Inre rundgång

Det känns som att jag har spenderat mycket tid på att reflektera den senaste tiden. Nu när jag äntligen har kommit in i arbetsrutinen märker jag att mina tankar börjar vandra, eftersom så mycket går på autopilot.

Bland annat slår det mig hur mycket jag har samlat på mig genom åren som fortfarande känns ouppklarat. Det är som om vissa saker ligger och skräpar i ett hörn av minnesbanken, och dyker upp då och då, särskilt nu när jag märker att allt mer automatiseras och att jag inte lär mig så mycket nytt längre. Det händer när jag sitter framför datorn på jobbet, när jag kör hem, i sängen innan jag ska sova, eller när jag spelar gamla Wii-spel. Dessa tankar dyker upp och ibland är det svårt att skaka av sig dem.

Jag undrar om jag kanske överskattade hur mycket antidepressiva och att sluta dricka alkohol för ett år sedan skulle påverka mig. Jag trodde att när kemin i hjärnan var återställd, skulle dessa känslor försvinna. Men de finns fortfarande kvar. Jag har provat allt från terapi till meditation, men det verkar som om tankarna ändå fortsätter att snurra.

På något sätt känns det som att detta är något som kommer följa mig genom livet. När jag försöker spela in vloggar för att sätta ord på det hela, blir jag ofta så frustrerad efter en minut att jag börjar avbryta mig själv och höjer rösten, även om jag sitter ensam i bilen. Det känns nästan absurt att jag fortfarande är fast i det här, trots alla försök att släppa det och leva i nuet, istället för att gång på gång gräva upp gamla problem som ingen annan än jag bryr mig om. Platserna finns kvar, men människorna jag var med är borta.

Jag tror inte att distrahera mig själv är lösningen. Jag får hitta ett annat sätt att hantera det. Kanske handlar det om att fortsätta prata om det tills jag inte har något mer att säga.