Sjuka familjen

Jag är djupt frustrerad över hur mitt privatliv ständigt går upp och ner. Det känns som om det alltid är något nytt som händer, och jag hinner aldrig riktigt återhämta mig från det senaste innan nästa grej inträffar.

Det senaste nu är att vår katt har blivit sjuk och vi har fått åka akut till djursjukhuset. Förutom det mest självklara - att jag är orolig för honom - så oroar jag mig också över hur detta kommer påverka oss ekonomiskt. Riskkapitalister har köpt upp nästan alla djurkliniker i Sverige, och priserna är nu helt absurda. Visst har vi försäkring för katten, men jag räknar med att vi kommer bli hårt drabbade ekonomiskt. Jag hoppas innerligt att han snart börjar må bättre, för jag längtar verkligen efter att få hem vår lilla gosboll.

Dessutom kämpar min sambo med sin hälsa, och det är konstant tufft för henne. Det har varit besvärligt tidigare, men just nu känns det extra påfrestande. Förutom att hon kämpar för att återhämta sig till god hälsa, så påverkar arbetslivet henne mycket. Smärtorna i samband med arbete och den ständiga värken gör det ännu svårare för henne och hon hinner aldrig få bukt med den ena värken innan nästa kommer.

Själv kämpar jag som vanligt med min psykiska ohälsa. Jag tar mina mediciner och försöker undvika att fastna i min naturliga nihilism. Att vara optimistisk är inte alltid lätt när det känns som att korthuset ständigt rasar samman. På jobbet får jag åtminstone en paus från allt som händer hemma - de ständiga sjukdomarna och allmänna eländet. Men det hjälper inte när dagarna är tuffa och jag bombarderas av telefonsamtal från alla håll. Jag måste låtsas att allt är bra, fast jag innerst inne mår skit.

Sammanfattningsvis är jag trött på allt. Problemen byter av varandra. Katten mår dåligt, sambon mår dåligt, och jag mår dåligt. Vi är som en sjuk familj.

Vi vill inget annat än att allt blir bra...