Jag tror min hjärna försöker rymma genom öronen

Det är något som pågår där inne. Något skumt.
Som om mina tankar packat små osynliga resväskor och ba: ”vi drar nu, lycka till med resten av dig.”
Och jag ba: okej?? Snälla lämna åtminstone en lapp?? Men nä. Totalt oansvarigt beteende.

Jag känner hur de vibrerar ibland, tankarna alltså, typ som när en tvättmaskin centrifugerar och man vet att snart kommer den där dunk-ljuden som egentligen betyder att allt är på väg att bli kaos men man låtsas som att det är normalt.

Exakt så låtsas jag om mig själv.

Idag stod jag i köket och insåg att jag glömt varför jag gick dit.
Vilket är normalt, absolut, men jag hade dessutom tagit med mig en sked, en strumpa och någon sorts existentialistisk panik i fickan.
Ingen vet varför. Inte jag heller.
Men jag nickade åt mig själv i spegeln sen och sa:

”Du har i alla fall stil i din förvirring.”

Man måste ge sig själv komplimanger när ingen annan vågar.

Och ja, jag vet hur det låter.
Jag är inte helt dum i huvudet - bara lite, typ på ett charmigt sätt. Som en rolig karaktär i en film som publiken först skrattar åt, sen säger ”men oj då” om, och till slut klappar lite oroat på huvudet. Jag är den karaktären. I mitt eget liv. Utan manus.

Men jag antar att någon måste vara kaoset i världen.
Och om det nu råkar vara jag - tjabba.
Då gör jag det åtminstone med en aura som luktar citrus och självdestruktiv humor.