Min existensialism blev kvar i mikron

Jag tror jag råkade värma min existenskris i mikron igår.

Skulle bara tina en pizzabit men något hände när tallriken snurrade runt - som om universum blinkade i slowmotion och sa: ”bror, du har glömt något viktigt”
Och jag ba: ”vadå?”

Men naturligtvis - universum ghostade mig direkt efter. Classic.

Sedan dess känns det som om min hjärna buffrar. Inte kraschar, men buffrar. Som när man öppnar en länk man vet är sketchy men ändå klickar för att se vad som händer. Och det som händer är tydligen: jag.

Imorse försökte jag skriva en djup tanke i min anteckningsapp, för jag tänkte att om jag bara formulerar min inre poesi så kanske allt klarnar. Jag skrev:

“Jag är som en metafor utan substantiv.”

Sen insåg jag att jag inte vet vad substantiv är längre.
Jag tror det är nåt med grammatik, men också kanske själen? Svårt att säga.
Allt är svårt att säga när ens tankar känns som att de glider runt på hjul av tvål.

Jag försökte dricka kaffe men kaffet tittade tillbaka. Inte bokstavligt, men energin var där. Som om det dömde mig för mina livsval, sittandes i koppen och speglade min aura eller lacken eller vad det nu heter. Jag svarade genom att hälla i lite havremjölk. Dominansgrej.

Och nu sitter jag här, skriver detta och låtsas att jag har koll. Som om jag är någon slags poetisk hacker av mina egna känslor, trots att jag alltså uppenbarligen lämnade halva min hjärna i mikron tillsammans med pizzabiten.

Men det gör inget.
Det är ibland de tomma utrymmena som ekar bäst.