Fearlessintents blogg

Min första arbetsvecka har nu passerat. Det har varit en intensiv period fylld med ny information och lärande.

Att anpassa sig till en administrativ roll på kontoret, skiljer sig från det mer hands-on arbetet jag är van vid. Det är dock en välkommen förändring att ha ett arbete som kräver tankearbete snarare än fysisk ansträngning.

Jag är tillsatt för en sexmånadersperiod och hoppas på en förlängning, även om framtiden är osäker.

Att spendera åtta timmar borta från hemmet har varit uppfriskande, och pendlingen har gett mig välbehövlig egentid, något jag saknat de senaste tre månaderna.

Utmaningen ligger nu i att hitta tid för musiken, då mina kvällar inte längre är mina egna. En lösning kan vara att hyra en lokal för att kunna fortsätta med musiken.

Nyligen reflekterade jag över min tid med "Anchor"-gänget tillsammans med en bekant. Vi delade synen att gruppen var präglad av egoism och drama, och att våra liv blev lugnare när vi lämnade den bakom oss. Det var bekräftande att höra att mina känslor inte var obefogade och att miljön faktiskt var skadlig. Kanske skriver om det någon dag om vad som hände.

Det känns bra just nu, och jag ser fram emot att på måndag ta mig an min första utmaning i att arbeta självständigt.

Vi hörs.

För en gångs skull har jag lite mer positiva nyheter att dela med mig av.

Nu har jag efter att ha varit arbetslös i nästan 9 månader fått ett jobb! Jag börjar på tisdag och kommer äntligen ur gropen av arbetslöshet.

Vet inte riktigt varit med mig sista tiden. Jag har haft otroligt mycket besvärliga tankar igen, och ni som har följt mig ett tag kan ju gissa om vem och vilka.
Jag har försökt att skriva av mig om det förut. Jag började skriva ett dokument, och det slutade med att det blev 17 sidor långt... Igen. Jag blir irriterad på mig själv att det har gått snart 10 år sedan det hände, och det spökar fortfarande i mina drömmar och i vardagen. Ibland känns det som om det hände igår.

Annars då? Jo, jag har äntligen bytt medicin! Började med att missuppfatta läkarens instruktioner och tog den trippla maxdosen i två dagar. Blev ju lite wild and crazy, och utöver de ryckiga spasmerna i benen mådde jag faktiskt riktigt bra på överdosen, haha. Läkaren utbrast i garv när jag berättade: "Du, fan. Jag tror jag har tagit för mycket. Jag mår fan as bra, haha!"

Men nu har jag varit på rätt dos ett tag och mår faktiskt bättre på dessa mediciner än de förra. Känner mig mycket mer upbeat och mår generellt sett bättre. Jag känner mig mer som mig själv och inte som ett trött ankare som släpar sig genom vardagen.

Det verkar som att jag "kanske" har ett jobb på gång nu. Jag har varit i kontakt med företaget och har faktiskt gått vidare i rekryteringsprocessen. Jag har ingen aning om hur det kommer att gå, men jag håller tummarna för att det snart kommer att lösa sig.

Jag har annars passerat 7 månader nykter nu. Jag räknar månaderna tills det har gått ett år, och det är inte så värst långt kvar nu.

Hej hopp, pillesnopp. (Moget, jag vet.)

Efter att ha släppt vår EP tycker jag att det har gått riktigt bra och resultatet har verkligen varit positivt. Jag var ganska nervös inför releasen, men den responsen vi fått har gett oss extra motivation att jobba hårt och effektivt på nästa släpp.

I övrigt tänker jag att jag kommer att ta lite avstånd från sociala medier igen. Även om det är kul att se bekanta ansikten man inte träffat på flera år (tack depressionen som håller mig inomhus...) så vet jag hur det oftast slutar: jag sitter med en konstant känsla av att jag missar livet.

Jag har varit hos psykologen en del den senaste tiden och har bytt från Sertralin till Escitalopram eftersom jag blev så jäkla platt i mitt mående och tappade förmågan att skratta. Jag har inte tagit den nya medicinen så länge, men det känns redan bättre i övrigt och som att jag faktiskt blivit mig själv igen utan all konstant orkeslöshet och trötthet. Medicinen tog slut i helgen och jag blev ganska direkt irriterad och sur igen, men så fort jag fick den nya medicinen så lugnade jag ner mig.

Utöver det ska jag börja gå på "anger management", något jag aldrig trodde att jag skulle behöva. Men med mitt personliga CV av irritation och bubblande ilska är det tydligt att jag behöver lära mig att hantera dessa känslor på ett bättre sätt.

Det har faktiskt varit lite omständigt den sista tiden med mycket att hålla koll på. Jag har tappat räkningen på alla jobb jag sökt och åker på intervjuer och grejer hela tiden, så jag har i princip ett heltidsjobb som arbetslös. Det suger, men det går ändå framåt. Jag funderar på om jag ska släppa kraven på mina drömjobb och sänka ribban lite, eftersom det verkar helt omöjligt för mig att hitta något just nu.

Jag har fastnat i att snusa och snusar varje dag. Jag försöker sluta igen men gör återfall varje vecka. Jag tänker att det får väl vara en snuttefilt nu när jag inte druckit på över 200 dagar och känner att jag pendlar lite mellan medicinen och allmän uttråkan.

Men jag kommer att gå tillbaka till musiken snart och fixa lite mer grejer till det nya projektet. Men det får bli en överraskning när det är dags sen.

Nu har jag klarat av ett halvår som nykter, och på senaste tiden har jag haft en hel del nya tankar med blandade känslor.

Ärligt talat börjar jag känna mig ganska trött på att vara nykter. Det är så tråkigt på många sätt, och alla dagar verkar smälta samman till en enda lång "ny dag" där ingenting skiljer vardagen från helgen. Det finns ingen belöning att se fram emot på fredag eller lördag, det är bara som vilken dag som helst. Nu när jag har varit hemma så mycket känner jag en viss frustration över att ingen dag ger mig en känsla av framsteg. Allting känns ganska likadant.

När jag blev nykter förväntade jag mig att det skulle vara som natt och dag under det första halvåret. Men till min besvikelse har ingenting egentligen blivit bättre. Jag mår fortfarande dåligt psykiskt och har väldigt lite motivation att göra någonting. Jag går till psykologen och hoppas att allting bara ska "lösa sig" om jag bara gör "det där och det där", men ingenting händer, oavsett vad jag än gör.

Jag tänker på alkohol nästan varje dag och känner ibland ett starkt sug efter det. Jag pratar ofta om andras drickande och försöker övertyga mig själv att jag har tagit rätt beslut genom att vara nykter, speciellt nu under behandlingen. Men jag har inte direkt roligt och jag ljuger för mig själv om att jag tycker att det alltid känns bra.

Visst är det skönt att slippa bakfyllorna och att inte behöva planera mina dagar efter hur jag kommer att må dagen efter en kväll med för mycket drickande, eller när någon ber mig att gå ut och handla fast jag mår dåligt. Så på sätt och vis känns det fortfarande bra, men det är inte helt lätt att ta sig igenom vardagen när jag ser alkohol överallt - på tv, i matbutiken, precis när jag går förbi systembolaget, på restauranger, när min familj firar något, eller när någon dricker medan jag sitter där med mitt bubbelvatten och låtsas att allting är okej.

Det här är nog första gången som jag verkligen känner att det suger att vara helt nykter hela tiden, och mycket har som sagt att göra med att jag inte tycker att det är roligt och att jag känner mig utanför. Jag vill också kunna ta några glas vin eller dricka öl. Men så länge jag går på behandling känns det som att jag "måste", och att det inte längre är ett fritt val som det var innan jag började med SSRI.

Jag har i alla fall satt upp ett mål till den 1:a augusti i år, då det är ett år sedan jag drack alkohol senast. Då tänkte jag eventuellt (med betoning på eventuellt) planera ett återfall och se om det är värt det, och kanske hitta något som fungerar bättre än tidigare. Men jag försöker att ta en dag i taget och hoppas att suget och längtan efter det gradvis försvinner så jag kan fortsätta vara nykter utan alltför mycket besvär och kanske kan fortsätta efter augusti också. Jag får revidera när det börjar närma sig.

Nyligen fyllde jag år och firade genom att gå ut med någon. Det var trevligt, och jag kände mig väldigt bortskämd hela dagen. Det gav mig en liten boost och fick mig att må bättre igen.

Utöver det är det EP-release på lördag, och jag ser fram emot att höra responsen.

Det har varit rätt skönt att faktiskt kunna tänka på något annat än arbetslösheten, det ständiga omhändertagandet och den påfrestande psykiska hälsan, och istället kunna fokusera på något jag brinner för. Min polare och jag har sedan ungefär ett och ett halvt år tillbaka arbetat med vårt melodiska dödsmetallprojekt, och det är snart dags för release den 10 februari.

Jag tycker att det är extra spännande eftersom det här är första gången som jag verkligen har jobbat med just melodisk metal och satsat hårdare på att göra det catchy och att melodierna är det centrala fokuset. Tidigare projekt som jag har haft genom åren har alltid varit deathcore, djent eller black metal, där det alltid har varit mer fokus på atmosfären eller att göra brutala gurgelljud. Nu ska jag liksom hoppa mellan growl och melodisk sång betydligt mer ofta än tidigare. Så det är lika nytt för mig som för er.

Vi hade tänkt att släppa ett album först, men valde att dela upp det på två EPs så att vi kan släppa musik lite oftare. När vi har släppt dessa två EPs kommer vi att fokusera på att skriva och släppa ett album.

Jag tycker det ska bli spännande att se hur musiken mottas. Min polare har jobbat hårt med sina riff, och jag har jobbat hårt med både trumprogrameringen och sången.

Vi har en premiär på internetradion Northern Metal Radio, och det ska bli spännande att höra vad som sägs och inte sägs på deras internetkanal.

Det känns som ett nytt kapitel i mitt musicerande!

Senaste tiden har jag dragit mig undan på nytt från sociala medier. Känner att jag fastnar igen, och det känns inge vidare. Jag sitter mest och blir förbannad över hur det är på sociala medier nuförtiden. Så nu är jag bara tillgänglig på TikTok, Messenger och WhatsApp, medan jag flytt från resten just nu.

Det är lite märkligt egentligen att man kan bli så beroende. Beror väl antagligen på att jag har vridit mig inåt och isolerat mig mycket från det sociala genom att knappt gå ut eller göra något.

Har haft det rätt jobbigt sista tiden om jag ska vara ärlig. Sen mitt senaste inlägg har jag gått på SSRI och försökt att stabilisera mitt humör och allt genom stressen. Jag upplever inte att jag har känt av så mycket av medicinen, mer än att det som är tråkigt är mindre tråkigt och att det som är roligt är mindre roligt. Sen har man också blivit som en maskin i sängen, vilket väl är en av de mer roligare biverkningarna, kan man säga... Haha. Utöver det så tycker jag att jag sover mer och tyngre.

Men annars har jag försökt att bli lite nyttigare. Har slutat äta godis, dricka läsk och röka. Startar varje morgon med gröt gjort på havrekli och försöker att göra något varje dag som antingen involverar städning, jobbsöket eller kreativt skapande i musiken.

Snart är det dags att släppa ny musik också. Men berättar mer om det när det börjar närma sig.

Jag tycker att det är förvånande hur snabbt tiden går. Jag minns fortfarande hur jag satt i soffan för 130 dagar sedan, med flush-reaktioner efter att ha druckit 2 flaskor vin och 7 öl och mådde så dåligt. Nu har det gått 130 dagar utan att jag har tagit en droppe alkohol. Det känns overkligt att så mycket tid har gått så snabbt.

Jag har också börjat med SSRI-behandling. Jag fick sertralin som jag ska ta i cirka 6 månader, tillsammans med terapi. Jag hade aldrig trott att jag skulle behöva ta antidepressiva, men det verkar vara nödvändigt just nu.

Fortsättning följer.

De senaste tidens äventyr inkluderade besök hos psykologen för en snabb utvärdering. Trots att jag kände en viss stress under sessionen och att sammanfatta nästan hela mitt liv på 45 minuter var mer utmanande än förväntat, klarade jag mig bra. Psykologens intensiva blick skapade en viss obekvämlighet, men trots det tycker jag att jag hanterade situationen väl.

Det verkar åtminstone som att de inte misstänker att jag har bipolär sjukdom längre (vilket känns väldigt skönt). Men det finns en bred enighet om att symptomen, såsom konstant uttråkan, bristande fokus och "brist på filter", snarare tyder på ADHD och att all ångest kan kopplas till just obehandlad ADHD.

Jag har fått en remiss för fortsatt behandling inom psykiatrin och psykologen uttryckte övertygelse om att min ansökan kommer att godkännas. Under tiden har jag blivit ordinerad någon SSRI för att hantera mina depressiva episoder, även om jag inte riktigt lyssnade på vilken det var.

På arbetsfronten har jag hamnat i en grupp med andra arbetssökande som också påverkats av lågkonjunkturen. Vi är nu med i ett program där en leverantör hjälper oss att hitta fler jobb och kontakter. Det känns positivt för mig eftersom jag har känt att jag har sökt igenom hela internet efter annonser och varit frustrerad över att inte hitta några passande tjänster att ansöka till.

Jag börjar förbereda mig för att eventuellt behöva sänka mina krav från och med nästa år om jag inte hittar något. Jag känner att jag inte kan vara arbetslös hur länge som helst, och dessutom hade jag några planer som jag ville genomföra efter att ha fått ett jobb.

Så vi får se hur det går.

Det har gått löjligt långsamt i min arbetsansökningsprocess och jag känner mig ganska frustrerad över att det redan har gått ett halvår utan ett jobb trots aktivt sökande och två genomförda utbildningar.

I mitt fall beror detta på en temporär lågkonjunktur inom det område jag har utbildat mig för. Dessutom, med de ökade räntorna kopplade till inflationen blir det svårt för företag att investera i ny examinerad personal.

Är det frustrerande? Absolut. Men jag försöker hålla hoppet uppe och fortsätter mitt sökande.

Ett besök hos psykologen samt påbörjad utredning väntar på fredag.