Jag tror min hoodie försöker säga mig något

Det låter kanske konstigt, men imorse när jag drog på mig min gamla svarta hoodie (den med dragkedjan som alltid fastnar halvvägs, som om den liksom vägrar släppa in mig helt) så kändes det… som att den suckade.
Typ en sån där lång, dov suck som bara någon ger ifall de är extremt trötta på ens drama men ändå står ut eftersom de är för sentimentala för att gå därifrån.

Jag menar, jag vet att kläder inte pratar - det är 2025, inte en Tim Burton-film - men ändå.
Den där hoodien har varit med på fler nattliga promenader och krossade förälskelser än någon människa jag känner.
Klart den har absorberat något slags känslomässigt eko. Tyg är poröst. Jag läste det någonstans.
Tror jag.

Så jag tog den i alla fall på mig (när något suckar åt en måste man ju bevisa att man inte är lättkränkt), gick ut och insåg att världen kändes ovanligt HD-upplöst idag.
Typ som om någon glömt slå på den där mjuka emo-filtret som vanligtvis ligger över tillvaron.

Folk log?? På riktigt. Jag hatade det.

En duva stirrade på mig också. Den hade exakt samma blick som när någon i ens kompiskrets säger ”mår du… bra?” och man måste välja om man ska ljuga eller erkänna att man precis suttit och analyserat en låttext som om den vore helig skrift.

Anyways.
Jag köpte en latte, hoodien gav ifrån sig en mental ögonrullning (svårt att förklara, men jag kände det) och jag bestämde mig för att skriva det här innan jag övertänkte allt och raderade det som vanligt.

Så… ja.
Om din hoodie nånsin börjar kommunicera: lyssna.
Den vet saker.