Fearlessintents blogg

Denna månad kommer med en känsla som jag också får i januari. Doften av höst har blivit ett ankare för den. Det är alltid samma märkliga saknad, önskan om att:

- Gå tillbaka och göra om saker och ting rätt från början.

- Återuppleva det bra och hantera det dåliga bättre.

Jag gör alltid samma misstag att temporärt häva blockfunktionen och sedan stirra på dessa uråldriga gamla bilder. Jag förstår inte riktigt mig själv att jag utsätter mig för samma självplågeri om och om igen. Det känns inte ens som att det sker på en medveten nivå utan bara händer, som en ohälsosam ovana innan jag aktiverar funktionen igen.

Jag fattar någonstans att det bara är jag som sitter med detta i mitt huvud hela tiden och att alla som var där antagligen inte bryr sig eller gått vidare sen flera år. Jag sitter åtta år senare med en person på piedestal som inte ens fullt ut existerar, bara utsidan men inte insidan.

Jag vet att det antagligen upplevs tjatigt att jag hela tiden talar så kryptiskt om det men samtidigt vill prata om det ofta. Det handlar till stor del om att jag aldrig riktigt har fått prata om det så detaljerat med någon som var där och att jag har haft svårt att komma över det då det var så mycket som hände och så mycket som satte spår efteråt. Visserligen så är jag med någon sen 6 år tillbaka, men det här har återkommit ständigt i perioder och gärna under samma månader.

Saknar många från den tiden, uppgångarna och äventyren.

Men men, allt är i det fysiska tillståndet överspelat. Verkar bara vara jag som sitter med önskningar, frågor utan svar och tankar om det som håller mig vaken om nätterna.

Hatar att det är så. Men men, kommer nog vidare någon dag.

Jag har nu officiellt gått en månad utan alkohol. Det är en speciell känsla att försöka bryta vanor som jag har haft i så många år och att verkligen dra åt bromsen innan man kört helt åt pipan. Jag känner att det var rätt beslut.

De första veckorna var riktigt jobbiga. Jag hade sug mer eller mindre konstant, vaknade svettig på mornarna och kände mig rent utsagt förjävlig till och från. Men vid vecka tre började det kännas som att det vände mot det bättre och suget avtog sakta men säkert för varje dag. Det gjorde det lättare att hantera vardagen.

Tyvärr har jag börjat röka igen och äter godis typ hela tiden. Men under den senaste veckan har jag börjat trappa ner lite i taget på båda och försöker sluta med dessa två lite allt eftersom. En dag i taget.

I helhet tycker jag att det är otroligt skönt att vakna upp på morgonen och inte må som ett totalt vrak eller gå runt och vara arg fram tills sekunden man fått sin nappflaska.

Mitt nästa steg är att fortsätta med mitt uppehåll på obestämd tid. Jag ska på konsert i oktober och det kommer antagligen att kännas konstigt att gå på en konsert nykter för första gången på sex år. Men jag ser fram emot det.

Fortsättning följer.

Jag har haft ett sommaruppehåll från bloggen, men nu är jag tillbaka. Jag behövde en paus för att njuta av sommaren så mycket som möjligt innan jag satte mig ner och skrev något.

Tyvärr har sommaren varit rätt kass. Jag har mest hållit mig inomhus och inte haft lust att gå ut på grund av dåligt väder, låg motivation och ett allmänt "sisådär- mående".

Det enda som kändes kul var midsommar, men efter det har jag inte haft mycket egen tid och känt mig instängd. Jag letar fortfarande efter ett jobb, men det har knappt funnits några annonser ute den här sommaren. I juli mådde jag sådär. Regnet har bara öst ner och jag har knappt badat. Jag har mest åkt runt i bilen och muttrat för mig själv om allt som irriterar mig.

Men det finns också några positiva saker att berätta. Jag har äntligen sålt min gamla bil som stått på farsans lager i två år. Det var en lättnad att bli av med den där skrothögen till racerbil. Jag har också beslutat mig för att ta en paus från alkoholen på obestämd tid, är uppe i 23 dagar nu och tänkte fortsätta så tills jag fått ordning på saker och ting.

Hej arbetslösheten! Dig har jag verkligen inte saknat!

Det är inte sällan som jag får för mig att det kommer vara lätt att vara arbetslös, men det är verkligen en utmanande process och känsla som påverkar hela vardagen. Även när man gör något roligt känner man stress.

"Jag borde inte ha roligt, jag borde hitta ett jobb..."

Det är vad jag går igenom just nu. Jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle vara arbetslös igen vid 30 års ålder. Känslan av att inte ha någonstans att ta vägen eller veta vad som kommer härnäst är frustrerande.

En anledning till varför det är så utmanande för mig är att jag har varit arbetslös flera gånger tidigare, ibland under långa perioder. Min längsta period utan jobb var tre år och det påverkade mitt självförtroende väldigt mycket. Jag har svurit att aldrig hamna där igen och hoppas verkligen att mina studier ska löna sig.

Förutom det så firade vi nyligen min fars 60-årsdag. Det är svårt att greppa att han redan är 60 år. Tiden går så fort och det ger mig ångest. När mina föräldrar var i min ålder hade de hus, hund och två barn. Jämfört med dem känner jag mig efter i livet. Jag har inga barn, inget jobb, inget hus och en stor studieskuld att betala tillbaka. Men trots mina tankar så tyckte jag att det var det trevligt att fira min far med band och god mat.

I övrigt är allt som vanligt. Jag grubblar över gamla saker och ifrågasätter mitt "nya liv" samtidigt som jag arbetar med min ångest och musik. Jag hoppas verkligen att jag inte kommer att vara arbetslös länge eftersom jag behöver en stabil inkomst för att kunna förverkliga mina drömmar.

Att fortsätta med att undvika sociala medier har känts bra för mig, och det har inte varit så svårt att hålla nere användandet. Jag loggar ändast in och kollar om jag har fått några privata meddelanden och sen loggar jag ut igen. Det går ganska bra, men jag kan inte förneka till att jag ibland blir lite sugen på att kika in och se om någon har postat något eller har skrivit något mer ?roligt? privat. Utöver det som händer på Messenger, är det inte ofta någon som faktiskt hör av sig till mig. Jag får mest reels, memes och TikToks (och ni vet vad jag tycker om det).

Jag har grubblat mycket på skottlossningen som hände här förra veckan. Jag kan inte släppa bilden av den döda kroppen som låg under min balkong och hur hemskt det är med allt som pågår runt om i landet. Det verkar som att dessa gäng vallfärdar hit för att skjuta ihjäl varandra. Det är väldigt obehagligt och det är stressande att inte veta när nästa attack kommer att inträffa? Vi vet alla att det kommer att ske igen, men inte när, var eller hur. Jag skulle vilja komma igång med träningen igen, men jag vågar inte gå ut och riskera att hamna mellan några personer som vill ha makten över droghandeln i området. Det är verkligen inte kul.

Jag har också haft många olika tankar och känslor om olika saker som poppar upp i mitt huvud på nätterna när jag försöker sova. Det är alltid något jobbigt som kommer fram och det är extremt svårt att släppa det ibland. Jag funderar ofta på om jag har gjort rätt, om det är så här jag vill ha det, eller om jag bara ska skita i allt och se vart jag hamnar. Sedan finns det också den enorma saknaden av människor, saker och händelser som hände för länge sedan, saker jag skulle vilja vrida tillbaka tiden för att få uppleva om och om igen. Dessutom har jag tänkt mycket på framtiden, och det är alltid den mest ångestfyllda delen eftersom den alltid leder till döden. Jag hatar verkligen att ligga där och tänka på det, och det varierar mellan ångesten av att förlora någon och vad som händer efter att livet är slut. Eftersom jag inte tror på en gud, är det bara det eviga mörkret jag tänker på, det mörker vi upplevde innan vi föddes. Mörkret utan medvetande, färg och rädslan för lidande innan döden. Det är så irriterande att dessa tankar alltid är det sista jag tänker på innan jag somnar, de kommer precis som när jag brottades med min OCD under tonåren och tidiga 20-årsåldern. De kommer utan att jag aktivt väljer att tänka på dem, de dyker bara upp plötsligt. Dessutom har jag en konstig tendens att alltid börja tänka på sex, vilket gör det otroligt svårt att somna, men det är snarare komiskt än sorgligt. Haha. (Men skratta då!)

I fredags var det min sista dag på jobbet, och det var helt okej. Jag hade ganska kul och tyckte att det var en bra stämning. Min chef verkade ha bestämt sig för att försöka supa ner mig, och när jag märkte det försökte jag göra detsamma med honom. Efter att jag hade lämnat tillbaka min dator kl. 16:40 på fredagen, gick jag upp till övervåningen där de hade fixat öl och chips, och sedan fick vi också lite libanesisk mat. Det var trevligt och gott. Det som jag dock inte tyckte var så kul var att det blev tydligt att så fort klockan slog 17 var jag inte längre praktikanten, utan en privatperson som var där på besök. Det hände ofta att de andra började prata om jobbet, och då kände jag mig utanför eftersom jag hela tiden tänkte: ?Ja, de pratar om jobbet som jag inte längre kommer att ha något att göra med. Kul.? Jag har svårt att inte förvånas över de som verkligen bara pratar om jobbet, eftersom vissa av dessa människor verkar inte göra något annat i sina liv. Jag tänkte flera gånger: ?Gör dessa personer inget annat än att jobba? Har de inga andra intressen?? Och jag känner att det blir en viss press när man ska ut på arbetsmarknaden och konkurrera om jobb, när det finns såna här ?Excel-nördar? som inte verkar ha något annat intresse än att jobba hela tiden. Jämför med sig själv som ständigt försöker balansera livet, ångesten, hobbies och samtidigt dra in en inkomst ovanpå det. Återigen känns den kommande arbetslösheten ganska deprimerande. Men efter det åkte vi och spelade bowling på inne i stan, det var ganska kul, men jag blev så full att jag hamnade i ?strategi- och mentorläge? med människor jag inte ens känner. Det finns en anledning till varför jag har minskat på alkoholintaget så mycket, och det är just för sådana här pinsamma situationer. Men men, det var min sista AW och jag tänkte ?fuck it? och ville visa min före detta chef att någon som har växt upp med Haninges Ankare kring halsen minsann kan mäta sig med företagets norrlänning. Men efter precis lika mycket öl var han i princip samma person medan jag var två öl ifrån att ha blackouts. Jag avslutade när kvällen var som roligast och åkte hem, och det fick vara bra där. Inget beslut jag ångrar.

Snabbspola fram till idag. Jag höll min presentation idag, och på bara 5 PowerPoint-bilder lyckades jag visa hur stort mitt projekt har varit. Mina lärare och flera av mina klasskamrater undrar varför jag inte fick stanna kvar på jobbet när jag har identifierat så många områden där det går att göra förbättringar och på egen hand tagit fram lösningar för att åtgärda dem. Mina lärare tycker att jag inte fick tillräckligt med uppskattning för mitt arbete som jag la ner på företaget. De tyckte att jag var värd mer än bara att gå på en redan bokad AW, få en billig avtackningspresent och vakna upp med huvudvärk på lördagen. Jag förstår att mitt arbete har varit värdefullt där och jag har lärt mig mycket. Trots att jag hade hoppats på lite mer, har den kunskap jag har fått varit ovärderlig. Så på det sättet är jag väldigt tacksam. Det väntar nya utmaningar.

Jag hade en bra start på veckan genom att åka till Småland med min farbror för att rensa min hjärna från stress och oro som byggts upp under senaste månaden. Dammsugningen av musbajs i ett äldre hus från 1800-talet mitt ute i skogen kändes rätt så harmoniskt jämfört med livet som jag lever här i Stockholm och det var precis vad jag behövde. Att rensa ogräs och sätta upp nya lås fick mig att känna som hemma igen.

Vi har examen på fredag och det kommer att markera avslutet på min 4 år långa utbildning, vilket ger mig möjlighet att blicka framåt. Trots att början kan vara svår, hoppas jag att det blir lättare snart.

Min praktikperiod på tre månader är nu över. Det har varit fyra år av förberedelser och snart är jag klar med min vidareutbildning.

Tyvärr fick jag inget jobberbjudande och det känns såklart trist. Men jag har ändå lärt mig massor under dessa månader och känner mig redo för nya utmaningar i arbetslivet från och med nästa vecka. Jag vet att det kommer att bli tufft att leva på en knapp budget och att behöva ringa arbetsförmedlingen och söka jobb som en galning och försöka imponera på intervjuer i hopp om att få en chans.

Men igår hade vi en rolig AW som avslutning på praktiken. Vi drack öl och spelade bowling och hade jättekul. Jag vaknade idag med en rejäl baksmälla och kände att jag verkligen hade släppt loss ordentligt. Det var precis vad jag behövde.

Nu ser jag fram emot nya äventyr.

Jag tycker det är så vidrigt vad dessa gäng ställer till med. Har haft 5 skjutningar på gården de senaste 6 månaderna och igår så blev en kille skjuten till döds och jag kunde se det från min balkong.

Så jävla vidrigt.

På senare tid har jag känt mig nere och saknat energi för något annat än min praktik. Den närmar sig sitt slut och jag har ingen aning om vad som väntar i framtiden. Tanken på att återgå till den nedslående arbetslösheten skrämmer mig.

När det kommer till mitt liv i stort, ja, som jag nämnde tidigare, känner jag mig ganska nere för tillfället. Jag har spenderat mycket tid på min mobil, ungefär sex timmar om dagen på sociala medier. Jag inser att det inte är hälsosamt för mitt mentala välbefinnande att sitta så mycket, och det märks när jag försöker engagera mig i något annat hemma - motivationen är inte där.

Jag förstår att jag inte har levt i nuet och att jag bara förlorar mig i gamla minnen från en tid då jag trodde att mitt liv var bättre. Det bara väcker nostalgi och får mig att må dåligt. Nostalgi kan vara något för när man är 80 och faktiskt har levt ett fullt liv. Men jag är 30 och ibland känns det som om jag har gett upp och stagnerar. Det känns tungt att först titta tillbaka och sedan inse att jag egentligen inte gör någonting utan bara sitter där i fåtöljen och spenderar helg efter helg på mobilen utan att göra något verkligt.

Därför har jag försökt förvandla min mobil till en så kallad "dumb phone". Jag har raderat alla appar som är kopplade till sociala medier, stängt av mobildata osv för att bara använda telefonen för samtal, sms och en enda undantagsapp, Messenger. Jag har också ställt in telefonen på en absolut gråskala där det bara finns svart och vitt.

Målet är att genomföra en verklig digital detox där jag måste använda datorn för att komma åt sociala medier och spendera mer tid i nuet istället för att bara sitta där. Sedan igår har jag faktiskt lyckats vara mer produktiv och social hemma, så jag tror att jag är på rätt väg. Det kändes faktiskt lite bättre att inte fastna på samma sätt. Jag är övertygad om att jag är på rätt väg eftersom jag märkte att jag började känna mig bättre nästan omedelbart.

Mitt mål är att uppnå en mer hälsosam relation till min mobil, att inte fastna i den under långa perioder och istället använda min tid mer meningsfullt istället för att bara sitta där.

Jag kommer att prova detta under några veckor och hoppas att det kommer att göra en märkbar skillnad.

Jag kan knappt tro att det endast återstår lite mer än en månad av min praktikperiod. Tyvärr har jag ännu inte sett någon anställningsmöjlighet i sikte. Trots detta kommer jag att försöka behålla en optimistisk inställning, utan att överdriva, särskilt när det är svårt att bedöma situationen som den ser ut just nu. Å ena sidan hoppas jag verkligen på att få ett jobb, men å andra sidan skulle jag vilja ta en veckas paus för att vila upp mig. Det är dock inte roligt att inte ha något jobb att gå till, eftersom det kan skapa stress även i saker man tycker om att göra.

Jag börjar känna mig lite stressad, men jag hoppas att jag kan fortsätta hålla tempot utan att tappa fokus. Jag hoppas allt går bra nu.

För att vara helt ärlig så avskyr jag meme- och länkkulturen. Inte memes i sig själva, eftersom de är en stor del av internets moderna utveckling med människor som vill uttrycka en relaterbar kamp i vardagen. Det jag har något emot är att många av oss verkar ha tappat konversationsförmågan på grund av memes.

Hur många bekanta har vi inte idag som bara delar videos med en? Hur många bilder med memes får man per dag som man egentligen inte tycker är särskilt roliga och som man bara "reagerar" på för att man inte vill göra den andra personen ledsen? Hur många konversationer om "hur det går" eller "vi borde ta och ses någon gång?" Har bytts ut mot oändliga memes, videos eller "skämt" där man får gå in och avbryta och säga "du, hur är läget? Längesen vi pratade!" För att sedan bli en obekväm situation där vi har en krystad konversation som inte leder någonstans.
Jag vet inte om jag är den enda som tycker detta, men jag känner att det saknas nyfikenhet bland oss alla idag. Ingen som direkt frågar eller verkar bry sig om vad vi gör. Till och med vissa av mina släktingar sitter och bara skickar reels från Instagram. Det vore kul om frågan "hur går det gubben/gumman?" kunde vara betydligt mer normaliserad istället för denna ändlösa hög av hjärndöda memes. Jag brukar ändå försöka bryta detta med dem alla med jämna mellanrum men det känns stundvis omöjligt att göra något åt det.

Jag tycker att det är en sak att dela minnen. Det brukar ofta vara en konversationsstartare där vi pratar lite om minnet, vilket sedan leder till att vi börjar prata om vad som händer idag. Kanske leder det till att vi träffas istället? Att lägga undan mobilerna en kort stund och ha en riktig "catch-up" eller lär oss känna någon ny person där vi skapar ett nytt minne är ju fantastiskt. Jag förstår dock om man vi inte har tid på samma sätt som förr och det är svårare att få till en träff, men ett "hej hur är läget" ger tusenfalt mycket mer än någon video då. Man hinner först bli glad när man ser att en person som man inte pratat med på länge skriver till en och sedan blir antiklimaktiskt överraskad av att det bara var en "meme". Värst är det om det är en meme med template från Svampbob Fyrkant också.

Jag har absolut ingenting emot att vi går framåt teknologiskt, men när det känns som att allt hela konversationer har reducerats till smileys (emojis för er som är yngre) med skrattande gubbar, trots att jag försöker ge tydliga svar, blir jag så frustrerad. Det är inte ens ansträngande att skriva lite då och då. Ett "Jamen, visst?" ger ALLA INDIVIDER så mycket mer än "gråtskrattande gubbar" eftersom smileys inte har någon substans eller skriftligt värde. Skitsamma om vi/ni inte har setts på år, ett litet svar kan vara starten på att vi/ni ses efter flera år.

Kalla mig boomer eller vad du vill, men jag kan inte vara den enda som genuint frustreras av det faktum att vi alla är uppkopplade och bara ett eller två knapptryck ifrån varandra, men ändå har vi blivit till sociala analfabeter som bara kan kommunicera via videos eller memes. "Jag vill bara visa" är naturligtvis ok, men man kan ju inte bara vilja "visa" och aldrig vilja prata om någonting? Jag förstår att det kan vara svårt att få ihop livspusslet ibland när jobbet tar all tid medan man jagar pengar, att ungarna håller en vaken om nätterna, att man bor med en energitjuv eller att man har andra problem som gör att man inte hinner skriva noveller eller ses som förut. Men ibland kan ett enkelt "hej, vad gör du?" vara mycket roligare för någon att få.

Låt oss tillsammans bryta detta.