Overkligt

Det känns så overkligt att det snart har gått en hel månad. För mig så känns det som att det var igår allting skedde och jag kan verkligen inte greppa något av det jag känner eller tänker just nu. Vägar som jag har åkt fram och tillbaka på i flera år känns plötsligt så främmande och det känns inte som att jag har bott någon annanstans än där jag bor nu. Det är som att ingenting ägt rum fast jag vet att det har gjort det.

Varje gång huvudet nuddar kudden så ser jag allt igen, jag ser det lilla rummet. Jag känner alla dofterna och hör rösterna. Det har varit svårt att få en enda natts sömn utan att drömma om att inte kunna andas eller ha getingar som jagar en i drömmarna (båda är symboler för att känna sig hotad eller kvävd). Den nya vardagen av att inte ha några nya meddelanden på telefonen, inte ha någon att ringa till när jag åker från jobbet och att för första gången känna att jag bestämmer över mig själv känns så... overkligt.

Det är tyvärr det mest återkommande ordet i mitt huvud. ?Overkligt?. Det är som att jag gick och la mig i sängen 2017 och vaknade upp 2025 och ser helt annorlunda ut. Den här tjocka skäggiga mannen... vem är han? Varför gör det så ont i bröstet? Vad hände egentligen? Vart tog tiden vägen?

Jag känner mig inte redo att sakna eller sörja. Jag är fortfarande i chock.