600 dagar nykter

När jag började mitt alkoholuppehåll trodde jag aldrig att det skulle hålla särskilt länge. Jag trodde definitivt inte att jag skulle komma upp i 600 dagar. Men här är jag nu. Snart två år av nykterhet - och det har inte varit någon rak väg.

Jag önskar att jag kunde säga att jag mår mycket bättre idag. Att nykterheten löste allt. Men så ser det inte riktigt ut.

När jag inledde den här resan var målet kortsiktigt. Jag hade tänkt att hålla mig nykter fram till årsskiftet, inget mer. Jag tänkte: "Om jag bara slutar dricka så kommer jag må bättre. Få energi, kanske till och med känna lite livsglädje igen."

Men när den känslan inte kom, och tröttheten och mörkret låg kvar, insåg jag att det fanns mer att ta tag i. Det var då jag började med antidepressiva - och jag fortsatte att låta bli alkoholen. För även om nykterheten inte gjorde mig lyckligare, så visste jag att drickandet i alla fall inte skulle hjälpa.

Det är inte det att jag har haft ett klassiskt alkoholproblem. Innan pandemin drack jag som många andra: nykter i veckan, några öl till helgen. Inget särskilt, inget jag reflekterade över. Men under pandemin försvann strukturen. Studier hemifrån suddade ut gränserna mellan vardag och helg, och snart blev tisdag lika mycket festdag som fredag.

Det som först var en lättnad - något som bröt isolationen - blev snabbt en vana som tog över. När pandemin var över hade jag svårt att gå tillbaka. Det blev för mycket. Jag gick upp i vikt, fick fysiska reaktioner, och märkte hur det långsamt urholkade mitt psykiska välmående.

Jag minns att jag hörde ett uttryck för länge sedan: ?När du dricker alkohol lånar du lycka från morgondagen.? Och det är precis så det kändes. Till slut fanns det ingen lycka kvar att låna.

Den 30 juli 2023 bestämde jag mig. Jag festade hårt den kvällen "medvetet utan att dricka vatten" för att vakna nästa dag med så mycket baksmälla att jag aldrig mer skulle vilja röra alkohol. Det blev min startpunkt. Det har hållit sedan dess.

Men det är inte alltid lätt. Särskilt inte nu. Den senaste tiden har varit tung. Livet har inte känts särskilt roligt, och förra fredagen var det nära att jag gav upp. Jag gick till Systembolaget, köpte åtta starköl, gick hem och ställde dem på balkongen.

Sen lade jag mig i sängen i fosterställning. Några tårar föll. Jag visste vad jag höll på att göra.

Jag gick ut till balkongen. Tittade på påsen med öl. Vände om. Stängde dörren.

Jag drack inte.

Så jag fortsätter. Inte för att det är lätt, inte för att jag blivit en ny människa, utan för att jag vet att jag inte klarar av att dricka när jag mår som jag gör.

Jag har inte planerat att vara nykter resten av livet. Men just nu är det nödvändigt.

Det får vara så. Tills vidare.