs igen.

Det är mycket som händer just nu. Mitt nya jobb är otroligt intensivt, och jag är helt slut när jag kommer hem varje dag. Jobbet är roligt, men krävande.

Personligen tycker jag att det är skönt att inte vara hemma. Jag ser inte fram emot helgerna så mycket och föredrar nya utmaningar framför den monotoni som rått det senaste året.
Jag önskar att jag hade mer tid för musik, men trots tidsbristen har jag fler idéer än tidigare när jag väl sätter mig med det.

Dagarna går snabbt, och ibland är det jobbigt att känna att avståndet till mina hemtrakter ökat eftersom jag jobbar längre norrut nu. Det är sällan jag hinner träffa vänner utanför jobbet. Det är trist att känna att ju mer jag försöker hålla kontakten, desto längre bort känns de.
Folk verkar inte ha tid att träffas längre, nu när alla har sina egna liv. Allt sker isolerat, och det verkar som om sociala medier är det enda sättet att vara social på nuförtiden. Tycker det är ganska tråkigt.

Men även om jag kämpar med depression, det ständiga grubblandet över tidigare relationer eller strävan efter att skapa nya, glädjefyllda minnen för att känna att jag lever i nuet - inte i 2016, vilket det har känts som de senaste åtta åren ? är jag inte bättre själv. Jag har upplevt mental isolering och en sådan ilska mot allt och alla att jag inte velat lämna hemmet eller engagera mig i något, eftersom jag inte känt mig tillräckligt välmående.

Jag har så många ambitioner, men det verkar alltid finnas ett mentalt hinder som förhindrar mig från att fullt ut leva ut mina innersta behov. Jag känner ofta att energin saknas, som om jag drar på en tung boja. Viljan finns där, men inte styrkan. Trots att jag inte har barn som håller mig vaken om nätterna så vaknar jag tusen gånger ändå och genomlider vardagen med ständig energibrist. Medicinen fungerar adekvat, men den tillför inget nöje i mitt liv.

En betydande fördel med mitt nya arbete är att jag är tillräckligt upptagen för att inte ha tid att sitta och fundera. Det anser jag vara gynnsamt för mitt välbefinnande.

Det är typiskt att man ska bli förkyld precis i början av ett nytt jobb. Jag tycker alltid att det är jobbigt eftersom man pendlar mellan att tro att chefen misstänker att man vill ha ledig tid eller att man faktiskt är sjuk.

I alla fall tycker jag att det är riktigt dålig tajming. Jag har dessutom dåligt samvete eftersom jag precis har börjat bli lite självständig. Då kommer bihåleinflammationen från helvetet och gör att man kan hamna hemma allt mellan 4 dagar till 14 dagar. Ingen av dem känner jag att jag har tid med.

Sen vill jag verkligen tillbaka. Jag tycker jobbet är rätt roligt och det känns som att jag har hittat ett jobb som är en bra balans mellan det jag vill göra och vill fortsätta jobba med.

Måtte denna förkylning gå över snabbt.

Min första arbetsvecka har nu passerat. Det har varit en intensiv period fylld med ny information och lärande.

Att anpassa sig till en administrativ roll på kontoret, skiljer sig från det mer hands-on arbetet jag är van vid. Det är dock en välkommen förändring att ha ett arbete som kräver tankearbete snarare än fysisk ansträngning.

Jag är tillsatt för en sexmånadersperiod och hoppas på en förlängning, även om framtiden är osäker.

Att spendera åtta timmar borta från hemmet har varit uppfriskande, och pendlingen har gett mig välbehövlig egentid, något jag saknat de senaste tre månaderna.

Utmaningen ligger nu i att hitta tid för musiken, då mina kvällar inte längre är mina egna. En lösning kan vara att hyra en lokal för att kunna fortsätta med musiken.

Nyligen reflekterade jag över min tid med "Anchor"-gänget tillsammans med en bekant. Vi delade synen att gruppen var präglad av egoism och drama, och att våra liv blev lugnare när vi lämnade den bakom oss. Det var bekräftande att höra att mina känslor inte var obefogade och att miljön faktiskt var skadlig. Kanske skriver om det någon dag om vad som hände.

Det känns bra just nu, och jag ser fram emot att på måndag ta mig an min första utmaning i att arbeta självständigt.

Vi hörs.

För en gångs skull har jag lite mer positiva nyheter att dela med mig av.

Nu har jag efter att ha varit arbetslös i nästan 9 månader fått ett jobb! Jag börjar på tisdag och kommer äntligen ur gropen av arbetslöshet.

Vet inte riktigt varit med mig sista tiden. Jag har haft otroligt mycket besvärliga tankar igen, och ni som har följt mig ett tag kan ju gissa om vem och vilka.
Jag har försökt att skriva av mig om det förut. Jag började skriva ett dokument, och det slutade med att det blev 17 sidor långt... Igen. Jag blir irriterad på mig själv att det har gått snart 10 år sedan det hände, och det spökar fortfarande i mina drömmar och i vardagen. Ibland känns det som om det hände igår.

Annars då? Jo, jag har äntligen bytt medicin! Började med att missuppfatta läkarens instruktioner och tog den trippla maxdosen i två dagar. Blev ju lite wild and crazy, och utöver de ryckiga spasmerna i benen mådde jag faktiskt riktigt bra på överdosen, haha. Läkaren utbrast i garv när jag berättade: "Du, fan. Jag tror jag har tagit för mycket. Jag mår fan as bra, haha!"

Men nu har jag varit på rätt dos ett tag och mår faktiskt bättre på dessa mediciner än de förra. Känner mig mycket mer upbeat och mår generellt sett bättre. Jag känner mig mer som mig själv och inte som ett trött ankare som släpar sig genom vardagen.

Det verkar som att jag "kanske" har ett jobb på gång nu. Jag har varit i kontakt med företaget och har faktiskt gått vidare i rekryteringsprocessen. Jag har ingen aning om hur det kommer att gå, men jag håller tummarna för att det snart kommer att lösa sig.

Jag har annars passerat 7 månader nykter nu. Jag räknar månaderna tills det har gått ett år, och det är inte så värst långt kvar nu.

Hej hopp, pillesnopp. (Moget, jag vet.)

Efter att ha släppt vår EP tycker jag att det har gått riktigt bra och resultatet har verkligen varit positivt. Jag var ganska nervös inför releasen, men den responsen vi fått har gett oss extra motivation att jobba hårt och effektivt på nästa släpp.

I övrigt tänker jag att jag kommer att ta lite avstånd från sociala medier igen. Även om det är kul att se bekanta ansikten man inte träffat på flera år (tack depressionen som håller mig inomhus...) så vet jag hur det oftast slutar: jag sitter med en konstant känsla av att jag missar livet.

Jag har varit hos psykologen en del den senaste tiden och har bytt från Sertralin till Escitalopram eftersom jag blev så jäkla platt i mitt mående och tappade förmågan att skratta. Jag har inte tagit den nya medicinen så länge, men det känns redan bättre i övrigt och som att jag faktiskt blivit mig själv igen utan all konstant orkeslöshet och trötthet. Medicinen tog slut i helgen och jag blev ganska direkt irriterad och sur igen, men så fort jag fick den nya medicinen så lugnade jag ner mig.

Utöver det ska jag börja gå på "anger management", något jag aldrig trodde att jag skulle behöva. Men med mitt personliga CV av irritation och bubblande ilska är det tydligt att jag behöver lära mig att hantera dessa känslor på ett bättre sätt.

Det har faktiskt varit lite omständigt den sista tiden med mycket att hålla koll på. Jag har tappat räkningen på alla jobb jag sökt och åker på intervjuer och grejer hela tiden, så jag har i princip ett heltidsjobb som arbetslös. Det suger, men det går ändå framåt. Jag funderar på om jag ska släppa kraven på mina drömjobb och sänka ribban lite, eftersom det verkar helt omöjligt för mig att hitta något just nu.

Jag har fastnat i att snusa och snusar varje dag. Jag försöker sluta igen men gör återfall varje vecka. Jag tänker att det får väl vara en snuttefilt nu när jag inte druckit på över 200 dagar och känner att jag pendlar lite mellan medicinen och allmän uttråkan.

Men jag kommer att gå tillbaka till musiken snart och fixa lite mer grejer till det nya projektet. Men det får bli en överraskning när det är dags sen.

Nu har jag klarat av ett halvår som nykter, och på senaste tiden har jag haft en hel del nya tankar med blandade känslor.

Ärligt talat börjar jag känna mig ganska trött på att vara nykter. Det är så tråkigt på många sätt, och alla dagar verkar smälta samman till en enda lång "ny dag" där ingenting skiljer vardagen från helgen. Det finns ingen belöning att se fram emot på fredag eller lördag, det är bara som vilken dag som helst. Nu när jag har varit hemma så mycket känner jag en viss frustration över att ingen dag ger mig en känsla av framsteg. Allting känns ganska likadant.

När jag blev nykter förväntade jag mig att det skulle vara som natt och dag under det första halvåret. Men till min besvikelse har ingenting egentligen blivit bättre. Jag mår fortfarande dåligt psykiskt och har väldigt lite motivation att göra någonting. Jag går till psykologen och hoppas att allting bara ska "lösa sig" om jag bara gör "det där och det där", men ingenting händer, oavsett vad jag än gör.

Jag tänker på alkohol nästan varje dag och känner ibland ett starkt sug efter det. Jag pratar ofta om andras drickande och försöker övertyga mig själv att jag har tagit rätt beslut genom att vara nykter, speciellt nu under behandlingen. Men jag har inte direkt roligt och jag ljuger för mig själv om att jag tycker att det alltid känns bra.

Visst är det skönt att slippa bakfyllorna och att inte behöva planera mina dagar efter hur jag kommer att må dagen efter en kväll med för mycket drickande, eller när någon ber mig att gå ut och handla fast jag mår dåligt. Så på sätt och vis känns det fortfarande bra, men det är inte helt lätt att ta sig igenom vardagen när jag ser alkohol överallt - på tv, i matbutiken, precis när jag går förbi systembolaget, på restauranger, när min familj firar något, eller när någon dricker medan jag sitter där med mitt bubbelvatten och låtsas att allting är okej.

Det här är nog första gången som jag verkligen känner att det suger att vara helt nykter hela tiden, och mycket har som sagt att göra med att jag inte tycker att det är roligt och att jag känner mig utanför. Jag vill också kunna ta några glas vin eller dricka öl. Men så länge jag går på behandling känns det som att jag "måste", och att det inte längre är ett fritt val som det var innan jag började med SSRI.

Jag har i alla fall satt upp ett mål till den 1:a augusti i år, då det är ett år sedan jag drack alkohol senast. Då tänkte jag eventuellt (med betoning på eventuellt) planera ett återfall och se om det är värt det, och kanske hitta något som fungerar bättre än tidigare. Men jag försöker att ta en dag i taget och hoppas att suget och längtan efter det gradvis försvinner så jag kan fortsätta vara nykter utan alltför mycket besvär och kanske kan fortsätta efter augusti också. Jag får revidera när det börjar närma sig.

Nyligen fyllde jag år och firade genom att gå ut med någon. Det var trevligt, och jag kände mig väldigt bortskämd hela dagen. Det gav mig en liten boost och fick mig att må bättre igen.

Utöver det är det EP-release på lördag, och jag ser fram emot att höra responsen.