Civilstatus:
Inte valt
Läggning:
Inte valt
Intresse:
Inte valt
Bor:
Inte valt
Politik:
Inte valt
Dricker:
Inte valt
Musikstil:
Inte valt
Klädstil:
Inte valt
Medlem sedan:
2017-03-13
Alltså jag satte mig ner för att vila i fem minuter.
FEM.
Och när jag reste mig igen kände jag att något saknades?
Som om min själ glidit ner mellan soffkuddarna och nu sitter där och surar för att jag inte dammsugit på tre månader.
Jag petade runt lite men hittade bara ett gammalt kvitto, en mystisk mandel och något som kanske var ett torrt chips eller ett fossilt minne.
Hursomhelst åt jag det inte.
Jag är galen, inte dum.
Sen började lampan i hörnet flimra igen, och varje gång den blinkade kändes det som att den ställde en ny fråga till mig:
”Varför går du runt som en NPC? Vad håller du ens på med? Hur hamnade du här?”
Jag hade inga svar.
Jag blinkade tillbaka.
Passivt aggressivt.
Och mitt i allt detta kaos försökte jag dricka vatten, men glaset gled ur handen?
Inte för att jag tappade det, nej nej - glaset sköt iväg från mig som om det var trött på min energi.
Det landade på mattan och låg där som en död säl.
Jag insåg då att jag är i en era av livet där allt runt mig beter sig som om det också är mitt i en personlig kris.
Koppen är trött.
Soffan är dömande.
Lampan är dramatisk.
Vädret är passivt-aggressivt.
Och jag?
Jag försöker bara göra min grej medan universum gör en speedrun när det gäller att ifrågasätta min existens.
Och ändå mår jag helt ok.
Kaoset känns… bekvämt.
Som om jag bor i en sitcom där manusförfattarna slutat bry sig.
Okej nu måste jag avsluta.
Min garderob öppnade sig själv och jag är inte redo att svara på några frågor om det.
okej alltså jag vaknade och kände direkt att nån energi var FEL.
inte lite fel utan HELT FEL. typ som om nån hackat min själ och glömt patch notes.
jag gick upp och min vänstra fot sa nej tack och ba vek sig åt sidan som en bruten ikea-instruktion, så jag bara gled ner på golvet och kände mig som en hal mjölkförpackning som tappat hoppet. katten tittade på mig som om jag förstört hela sin karriär.
jag kröp (kröp!!) till badrummet och spegeln ba ”du ser ut som en wifi-signal med dålig mottagning” och det var fan onödigt sagt men sant.
Mitt hår såg ut som om det försökte fly i panik.
sen ska jag äta frukost men min hjärna ba ”ÄT EN GURKA” och jag ba varför??
hjärnan ba ”VI HAR INGEN PLAN, KÖR BARA” så jag sitter där och gnager på en gurka som om den innehåller svaren på allt.
och alltså jag försöker skriva normalt men bokstäverna känns som små stressade myror som springer i panik över skärmen.
meningarna hoppar, dom slåss, dom bråkar, jag är bara moderator i ett språkbråk jag aldrig ville va med i.
och topp tre värsta händelserna idag:
jag råka hälla kaffe på en bok och boken sa (mentalt): ”du har förstört mig”
jag försökte öppna en dörr men dörren var stängd, inte låst, bara STÄNGD som om den bojkottade mig
jag hörde nåt i väggen. eller så var det jag, svårt att säga.
och jag VET jag låter som en mänsklig glitch. men jag är ändå ganska nöjd. det är som att bo i en verklighet gjord av mjukplast och misstag och ändå va okej med det.
okej nu måste jag sluta för tangenterna känns hala som om språket försöker rymma.
Okej så jag vaknade av att min kudde låg på GOLVET.
Den hade glidit ner under natten som om den ba ”nej tack, jag är klar med det här förhållandet.”
Och jag? Jag låg kvar i sängen, övergiven som en gammal Windows 95-startmeny. rip
När jag stapplade ut i köket upptäckte jag att någon (troligen jag själv, men jag tänker inte ta ansvar för skiten) hade ställt en banan i ett glas vatten.
Inte skurit den. Inte ätit den. Bara… ställt den där.
Banangladiatorn.
The Bananing.
Vattenbanan 2.0.
Den såg ut som den planerade revolution.
Sen öppnade jag balkongdörren och möttes av en lukt som jag tror var vår? Eller förfall? Svårt att avgöra.
Fåglarna lät som om de skrattade åt mig. En av dem tappade en fjäder och jag svär att den landade med attityd.
Jag försökte dricka kaffe men kaffet smakade.. framtid?
Alltså inte dålig framtid, bara sån där ”du borde tagit (tag i) ditt liv redan för tre år sen”-framtid.
Jag hällde ut det.
Kaffet svarade genom att stänka på mina byxor.
Passivt aggressivt, som allt annat i min värld.
Jag satt på golvet en stund och stirrade in i väggen och insåg att väggar är otroligt dömande.
De bara står där och är rejäla och stabila och jag sitter mitt emot som ett mänskligt frågetecken som glappar konstant.
Och visst, jag fattar att jag låter som om jag borde uppgraderas eller omstartas, men helt ärligt?
Jag trivs lite i haveriet.
Det är som att leva i B-rollsmaterialet till en dokumentär om någon som nästan fattar hur man är vuxen.
Måste avsluta nu.
Kökskranen droppar i takt och jag tror den försöker kommunicera i nån sorts morse-kod för psykisk instabilitet.
Alltså… lyssna.
Det här är inte ens en ”haha jag är lite knäpp”-grej längre. Det här är ren och skär verklighetskonflikt.
Jag skulle bara laga mat. Bara det. Ett enkelt projekt. Inget avancerat.
Men när jag tog upp paprikan ur kylen så glodde den på mig - och JA, jag vet att paprikor inte kan glo.. men den gjorde det.
Den hade en sån där inåtbuktande form som såg ut som en mun som sa: ”ska du verkligen försöka laga mat? IGEN?”
Och alltså… jag blev kränkt.
På djup nivå.
Som om grönsaken hittade alla mina svagheter och bara dutta dutt på dem med fingret.
Jag kastade tillbaka den i kylen som en dramatisk tv-karaktär och gick därifrån.
Jag behövde distans.
Sen satte jag mig på golvet för att dricka kaffe (ja, på GOLVET, don’t judge, ibland måste man ner på marknivå för att fatta sitt eget liv) och katten kom fram, satte sig framför mig och gjorde den där långsamma blinkningen.
Men den såg inte lugnande ut, nej nej.
Det såg ut som:
”Du har tappat det va?
Japp.
Tänkte väl det.”
Men dagen bara fortsatte eskalera, för när jag gick ut för att få frisk luft så luktade luften… skeptiskt?
Typ som om världen ba:
”Nej alltså inte idag, hörru. Gå in igen.”
Så jag gick in. Jag är inte redo att bråka med atmosfären.
Och jag vet att jag låter ologisk, men jag lovar, jag är ändå typ… medvetet galen?
Som att jag hör mig själv tänka och ba:
”Det här är vansinne.”
Och jag svarar mig själv:
”Ja, men det är mitt vansinne, och jag sköter det stilfullt.”
Nu sitter jag här och skriver detta medan min lampa flimrar som om den försöker dissa mig med stroboskop. Jag förlåter den. Den vet inte bättre.
Hur som helst, måste sluta nu.
Vattenkokaren pep precis som om den ville lämna in en formell klagan mot min existens.
Jag återkommer när verkligheten lugnat sig.
Eller när jag hittat en paprika som inte har attityd.
Alltså det hände nåt… stort? Eller litet? Men ändå enormt?
Jag vet inte, men jag kände att jag måste skriva om det innan universum ångrar sig och tar tillbaka visdomen.
Så jag gick ut och såg min skugga på marken. Och den… alltså… den såg ut som jag. Men liksom… plattare. Som om hela min själ blivit omgjord i 2D för att passa in i samhällets normer. Jag stod där och tittade på den och kände bara:
"wow… det här betyder något stort om tid och rum och kanske även ekonomi."
Jag vet att många tror att skuggor bara är skuggor, men nej.
Min skugga var typ min inre barndom, mitt framtida jag och min mellanstadielärare allt i ett. Ett tecken. Ett omen. En symbol.
Lite som en horoskop-app fast naturens egen version.
Sen blåste det lite och skuggan rörde sig och jag tänkte:
”Är det vinden… eller är det livet som puttar mig framåt?”
Det var vinden.
Men känslan var ändå rätt djup.
Och när jag gick hem igen började jag tänka på att vi människor är som löv. Fast liksom utan fotosyntes. Men ändå. Vi faller ibland. Och vi blåser bort ibland. Och ibland fastnar vi i ett cykelhjul och då är det bara att acceptera att allt är kaos men på ett poetiskt sätt.
Jag vet inte riktigt vad poängen är, men jag tror den handlar om… verklighet?
Eller självkännedom?
Eller att jag behöver bättre sömnvanor?
Men nånting hände där ute.
Nånting som jag kommer bära med mig i ungefär… två dagar innan jag glömmer det.
Det är något som pågår där inne. Något skumt.
Som om mina tankar packat små osynliga resväskor och ba: ”vi drar nu, lycka till med resten av dig.”
Och jag ba: okej?? Snälla lämna åtminstone en lapp?? Men nä. Totalt oansvarigt beteende.
Jag känner hur de vibrerar ibland, tankarna alltså, typ som när en tvättmaskin centrifugerar och man vet att snart kommer den där dunk-ljuden som egentligen betyder att allt är på väg att bli kaos men man låtsas som att det är normalt.
Exakt så låtsas jag om mig själv.
Idag stod jag i köket och insåg att jag glömt varför jag gick dit.
Vilket är normalt, absolut, men jag hade dessutom tagit med mig en sked, en strumpa och någon sorts existentialistisk panik i fickan.
Ingen vet varför. Inte jag heller.
Men jag nickade åt mig själv i spegeln sen och sa:
”Du har i alla fall stil i din förvirring.”
Man måste ge sig själv komplimanger när ingen annan vågar.
Och ja, jag vet hur det låter.
Jag är inte helt dum i huvudet - bara lite, typ på ett charmigt sätt. Som en rolig karaktär i en film som publiken först skrattar åt, sen säger ”men oj då” om, och till slut klappar lite oroat på huvudet. Jag är den karaktären. I mitt eget liv. Utan manus.
Men jag antar att någon måste vara kaoset i världen.
Och om det nu råkar vara jag - tjabba.
Då gör jag det åtminstone med en aura som luktar citrus och självdestruktiv humor.
Jag tror jag råkade värma min existenskris i mikron igår.
Skulle bara tina en pizzabit men något hände när tallriken snurrade runt - som om universum blinkade i slowmotion och sa: ”bror, du har glömt något viktigt”
Och jag ba: ”vadå?”
Men naturligtvis - universum ghostade mig direkt efter. Classic.
Sedan dess känns det som om min hjärna buffrar. Inte kraschar, men buffrar. Som när man öppnar en länk man vet är sketchy men ändå klickar för att se vad som händer. Och det som händer är tydligen: jag.
Imorse försökte jag skriva en djup tanke i min anteckningsapp, för jag tänkte att om jag bara formulerar min inre poesi så kanske allt klarnar. Jag skrev:
“Jag är som en metafor utan substantiv.”
Sen insåg jag att jag inte vet vad substantiv är längre.
Jag tror det är nåt med grammatik, men också kanske själen? Svårt att säga.
Allt är svårt att säga när ens tankar känns som att de glider runt på hjul av tvål.
Jag försökte dricka kaffe men kaffet tittade tillbaka. Inte bokstavligt, men energin var där. Som om det dömde mig för mina livsval, sittandes i koppen och speglade min aura eller lacken eller vad det nu heter. Jag svarade genom att hälla i lite havremjölk. Dominansgrej.
Och nu sitter jag här, skriver detta och låtsas att jag har koll. Som om jag är någon slags poetisk hacker av mina egna känslor, trots att jag alltså uppenbarligen lämnade halva min hjärna i mikron tillsammans med pizzabiten.
Men det gör inget.
Det är ibland de tomma utrymmena som ekar bäst.
Det låter kanske konstigt, men imorse när jag drog på mig min gamla svarta hoodie (den med dragkedjan som alltid fastnar halvvägs, som om den liksom vägrar släppa in mig helt) så kändes det… som att den suckade.
Typ en sån där lång, dov suck som bara någon ger ifall de är extremt trötta på ens drama men ändå står ut eftersom de är för sentimentala för att gå därifrån.
Jag menar, jag vet att kläder inte pratar - det är 2025, inte en Tim Burton-film - men ändå.
Den där hoodien har varit med på fler nattliga promenader och krossade förälskelser än någon människa jag känner.
Klart den har absorberat något slags känslomässigt eko. Tyg är poröst. Jag läste det någonstans.
Tror jag.
Så jag tog den i alla fall på mig (när något suckar åt en måste man ju bevisa att man inte är lättkränkt), gick ut och insåg att världen kändes ovanligt HD-upplöst idag.
Typ som om någon glömt slå på den där mjuka emo-filtret som vanligtvis ligger över tillvaron.
Folk log?? På riktigt. Jag hatade det.
En duva stirrade på mig också. Den hade exakt samma blick som när någon i ens kompiskrets säger ”mår du… bra?” och man måste välja om man ska ljuga eller erkänna att man precis suttit och analyserat en låttext som om den vore helig skrift.
Anyways.
Jag köpte en latte, hoodien gav ifrån sig en mental ögonrullning (svårt att förklara, men jag kände det) och jag bestämde mig för att skriva det här innan jag övertänkte allt och raderade det som vanligt.
Så… ja.
Om din hoodie nånsin börjar kommunicera: lyssna.
Den vet saker.
