Fearlessintents blogg

Efter att ha gått runt i lägenheten med en riktig envis förkylning så sitter jag "äntligen" på skolbänken i vanlig ordning en vecka senare.
Har funderat på om man redan nu har börjat att trilla in lite i höst-depp-mode eftersom det känns i allmänhet som att en gnista saknas, lite som att det inte egentligen finns så mycket att göra och att man typ sitter av tiden på något märkligt sätt? Visst så arbetar jag och min polare på vår skiva, jag gör alla läxor och infinner mig där jag ska vara.

Men utöver musiken som alltid är en rolig och dynamisk upplevelse att hålla på med så känns det som att väldigt mycket i vardagen har blivit statiskt. Jag blänger lite på sociala medier och ser att många andra också lever relativt statiska liv, lite som att X hände och allt har förblivit detsamma sen dess.
Jag hinner inte riktigt träffa någon, ingen hinner träffa mig och vi är alla har nu blivit placerade i bubblor.

Minnen skapas mycket långsammare och tiden drar iväg. De som nyligen fick bebisar har nu barn mellan 3 - 5 år, min systeron är helt plötsligt 14 bast från att nyligen varit 7 år, jag var på jobbet förra veckan och har nu pluggat i snart 4 år, jag levde loppan och flängde runt med både en och annan från Stockholm till Åbo till att helt plötsligt knappt gå utanför dörren om jag inte måste på 5 år.

Någonstans så känns det som att man fyllde 25 och sedan har åren bara ökat i tempo. Betyder det här att man snart är död? Om det känns som att det var något år sedan man gick ut grundskolan till att man snart är 30 så känns det uppenbart som att det är en stor glipa i ens liv. Helt sinnesjukt när man väl tänker på det.

Aja, men annars har det varit rätt bra utöver förkylningen och dagens dos av ångest. Tycker det mesta är så jäkla tråkigt.

Hej hopp.

Veckan har gått helt okej och har fått relativt mycket gjort. Började skolan igen i onsdags och går nu mitt sista år på den här linjen, jag hoppas verkligen att det kommer gå bättre än de föregående 3 åren av studier och att jag faktiskt får praktik den här gången. Skulle verkligen behöva det så jag kan vara redo för att börja jobba igen, saknar att ha ett jobb att gå till.

Annars så har någon velat nyttja så mycket som möjligt av sommaren så vi har badat nästan varje dag fram tills idag. Visserligen så hade jag velat spendera dagarna lite annorlunda och prioritera albumet som jag och min polare jobbar på. Men jag tänkte att det nog var lika bra att försöka ta ut så mycket som möjligt av sommaren nu när Augusti snart är över.

Idag har jag mest tagit det lugnt, har legat och funderat. Det gråa vädret som varit idag påminner mig om hösten som är på G, jag har dock alltid lite tufft när hösten drar igång. Jag förknippar hösten med alla gånger jag blivit sårad eftersom nästan varje relation jag har haft tidigare har alltid tagit slut eller blivit struliga i samband med att september/oktober närmar sig.
Så fort den där svala höstdoften kommer så tänker jag på min första tjej som jag var galet förälskad i eftersom jag föll för henne på hösten. Oftast så brukar jag fundera över hur den relationen skulle blivit om hon bara hade tagit mig mer seriöst.
Aja, den relationen var kul så länge det varade. Det är liksom 6 år sen nu och livet rullar vidare.

Ska försöka förbereda lite mer vitaminer i år, jag orkar verkligen inte bli höstdeppig i år igen. Kanske försöka träna lite också.

Det har funnits många stunder där jag har tyckt att sociala medier har varit riktigt roligt. Speciellt så brukade jag gilla Facebook innan det blev som det är just nu. Jag gillade verkligen när Facebook var som ett digitalt kollektiv där man bara hade sina vänner som man följde och kollade vad de gjorde eller tänkte. Där vissa var väldigt aktiva som verkligen delade allt de gjorde och andra som var betydligt mer inaktiva postare men som kunde kommentera eller "lurka" i hemsidans bakgrund.
De som jag tyckte var de roligaste var de som hade "milt" kärleksdrama i sitt liv som konstant uppdaterade och skrev subliminala budskap riktade mot sina arsel till "crush", deras relativt tama lidande skapade lite spänning på Facebook och man kände sig i princip som en del i den. Det var en underhållande följetong, men jag höll från att kommentera och kände ofta empati med den som blivit drabbad.

Men sedan var det också riktigt roliga diskussioner. Jag minns att valet 2010 var as kul att följa på Facebook, valnattens resultat fyllde flödet med skitarga statusar där folk bara spydde ut sin frustration över maktskiftet från blått till rött och hur det var "300 000" som röstat "fel" eftersom Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Jag minns att jag tyckte det var as kul att läsa om vad folk i min bekantskapskrets sa om valet, för det var första gången som många av mina FB vänner och riktiga vänner bekände färg. Diskussionerna var allt från intensiva sakliga debatter, kaos till rätt platta "name calling" kommentarer. Det var i princip som Flashback fast att jag kände alla användarna, jag älskade det.

Sen tyckte jag att det i största allmänhet var mycket roligare att följa andras liv. Det var dessutom roligare att dela med sig av något själv eftersom man visste att inlägget skulle bli sett och då var det roligare att dela med sig av sitt eget liv. Sen om man hade band så såg väldigt många vad man la ut, så musiken spreds sig snabbt på Facebook.

Sedan tycker jag att mycket av detta appliceras på andra medier såsom Instagram och speciellt Snapchat. Snapchat minns jag var ett medie där man kunde skicka vad som helst utan att behöva ta speciellt mycket hänsyn till vad man skickade. Vi skickade brutala skämt, fotade riktigt fula bilder eller trollade varandra hela tiden. En polare pressade gränserna så pass rejält att till och med jag till sist sa ifrån. Men det var samtidigt kul att det gick att göra och man behövde inte oroa sig alls för det som skickades eftersom det senare skulle försvinna.

Men precis som allt annat så tar det roliga slut vid en punkt. Facebook upplever jag som att otroligt många har lämnat och majoriteten av alla uppdateringar som andra lägger upp är inte i närheten av sådär syrliga eller laddade. Utan det är oftast ett ganska trist urklipp ur vardagen där det inte händer så mycket. Detta är förståeligt och jag visste redan för 12 år sedan att FB skulle bli tråkigare ju äldre vi blir. Många har blivit karriärister, andra har skaffat barn, andra är deprimerade och vissa lever i någon fantasi bland RPG/Lajv lekar. Men majoriteten har mer eller mindre försvunnit därifrån eller slutat skriva, flödet ekar tomt. Ibland kan man se någon som gör ett försök att skriva något "laddat" för att sedan bli korrigerad av sin mamma, pappa, kusin, syster/bror. Samma sak om någon byter profilbild. Som jag minns det så var det många som tyckte att FB dog i samband med att alla föräldrar/släkt gick med och la till dem det första de gjorde. Det är jävligt svårt att trycka "decline/ignorera" när ens kära mormor försöker lägga till en, fullt förståeligt.
Man blir försiktig också med vad man lägger ut eftersom man helst inte vill att samtalsämnet på nästa släktmiddag ska vara om något "skämt", "drama" eller "politiskt ställningstagande" man lagt ut på Facebook i ett desperat försök att samla likes.

Som musiker så har Facebook blivit riktigt svårt att slå sig fram på. Tiden med att dela länkar till YouTube, Soundcloud, Spotify eller göra inlägg som faktiskt blev sedda är sen länge förbi. Allting ska betalas, annonser ska ta minst 80kr för att lite drygt 300 personer ska se det och vill man överhuvudtaget nå ut så måste man pröjsa upp emot en tusenlapp eller två. Förut la man ut det gratis och det kunde sprida sig som vinden, men som sagt. Den tiden är förbi.

Instagram har jag alltid haft en blandad relation till. För å ena sidan så har det alltid kretsat kring bilder där, gärna spegelvända bilder så man tror man ser bättre ut än vad man gör IRL som man kan lägga alla möjliga filter på. Men samtidigt så är det den enda plattformen jag kan komma på som faktiskt möjliggör att man kan nå ut till andra utan att behöva ta pengar ur sin egen ficka för att finansiera anonnserna som kapitalisterna i toppen har så fint tagit fram.
Instagram upplever jag som en tjänst som sakta blivit bättre med tiden. I början kändes den som enbart en sida för selfies men har med tiden skapat möjligheten för att kunna socialisera med alla möjliga individer. Vilket faktiskt har underlättat för mig som person och som musiker.

Snapchat tycker jag tappade hela sin poäng i samband med att folk började print screena allt man skickade i princip och nu är Snapchat bara en "fancy" chattapp. Dock fattar jag inte varför folk väljer att skicka selfies med lite text istället för att skriva meddelanden om de ska chatta, jag tycker det bara ser klumpigt ut. Sen också, varför skulle någon vilja se en bild på din jävla arm eller tjocktröja med ett litet meddelande på? Eller någon suddig bild som är tagen i farten? Varför inte bara skriva istället om du inte kan fota?
Det är så många som gör det och jag tycker det är så konstigt haha.

Idag använder jag i princip bara Facebook för att kunna använda Messenger. Använder Instagram bara för att visa min fotohobby samt promota min musik och Snapchat använder jag knappt. Men jag kollar fortfarande om vännerna är aktiva och lägger ut något roligt. Visst så kanske det inte är lika spännande som förut, men det är fortfarande fint att se att vissa är aktiva än idag.
Men det är ofta som jag kommer fram till att det egentligen inte händer så mycket på något av dessa medier, det är ofta samma sak om och om igen och jag tycker att med tiden så blir inläggen färre och färre. Tråkigt? Ja, men vad ska man förvänta sig? Vi blir äldre och mer ockuperade i vardagen.

Dramat har jag tagit till Twitter och Flashback. Lite kul måste man få ha hehe.

Jag har under den senaste tiden försökt att samla mina tankar och känslor för att fokusera mer på musiken. Det är otroligt vad musikskapande fungerar bra mot mina negativa känslor och jag känner mig nästan tom efteråt, lite som att man börjar om på ett nytt kapitel eller "clean slate" om vi nu ska låna ett bättre uttryck från engelskan, där jag sedan kan fylla på med positiva tankar.

Det är kul att man kan ha igång så många projekt samtidigt nu när man mer eller mindre bara arbetar med "studioprojekt" och seplar in hemma. Jag och en polare har suttit på varsitt håll och arbetat på ett nytt album som vi tänkte försöka släppa någon gång under hösten/vintern när allt är klart. Vi båda har vårt stora "band" där vi har mer tydliga roller men efter singelsläppet så har det gått fruktansvärt långsamt att få fram nytt material som passar det bandet, så vi startade ett sidoprojekt där vi spelar mer melodisk metal.
Vi båda har pratat om att starta ett melodiskt band då vi båda är väldigt förtjusta i just melodier (haha) och vi har en förkärlek för den melodiösa dödsmetallen från 90/2000, MySpace Deathcore och Metalcore. Så det känns bra att skapa musik som påminner om det vi själva växte upp med.

Förhoppningsvis så blir detta ett mer långvarigt projekt som inte läggs ner efter en singel eller en EP. Utan något vi kan hålla på med flera år framöver. Jag har rätt många musikprojekt som rullar samtidigt i olika perioder och många gånger när det känns som att man äntligen är på G så har det slutat med att det har runnit ut i sanden eller lagts ner. Jag känner själv att efter att ha varit aktiv med musiken sen 2008 (2005 om man lägger till när jag faktiskt började spela och 2006 när jag börja growla) att man skulle vilja få något breakthrough eller något som inte stagnerar efter 1 års existens.

På solo fronten så har jag en idé om att splitta mitt solo projekt i två. Mitt Progressiva Black Metal projekt kommer bara att låta mer och mer modernt och jag skulle även vilja ha ett mer "Old School Raw Black" projekt också. Håller på att klura på ett bra namn och skrev första låten igår. Får se hur det går.

Men det finns verkligen en grej jag verkligen skulle vilja. Jag skulle vilja spela live igen, jag saknar att repa med ett band och ha roliga uppträdanden inför folk. Saknar det, har inte stått på scen och skrikit sen jag spelade i Gävle 2014. Hoppas på att det är något som kommer att komma tillbaka.

Nu är det fredag. 1,5 vecka kvar tills plugget börjar. Hoppas jag inte blir överöst av skolarbete på en gång utan får lite tid att göra klart albumet.

Trevlig helg.

Jag har tänkt tillbaka en hel del sista tiden och funderat kring en del personer som jag har haft erfarenhet utav. Tänker de någonsin på mig? Det vi tidigare gjort tillsammans eller vad som hade kunnat ha blivit?

Liksom, specifika händelser har ägt rum. Ibland intima sådana och ibland mer enkla. För mig så etsar dessa händelser sig ofta fast hos mig då de oftast har varit positiva i min värld och ibland så har jag undrat vad de själva har tänkt om upplevelsen. Någonstans så har det känts moraliskt fel att ringa upp och ställa frågan om vad de har tänkt.

Har hon tjejen i Hässelby ens funderat "vad hände egentligen med han jag sög av för 5 år sedan? Vad gör han idag?", Hon i Farsta "undrar varför han tog bort och blockade mig? Vart han ledsen när jag berätta att jag var otrogen?", Hon i Jordbro "Hade det blivit bra om vi setts flera gånger istället för att vara ett One Night Stand?", Andra i Jordbro "Undrar vad han gör idag? Sist vi sågs så låg vi med varandra, undrar hur han tog det?", "Tog han illa upp över att vi inte tog det vidare?".

Jag har tänkt väldigt mycket på varje individuell händelse och har genom åren gjort djupa analyser på allt som sagts eller gjort. Uppenbarligen så har de gått vidare eftersom man inte hört ett knyst sen jag flyttade till någon för 5 år sedan. På samma sätt har jag också gått vidare efter all denna tid, men man kan inte hålla sig från att ibland fundera på om man ens betydde något för dem.

Var jag bara någon dildo som man drog fram ur en låda för att ge dem tillfällig tillfredsställelse? Hade min tid i deras liv en betydande roll för det som kom sen? Jag vet inte eftersom det känns ofta som att de ignorerar de händelser som jag minns tydligast. Elefanten i rummet finns inte.
Spelade det vi gjorde ens en roll?
Var jag oviktig?

Jag förstår inte, men jag kanske inte borde förstå heller.

Jag har haft riktigt svårt att få en ordentlig blund senaste tiden. Jag har legat och funderat mycket de senaste nätterna och hört en namnet på en bekant som jag var väldigt förtjust i en gång i tiden, ca 20 minuter senare däckar jag för natten. Är lite trött på sommaren och de sömnlösa nätterna och att någon ska leka ninja varenda jävla natt så jag vaknar om och om igen.
Det har varit en aning besvärligt sista tiden och det känns som att jag har fått ta ansvar för någons snesteg, en matta på kemtvätt senare och en konstant upptagen vardag är att räkna med fram till den 8:e. Sen kommer egen tid hamna på agendan igen, ser så mycket fram emot det.

Har i vanlig ordning varit trött varenda dag och känt av den där hopplösa känslan av att rätt lite händelser betyder något just nu. Har haft en sådan sjuk längtan bort från den monotona och förutsägbara vardagen, är så sjukt trött på att längta och sakna.
Det konstanta sökandet känns evigt integrerat i en.

Helgen gick i vanlig ordning super snabbt förbi, jag vet inte om man kan säga att det går exakt lika fort som när man är på jobbet en vanlig vecka eller om det faktiskt går ännu snabbare när man är ledig. Jag tycker att konceptet med att tiden går så mycket snabbare på grund av att hjärnan inte processar lika mycket av det som händer i vardagen efter man fyllt 25 är sjukt stressande när man inser hur kort livet i själva verket är. Jag minns att när jag var mellan 10 till 19 år så kändes 9 år som en evighet... lite som att ett år var 1,5 år, samma med 4 till 9 år när ett år kändes som 2 år. Men nu 20 till 29 år så känns som att det gått extremt snabbt, ett år har blivit ett halvår och ingenting känns som att det är direkt långt bort. Jag kan bli stressad över att jag har något bokat i september redan nu. 

Men för att gå tillbaka till ämnet. Det var inget märkvärdigt denna helg heller. Någon blev full igen men jag valde att avstå drickat i helgen då jag verkligen vill att de sista 1,5 veckorna ska vara något annat än en konstant bakfylla och dagar som sovs bort. Det är inte ens roligt att dricka längre då det mer och mer känns som att man gör det för att orka med det fulla sällskapet än att man faktiskt vill det själv egentligen, det känns ändå som att jag alltid har något att göra nästa dag och jag tyar inte ha en dag full med måsten om man samtidigt ska vara trött som ett helvete på det. Då är det roligare att göra något annat på kvällarna. 

Men så det blev lite grillning på gården. Jag tycker verkligen inte om det här området som jag bor i just nu och har velat flytta i flera år men har för tillfället saknat ett stabilt kapital för att ta det steget. Men köttet blev i alla fall väldigt gott och saftigt, fläsk är enligt mig grymt underskattat. 
Vaknade flera gånger i natt av att jag blev sparkad i sömnen, flera gånger fick jag ta en smäll mot mina knän och fick slåss om mitt täcke. Men jag hade rätt mycket drömmar också. Jag drömde om min gamla musikstudio som jag fick stänga på grund av flytten för flera år sen, min gamla förstärkare och väl fungerande dator var där i drömmen och jag blev så glad att se så mycket av mina gamla saker igen. Min dator är i verkligheten sen ett år tillbaka defekt och jag gör allt nuförtiden på en hälften så kraftfull bärbar dator medan min fina förstärkare som jag köpte när jag var 19 år står i en container tillsammans med nästan allt jag äger. Saknar allt det där och jag hoppas på att jag en dag får tillbaks alla dessa saker igen. 

Utöver det så var natten precis som alla andra nätter under sommaren, man sover dåligt men tillräckligt för att ändå få ny energi till nästa dag. Idag är tanken att jag ska få något vettigt gjort, men får se. Jag får sannolikt en svacka igen och tappar orken att göra något.

Aja, det går inte att göra så mycket åt det. Svart kaffe på det. 

Den här veckan har varit relativt okej. Visserligen så har inte mina uppsatta mål mötts men det har inte varit något konstigt som skett. Har haft en del längtan hem och saknat min familj då jag inte träffat dem på över en månad då jag missade midsommar på grund av att jag fick Covid-19, as drygt men det gick inte att göra så mycket mer åt det. Sen har päronen varit bortresta och syrran med hennes familj fick också covid-19.

Var på en middag i torsdags. Hamnade bredvid en sjukligt egocentrisk människa som snackade öronen av mig, försökte fly från henne genom att "gå på toa" så ofta det gick utan att det blev orealistiskt. Maten var god och resten av kvällen var okej, somna sedan i soffan när jag kom hem. Vaknade någonstans vid 4:45 på morgonen av att solen var på g uppåt. Nackspärr är alltid ett faktum i dessa obekväma antika möbler.

Har varit och badat nu när årets varmaste dag kom och gick. Jag är lite fundersam över det här med vädret, jag har liksom inget minne från när jag var barn att det kunde bli såhär varmt i vårt avlånga land? Kanske är global uppvärmning trots allt.

Är lite trött på att alltid fastna i dessa rutiner. Känns som att så fort semestertiderna började så har det bara varit samma rutin som det alltid blir.
Dvs följande:
Glo på tv, käka skit och dricka sprit.
Det är synd att energinivån är så satans låg hela tiden och har inte orkat träffa någon. Har varit i någon märklig svacka sen två månader tillbaka, har drömt mycket om döden och haft en känsla av hopplöshet som genomsyrat hela vardagen. Känt mig misslyckad eftersom jag inte har haft ett jobb på snart 4 år efter alla år av studier, sen har hela grejen med att jag närmar mig 30 om ett halvår börjat stressa mig. Tycker jag börjar se mer och mer trött och jävlig i ansiktet, lönnfet samt att det här förbannade fettet kring halsen får mig att se ut som en leguan. Högst frustrerande att man fortfarande inte lyckats gå ner ett enda kilo på ett halvår, ligger stadigt mellan 109 till 115kg. Hatar det.

Hade någon ambition om att ta mig upp till Orsa nästa vecka, men det känns som att det får bli senare när semesterntiden är över.

Har suttit och bläddrat lite i Stockholm bostad i smyg. Är fan sjukt vad dyrt det är överallt, 9000kr i månaden för en etta i Jordbro? Liksom va? Dessa kapitalistiska utsugarpriser är helt störda.

Men igår (fredag) kändes i alla fall som en bra dag utom att jag kände mig sliten när jag vaknade. Åkte ner till Nynäshamn och hälsade på päronen som kommit med båten. Käkade supergod mat och snackade med alla som var med, jag hade i alla fall trevligt. Tror inte jag har ätit biff rydberg på flera år, passade riktigt bra med en cola zero och ett glas vatten till.

Tänkte försöka vara nykter resten av "semestern" och inte trilla tillbaka på kvällarna som jag tenderar att göra. Hamnar alltid i såna här korkade jävla mönster när jag inte har något specifikt att passa i veckorna. Har någon vision om att börja komma igång och träna igen nu när det känns som att det sista av Covid-19 har lämnat lungorna.
Aja får se, tänkte försöka sitta med musiken så mycket som möjligt också. Lite roligt måste man få ha.

Efter en paus från bloggandet och Emocore så är jag tillbaks.
Har varit i behov av en längre paus då jag behövt ta tag i mitt liv, men då jag är en tänkande person så kände jag att jag behövde ta mig tillbaka för att skriva av mig. Mitt första riktiga inlägg lägger jag upp imorgon.