Fearlessintents blogg

Hundra dagar nykter nu.

Det känns som att tiden bara springer iväg och det har varit ganska tufft hela vägen hit. Jag har haft många dippar med starkt begär och stor lust att stänga av hjärnan för att slippa tänka. Men varje gång jag har stått emot har det bara blivit bättre och bättre.

Jag är medveten om att jag bara är i början och att det kommer att dröja innan det verkligen släpper och jag har bestämt mig för att fortsätta på den här vägen och se vart den leder.

Rock n roll!

Jag har äntligen fått en tid bokad hos psykologen, vilket jag ser fram emot nästa månad. Jag har också fått SSRI utskrivet för att behandla det som verkar vara depression.

När jag beskrev mina symptom, nämndes flera möjliga diagnoser, inklusive bipolär sjukdom och odiagnostiserad ADHD. Jag fokuserade inte så mycket på dessa specifika diagnoser, utan mer på hur jag upplever mitt liv just nu - som en grå, grumlig soppa där allt känns tråkigt och livet utan alkohol känns helt "kicklöst". Jag har knappt energi att fokusera på något, men mitt sinne är aldrig tyst.

Vi får se hur det utvecklar sig.

För övrigt har mitt liv fortsatt som vanligt sedan augusti. Jag tillbringar mina dagar i hamsterburen, undviker gängkriget och skriver kampsånger till albumet. Det känns bra att vara tillbaka i musikens värld, även om det går långsammare än vanligt för mig. Min bil är äntligen tillbaka och det känns bra.

Jag hade nyligen en dröm som var som en repris av en bekant kryssningsresa. Jag kunde se den både från mitt eget och ett utomstående perspektiv. Det var nästan overkligt att drömma om den så detaljerat och troget, men med ett annorlunda slut än vad som hände i verkligheten. Jag har haft många sådana drömmar på sistone, och jag undrar om det har att göra med att jag har börjat bearbeta åtta år av undantryckta känslor i samband med att jag har gjort tappra försök att förbättra många aspekter av mitt liv det senaste halvåret.
I dessa drömmar får jag ofta återuppleva gamla eller dåtida önskade relationer, eller umgås med vänner från förr och minns roliga stunder vi hade tillsammans.

Oftast slutar de alla med att vi har ett slags resonemang öga mot öga där vi trasslar ut mitt garnnystan av tankar som jag burit på i många år och får ett avslut på det. Men oftast vaknar jag upp med en viss längtan i kroppen och känner vemodig nostalgi där jag snurrar på dessa tankar i flera timmar tills jag antingen glömmer bort det eller går och lägger mig. Jag vet att drömmar inte är logiska och har ingenting med verkligheten att göra, men för en stund så kändes det som att jag äntligen fick säga det jag ville och kunde gå vidare.

Den här nostalgisjukan som jag verkar lida av verkar det inte finnas något piller för. Den har verkligen regnat ner över mig de senaste veckorna och det är som att en bomb i taget smäller. Jag hatar att känna mig vemodig över sånt som var för så längesen och jag försöker verkligen att leva i nuet, men ingenting har känts riktigt bra och lyckas inte sortera något som jag vill. Det är bara kaos.

Så det känns rimligt i tiden att komma i kontakt med psykiatrin.

Fortsättning följer.

På senare tid har jag känt mig överväldigad på ett sätt som jag inte är van vid. Det känns som om jag är i otakt med mig själv. Detta har pågått sedan jag bestämde mig för att sluta dricka alkohol för 70 dagar sedan.

Trots de senaste veckornas utmaningar, som bilproblem, arbetslöshet och vardagens friktioner, känns mitt känsloliv och energinivå annorlunda. Jag tycker att jag känner uttråkad större delen av tiden och jag känner att saker och ting borde vara annorlunda.

Jag trodde att mitt beslut att ta en paus från alkoholen skulle ge mer energi och lycka i vardagen. Jag förväntade mig ett uppsving av energi och balans som skulle hjälpa mig att komma igång med sånt jag behöver och vill göra. Men det har visat sig vara svårt att komma igång med det mesta, även sånt som jag tycker är kul som träning och musik.

Jag har haft rätt lite energi och jag upplever det som att jag har svårt att ha roligt. Jag saknar de glädjekickar som får allt att kännas bra i stunden samtidigt som jag krigar mot den jobbiga känslan av att tiden tickar iväg konstant.

Jag tycker att det känns som att vardagen har blivit grå och att humöret ännu svänger en del . Visst så blir jag inte arg särkilt ofta längre, men däremot känner jag mig ofta nedstämd. Jag trodde först att detta skulle gå över eftersom det bara var "alkoholens fel", men det verkar vara djupare än så.

Jag har tidigare inte haft svårt att slutföra projekt, men nu påbörjar jag mina projekt och tappar motivationen rätt snabbt. Jag skjuter istället upp dessa projekt och glömmer bort dem. När jag sedan är trött så väntar jag på att dagen ska ta slut så jag kan vakna upp med ny energi, bara för att vakna trött direkt på morgonen trots 8 timmars sömn och karusellen börjar om igen.

Att jag valde att ta en paus från alkoholen ångrar jag inte, särskilt nu när jag inte tänker mycket på alkohol längre och detta känns som att det ligger djupare än något utifrån. Men jag tror att det är dags att börja med KBT igen för att få hjälp med att sortera mina tankar.

För det enda roliga i livet kan inte bara vara att klura ut svaret på frågan "vad ska vi äta ikväll?".
Det är dags att göra något åt det här.

De senaste veckorna har varit ovanligt utmanande. Min bil har varit på verkstaden två gånger inom loppet av två veckor. Första gången var det på grund av att ettans spridare gick sönder. Efter att bara haft bilen hemma i två dagar så var det dags för bilen att åka in igen på grund av ett nytt motorfel. Även om jag älskar friheten som bilen ger, kan alla reparationer, försäkringsbråk och kostnader vara överväldigande. Ibland önskar jag att jag kunde sätta stoltheten åt sidan och åka kollektivt istället. Men bilen ger så mycket att jag är redo att alltid slåss för att få tillbaka den.

För att lägga till mer utmaningar, har jag nyligen dragit ut en visdomstand. Det har gjort det svårt att äta och läkningen har tagit tid, men det börjar äntligen bli bättre.

På den ljusa sidan har jag nyligen haft min första jobbintervju. Även om tjänsten verkar stressig och lite komplicerad, och kanske inte exakt vad jag vill göra, kändes intervjun bra. Jag fortsätter att söka jobb och hoppas kunna starta fler processer för att ha flera jobb att välja mellan.

Jag har också börjat gå på konserter igen och träffa mina vänner efter flera månaders frånvaro. Jag har även börjat gå på fotbollsmatcher igen, vilket var roligt. Jag är glad över att ha fått igång det sociala livet en aning igen då det verkligen har behövts eftersom jag knappt varit ute sedan jag tog examen i juni.

Jag ser fram emot att kunna fokusera mer på musiken när bilen kommer tillbaka också. Det är så svårt att fokusera när det där ligger i bakhuvudet hela tiden.

Eftersom mitt förra inlägg kanske lät lite deppigt, tänkte jag skriva ett till om andra saker jag funderar på

Jag närmar mig nu 50 dagar av nykterhet, vilket känns fantastiskt. Jag har börjat ta kontroll över saker och ting och har lyckats sluta röka. Dessutom har jag börjat minska på godis, läsk och chips. Igår gick jag min första promenad på säkert ett år. Jag har en vision om att göra detta till en daglig rutin i min strävan att börja träna igen. Planen är att börja lugnt med några promenader i veckan, för att sedan öka frekvensen lite varje dag. Målet är att detta ska bli en rutin tills jag får ett fast jobb och kanske kan investera i ett gymkort eller liknande.

En sak jag saknar efter att ha bott i stan i fem år är de promenader jag brukade ta innan jag blev en tjockis på 115 kg. När jag bodde på mina tio kvadrat på landet hade jag nära till många fina stigar och skogar precis utanför min dörr. Det bästa var att jag kunde gå ostört utan att möta andra människor som hade tänkt samma sak, så det var bara jag som njöt av lugnet och pratade högt med mig själv om livet och dess utmaningar. Jag minns att jag på den tiden bara behövde bry mig om att ha tillräckligt med salubrin hemma för att lindra myggbetten om jag var ute på kvällen. Nu känns det som att jag måste vara försiktig och se mig om med den påtryckande oron att ha otur att hamnar mitt i en gängkonflikt där jag kan bli skjuten om jag går ut efter klockan 16:30. Det är tråkigt, men det är verkligheten idag. Så man måste verkligen planera.

Mitt mål är att jag vill gå ner i vikt och gärna göra om fett till muskler istället (jag vet att det inte är så det funkar, det är ett uttryck) och någonstans hitta en vikt som är närmare 80 till 90kg. Lite hull kan vara kvar men vill helst inte ha så mycket som nu när jag tycker att jag ser ut som flubber med skägg. Att jag tog bort alkoholen kändes som ett bra första steg då den har varit roten till att jag haft energibrist så länge och även riktigt kass motivation.

Jag har varit smal förut, men jag tror inte jag vill ha en vikt på 66kg till 70kg som jag hade när det var som lägst. Det tog många år av ansträngning och jag åt otroligt lite. För att inte tala om hur dåligt jag mådde psykiskt då. Visst tycker jag när jag tittar tillbaka på gamla bilder att jag var snygg då (min undershave jag dessutom rockade då var fan fire). Men såhär i efterhand vet jag att det var inte värt att leva på kvarg, müsli och kaffe i kombination med återkommande nedstämdhet.
Jag har inte riktigt samma tillgång till tid och inte riktigt samma intensiva driv som då. Jag tänker att jag ska gå in i det hela lite mer lagom och inte förvänta mig så snabba resultat och ha mer balans mellan hälsa och livskvalitet.

Jag har märkt att jag blivit starkare sedan jag gick upp i vikt. Jag märkte det när jag tränade med mina hantlar. De gamla vikterna kändes mycket lättare än förut och jag orkar bära tungt längre. Promenaderna är tyvärr jobbigare och 10000 steg tar mer på krafterna, men tyngderna är inte så tunga längre. Det beror antagligen på att jag har fått mer muskler när kroppen har anpassat sig till min vikt. Jag skulle vilja behålla musklerna och ge dem mer träning och massa, och samtidigt bli av med lite fett.

Så vi får se hur det här går. Börjar lite lätt och kör en dag i taget!

Denna månad kommer med en känsla som jag också får i januari. Doften av höst har blivit ett ankare för den. Det är alltid samma märkliga saknad, önskan om att:

- Gå tillbaka och göra om saker och ting rätt från början.

- Återuppleva det bra och hantera det dåliga bättre.

Jag gör alltid samma misstag att temporärt häva blockfunktionen och sedan stirra på dessa uråldriga gamla bilder. Jag förstår inte riktigt mig själv att jag utsätter mig för samma självplågeri om och om igen. Det känns inte ens som att det sker på en medveten nivå utan bara händer, som en ohälsosam ovana innan jag aktiverar funktionen igen.

Jag fattar någonstans att det bara är jag som sitter med detta i mitt huvud hela tiden och att alla som var där antagligen inte bryr sig eller gått vidare sen flera år. Jag sitter åtta år senare med en person på piedestal som inte ens fullt ut existerar, bara utsidan men inte insidan.

Jag vet att det antagligen upplevs tjatigt att jag hela tiden talar så kryptiskt om det men samtidigt vill prata om det ofta. Det handlar till stor del om att jag aldrig riktigt har fått prata om det så detaljerat med någon som var där och att jag har haft svårt att komma över det då det var så mycket som hände och så mycket som satte spår efteråt. Visserligen så är jag med någon sen 6 år tillbaka, men det här har återkommit ständigt i perioder och gärna under samma månader.

Saknar många från den tiden, uppgångarna och äventyren.

Men men, allt är i det fysiska tillståndet överspelat. Verkar bara vara jag som sitter med önskningar, frågor utan svar och tankar om det som håller mig vaken om nätterna.

Hatar att det är så. Men men, kommer nog vidare någon dag.

Jag har nu officiellt gått en månad utan alkohol. Det är en speciell känsla att försöka bryta vanor som jag har haft i så många år och att verkligen dra åt bromsen innan man kört helt åt pipan. Jag känner att det var rätt beslut.

De första veckorna var riktigt jobbiga. Jag hade sug mer eller mindre konstant, vaknade svettig på mornarna och kände mig rent utsagt förjävlig till och från. Men vid vecka tre började det kännas som att det vände mot det bättre och suget avtog sakta men säkert för varje dag. Det gjorde det lättare att hantera vardagen.

Tyvärr har jag börjat röka igen och äter godis typ hela tiden. Men under den senaste veckan har jag börjat trappa ner lite i taget på båda och försöker sluta med dessa två lite allt eftersom. En dag i taget.

I helhet tycker jag att det är otroligt skönt att vakna upp på morgonen och inte må som ett totalt vrak eller gå runt och vara arg fram tills sekunden man fått sin nappflaska.

Mitt nästa steg är att fortsätta med mitt uppehåll på obestämd tid. Jag ska på konsert i oktober och det kommer antagligen att kännas konstigt att gå på en konsert nykter för första gången på sex år. Men jag ser fram emot det.

Fortsättning följer.

Jag har haft ett sommaruppehåll från bloggen, men nu är jag tillbaka. Jag behövde en paus för att njuta av sommaren så mycket som möjligt innan jag satte mig ner och skrev något.

Tyvärr har sommaren varit rätt kass. Jag har mest hållit mig inomhus och inte haft lust att gå ut på grund av dåligt väder, låg motivation och ett allmänt "sisådär- mående".

Det enda som kändes kul var midsommar, men efter det har jag inte haft mycket egen tid och känt mig instängd. Jag letar fortfarande efter ett jobb, men det har knappt funnits några annonser ute den här sommaren. I juli mådde jag sådär. Regnet har bara öst ner och jag har knappt badat. Jag har mest åkt runt i bilen och muttrat för mig själv om allt som irriterar mig.

Men det finns också några positiva saker att berätta. Jag har äntligen sålt min gamla bil som stått på farsans lager i två år. Det var en lättnad att bli av med den där skrothögen till racerbil. Jag har också beslutat mig för att ta en paus från alkoholen på obestämd tid, är uppe i 23 dagar nu och tänkte fortsätta så tills jag fått ordning på saker och ting.

Hej arbetslösheten! Dig har jag verkligen inte saknat!

Det är inte sällan som jag får för mig att det kommer vara lätt att vara arbetslös, men det är verkligen en utmanande process och känsla som påverkar hela vardagen. Även när man gör något roligt känner man stress.

"Jag borde inte ha roligt, jag borde hitta ett jobb..."

Det är vad jag går igenom just nu. Jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle vara arbetslös igen vid 30 års ålder. Känslan av att inte ha någonstans att ta vägen eller veta vad som kommer härnäst är frustrerande.

En anledning till varför det är så utmanande för mig är att jag har varit arbetslös flera gånger tidigare, ibland under långa perioder. Min längsta period utan jobb var tre år och det påverkade mitt självförtroende väldigt mycket. Jag har svurit att aldrig hamna där igen och hoppas verkligen att mina studier ska löna sig.

Förutom det så firade vi nyligen min fars 60-årsdag. Det är svårt att greppa att han redan är 60 år. Tiden går så fort och det ger mig ångest. När mina föräldrar var i min ålder hade de hus, hund och två barn. Jämfört med dem känner jag mig efter i livet. Jag har inga barn, inget jobb, inget hus och en stor studieskuld att betala tillbaka. Men trots mina tankar så tyckte jag att det var det trevligt att fira min far med band och god mat.

I övrigt är allt som vanligt. Jag grubblar över gamla saker och ifrågasätter mitt "nya liv" samtidigt som jag arbetar med min ångest och musik. Jag hoppas verkligen att jag inte kommer att vara arbetslös länge eftersom jag behöver en stabil inkomst för att kunna förverkliga mina drömmar.

Att fortsätta med att undvika sociala medier har känts bra för mig, och det har inte varit så svårt att hålla nere användandet. Jag loggar ändast in och kollar om jag har fått några privata meddelanden och sen loggar jag ut igen. Det går ganska bra, men jag kan inte förneka till att jag ibland blir lite sugen på att kika in och se om någon har postat något eller har skrivit något mer ?roligt? privat. Utöver det som händer på Messenger, är det inte ofta någon som faktiskt hör av sig till mig. Jag får mest reels, memes och TikToks (och ni vet vad jag tycker om det).

Jag har grubblat mycket på skottlossningen som hände här förra veckan. Jag kan inte släppa bilden av den döda kroppen som låg under min balkong och hur hemskt det är med allt som pågår runt om i landet. Det verkar som att dessa gäng vallfärdar hit för att skjuta ihjäl varandra. Det är väldigt obehagligt och det är stressande att inte veta när nästa attack kommer att inträffa? Vi vet alla att det kommer att ske igen, men inte när, var eller hur. Jag skulle vilja komma igång med träningen igen, men jag vågar inte gå ut och riskera att hamna mellan några personer som vill ha makten över droghandeln i området. Det är verkligen inte kul.

Jag har också haft många olika tankar och känslor om olika saker som poppar upp i mitt huvud på nätterna när jag försöker sova. Det är alltid något jobbigt som kommer fram och det är extremt svårt att släppa det ibland. Jag funderar ofta på om jag har gjort rätt, om det är så här jag vill ha det, eller om jag bara ska skita i allt och se vart jag hamnar. Sedan finns det också den enorma saknaden av människor, saker och händelser som hände för länge sedan, saker jag skulle vilja vrida tillbaka tiden för att få uppleva om och om igen. Dessutom har jag tänkt mycket på framtiden, och det är alltid den mest ångestfyllda delen eftersom den alltid leder till döden. Jag hatar verkligen att ligga där och tänka på det, och det varierar mellan ångesten av att förlora någon och vad som händer efter att livet är slut. Eftersom jag inte tror på en gud, är det bara det eviga mörkret jag tänker på, det mörker vi upplevde innan vi föddes. Mörkret utan medvetande, färg och rädslan för lidande innan döden. Det är så irriterande att dessa tankar alltid är det sista jag tänker på innan jag somnar, de kommer precis som när jag brottades med min OCD under tonåren och tidiga 20-årsåldern. De kommer utan att jag aktivt väljer att tänka på dem, de dyker bara upp plötsligt. Dessutom har jag en konstig tendens att alltid börja tänka på sex, vilket gör det otroligt svårt att somna, men det är snarare komiskt än sorgligt. Haha. (Men skratta då!)

I fredags var det min sista dag på jobbet, och det var helt okej. Jag hade ganska kul och tyckte att det var en bra stämning. Min chef verkade ha bestämt sig för att försöka supa ner mig, och när jag märkte det försökte jag göra detsamma med honom. Efter att jag hade lämnat tillbaka min dator kl. 16:40 på fredagen, gick jag upp till övervåningen där de hade fixat öl och chips, och sedan fick vi också lite libanesisk mat. Det var trevligt och gott. Det som jag dock inte tyckte var så kul var att det blev tydligt att så fort klockan slog 17 var jag inte längre praktikanten, utan en privatperson som var där på besök. Det hände ofta att de andra började prata om jobbet, och då kände jag mig utanför eftersom jag hela tiden tänkte: ?Ja, de pratar om jobbet som jag inte längre kommer att ha något att göra med. Kul.? Jag har svårt att inte förvånas över de som verkligen bara pratar om jobbet, eftersom vissa av dessa människor verkar inte göra något annat i sina liv. Jag tänkte flera gånger: ?Gör dessa personer inget annat än att jobba? Har de inga andra intressen?? Och jag känner att det blir en viss press när man ska ut på arbetsmarknaden och konkurrera om jobb, när det finns såna här ?Excel-nördar? som inte verkar ha något annat intresse än att jobba hela tiden. Jämför med sig själv som ständigt försöker balansera livet, ångesten, hobbies och samtidigt dra in en inkomst ovanpå det. Återigen känns den kommande arbetslösheten ganska deprimerande. Men efter det åkte vi och spelade bowling på inne i stan, det var ganska kul, men jag blev så full att jag hamnade i ?strategi- och mentorläge? med människor jag inte ens känner. Det finns en anledning till varför jag har minskat på alkoholintaget så mycket, och det är just för sådana här pinsamma situationer. Men men, det var min sista AW och jag tänkte ?fuck it? och ville visa min före detta chef att någon som har växt upp med Haninges Ankare kring halsen minsann kan mäta sig med företagets norrlänning. Men efter precis lika mycket öl var han i princip samma person medan jag var två öl ifrån att ha blackouts. Jag avslutade när kvällen var som roligast och åkte hem, och det fick vara bra där. Inget beslut jag ångrar.

Snabbspola fram till idag. Jag höll min presentation idag, och på bara 5 PowerPoint-bilder lyckades jag visa hur stort mitt projekt har varit. Mina lärare och flera av mina klasskamrater undrar varför jag inte fick stanna kvar på jobbet när jag har identifierat så många områden där det går att göra förbättringar och på egen hand tagit fram lösningar för att åtgärda dem. Mina lärare tycker att jag inte fick tillräckligt med uppskattning för mitt arbete som jag la ner på företaget. De tyckte att jag var värd mer än bara att gå på en redan bokad AW, få en billig avtackningspresent och vakna upp med huvudvärk på lördagen. Jag förstår att mitt arbete har varit värdefullt där och jag har lärt mig mycket. Trots att jag hade hoppats på lite mer, har den kunskap jag har fått varit ovärderlig. Så på det sättet är jag väldigt tacksam. Det väntar nya utmaningar.

Jag hade en bra start på veckan genom att åka till Småland med min farbror för att rensa min hjärna från stress och oro som byggts upp under senaste månaden. Dammsugningen av musbajs i ett äldre hus från 1800-talet mitt ute i skogen kändes rätt så harmoniskt jämfört med livet som jag lever här i Stockholm och det var precis vad jag behövde. Att rensa ogräs och sätta upp nya lås fick mig att känna som hemma igen.

Vi har examen på fredag och det kommer att markera avslutet på min 4 år långa utbildning, vilket ger mig möjlighet att blicka framåt. Trots att början kan vara svår, hoppas jag att det blir lättare snart.