Nygammal tillvaro

Det var ett tag sedan jag skrev något, och det är nog mindre ett uttryck för brist på vilja än ett resultat av det konstanta flödet av intryck, tankar och förändringar. Livet tycks röra sig i cykler där ena dagen är allt mest avtrubbat och tröttsamt, nästa dag ser jag konturerna av något som liknar hopp.

Jag har slutat med medicinerna. Efter 620 dagar som nykter har jag också börjat dricka lite igen. Kanske låter det som ett steg tillbaka, men jag ser det snarare en som en justering ? ett sätt att närma mig mig själv på ett mer ärligt plan. Det paradoxala är att jag faktiskt mår bättre nu än när jag levde helt utan substanser eller i farmaceutisk dvala. Det känns som att något inombords har klickat rätt. Jag känner mig mer autentisk.

Men det vore naivt att säga att allt som varit var slöseri. Pausen, både den inre och yttre, var definitivt avgörande. Jag behövde den tiden för att kalibrera om, skaffa mig nya vanor, och kanske viktigast av allt: se mig själv utan den självbedrägliga dimma jag tidigare kallade vardag.

Det svåraste har nog varit att konfrontera vardagens monotoni. Det är ingen vacker insikt att inse hur förutsägbart ens liv blivit, men det var nödvändigt. En obekväm men klarsynt uppvakning. Och jag har inga ambitioner att falla tillbaka i det gamla mönstret.

Nu handlar det om att bygga något mer meningsfullt. Något som faktiskt håller i längden. Och som inte bara överlever dagarna... utan att man aktivt fyller dem med något viktigt.

En dag i taget. Men med öppna ögon.