blubs blogg

Jag minns kvällen exakt. Det var en sådan där kall höstkväll, där stadens lampor lyste blekt och världen kändes lite för stor för mig. Jag satt i mitt rum, hörlurarna tätt över öronen, och lät ljudet slå in i bröstet. Ett band jag nyligen upptäckt - rösterna, gitarrerna, basen - öppnade en dörr. Inte bara till en låt, utan till en känsla: att jag inte var ensam.

Jag hade alltid känt mig “annorlunda”. Felaktig. Som att jag aldrig riktigt hörde hemma någonstans. Skolan, kompisar, familj - folk sa att jag var “för känslosam”, “för känslig”, “för mycket”. Musiken blev min revolt. Min tröst. Min sanning.

När jag gick med i Emocore, eller när jag surfade runt bland forum, bilder från spelningar och band som ingen annan visste - då hände något. Jag upptäckte att jag inte var ensam. Det fanns fler som kände som jag. Fler som sökte det där ärliga - inte bara musik, utan en gemenskap. Någon att dela tystnaden med. Någon att förstå dunkandet i bröstet när en gitarr slog an en ackordföljd som bara du känner i själen.

Jag tänker tillbaka på de där nätterna - när känslan av tomhet var som starkast - och på hur det hjälpte att läsa andras berättelser. Att se att någon annan också hade vandrat i mörker, men hittat ljus i ljudet. Det blev som att band, forum och bloggar inte bara handlade om musik. De handlade om liv. Om att existera. Om att överleva.

I dag kan livet kännas annorlunda. Man kanske har vardag, jobb, ansvar. Men ibland - när världen är grå - då vrider jag på en gammal låt, stänger ögonen, och känner igen mig igen. Den där känslan av att något fortfarande lever i mig. Något som vägrar dö, hur mycket världen än försöker.

Jag skriver det här för dig - för dig som kanske söker, för dig som varit med ett tag, för dig som precis hittat hit. Emocore är mer än en sajt. Det är en chans att känna, att minnas, att andas med någon annan. Och ibland är det nog allt vi behöver.

Kanske är det just därför vi stannar kvar.

Vad betyder musiken för dig? Finns det en låt, ett band eller en minne som förändrat dig? Dela gärna i kommentarerna - ibland är det i delad smärta och delade drömmar vi hittar varandra.

det behöver du

Jag öppnade garderoben imorse, helt vanligt, helt lugnt.. trodde jag.
Dörren glider upp i slowmotion som om den väntat på sin stora entré, och där inne står alla mina kläder.. arrangerade.
Inte hängda.
Inte slängda.
Stående.
Arrangerade som om de planerade en konferens utan mig.

Min hoodie hängde längst fram och tittade på mig (ja, jag VET attden inte har ögon, men jag SVÄR att den gav mig en blick) som om den sade;
”Dags att gå med i oss. Lämna allt. Vi har värme.”

Och jag vet inte vad som hände men jag backade bakåt som om jag var med i en skräckfilm där monstret är gjort av bomull och polyesterblandning.

Jag försökte stänga dörren.
Den öppnade sig IGEN.
Som en jävla powerpoint-presentation: nästa slide, varesig du vill eller inte”

Jag stod där i hallen och tänkte..
”Hur många plagg måste man äga innan de får kollektiv intelligens? Har jag passerat gränsen? Är jag medskyldig??”

Sen föll en strumpa ner från hyllan.
Direkt framför mina fötter.
Som en religiös symbol.
Som om den sade
”Böj dig.”
Jag vägrade.

Nu sitter jag i soffan och stirrar mot garderoben från andra sidan rummet som en övervakad fånge.
Dörren är stängd.
Men jag hör något.
Typ viskande textil.

Jag funderar på att kasta hela skiten.
Men samtidigt kanske är det skönt att ha en garderob som bryr sig?
Lite engagemang är ändå fint.

Alltså jag försöker verkligen hålla ihop mig själv, men så fort jag lämnar lägenheten inser jag att världen är ett zoo utan burar.
Jag går runt och tror att jag är den knäppa, tills jag ser en man prata med en vattenpöl och en kvinna som tejpar fast sin väska i golvet ”så den inte flyger iväg”.

Då tänker jag bara "jaha, okej. Jag är ändå topp 10% stabil idag.”

Och det är faktiskt en tröst.

Alltså jag hör ju själv hur jag låter.
Jag skriver som en människa som stoppat sitt medvetande i en mixer och sparats i kylen utan lock.
Jag har noll struktur, minus logik, och mina tankar springer runt som laserpekare som fått egna ben.

MEN.

Och detta är viktigt.



Jag är inte värst.




Ibland går jag ut i verkligheten och inser att jag är rena rama normalitets-paketet i jämförelse med vissa andra själar som vandrar omkring.

Som tanten på bussen som stirrade på mig i tre minuter utan att blinka, och sen lutade sig fram och sa;
”Din aura är förvirrad. Du borde prata med en sten”
En sten??? Vilken? VAD FÖR STEN?? Hur bokar man ens tid med en sten?

Eller killen i kön på ICA som stod och hummade som om han försökte fånga en radiofrekvens i sitt eget huvud.
När jag råkade nudda honom sa han "akta, jag håller på med en nedladdning.”
Jag ba: jaha, ursäkta, ska inte störa din firmware-uppdatering. Hejdå osv!

Och som vissa andra i vår omgivning som absolut skulle behöva en tvångströja och tre sobril i en rövpanna-

Och jag älskar hur jag går runt och tänker att jag är kaos personifierat, men sen kommer universum och ba ”nej nej, du kan vara lugn. Här är en människa som pratar med en brödrost och kallar den för Lennart!”

Så, ja.
Jag låter som en löst skruvad juldekoration som någon tappat bakom soffan.
Men det finns folk där ute som får mig att framstå som ett välfungerande excel-spreadsheet

Och jag älskar dem.
Varenda en.
För så länge de finns, så är jag officiellt sett ganska normal.

Alltså jag vaknade idag och allt kändes billigt.
Som om universum köpt sina egna komponenter på second hand och glömt att kolla om sladden faktiskt passade.

Först såg jag en kaffekopp på golvet.
Jag äger inte ens den koppen.
Jag plockade upp den och den sa ”mmm” som om den hade egna åsikter om kroppsvärme.

Sen gick jag ut i köket och där stod en stol på bordet.
Inte upp-och-ner som när folk moppar golv, nej nej - rakt upp, som om den posade för en naturfotograf.
Jag frågade den vad den höll på med, och jag är 90% säker på att den suckade åt mig

OCH VÄDRET???
Det regnade sol.
Inte ljus, sol.
Små bitar av sol som studsade på fönstret som glada brännskador.
Jag duckade.

Sen trillade min telefon av soffan, helt själv.
Jag tror den försökte fly.
Kan inte klandra den.

Min vänsterhand kändes ovanligt självsäker idag, nästan stöddig.
Den försökte öppna kylskåpet utan att jag bad den.
Jag sa ”lugna dig, cowboy”

då började den klia mig på kinden som om vi hade en konflikt.

Det ringde på dörren.
Jag öppnade inte.
Jag litar inte på dörrar som väljer att låta.
Den kan ha låtit för sig själv.
Jag vet inte.
Jag vill inte veta.

Jag tappade en potatis på golvet och den rullade rakt in under soffan som om den hade ett viktigt möte där.
Jag respekterade det.

Och nu sitter jag här och skriver detta medan min gardin fladdrar inåt trots att inga fönster är öppna.
Det känns som ett dåligt omen eller en form av passiv/aggressiv dansuppvisning.

Ärligt talat känner jag att världen håller på att frikoppla sina kablar.
Och jag bara rider med i fel färdriktning.

Alltså jag vet inte vad som händer i mitt liv längre, men min stora stortå.. den känns för självsäker.
Den bara ligger där och pulserar som om den har åsikter.
Imorse vaknade jag av att den kändes EXTRA närvarande, typ “hej, jag äger den här kroppen nu”

Och jag ba okej förlåt då?? Ta över! Kör!! Jag ger upp!!!

Och medan jag ligger där och bråkar med min egen fotled så hör jag DET.
Det lilla prasslet.
Det där ljudet som låter som om någon med små händer försöker dra upp ett täcke utan att störa.

Jag tittar ner vid fotänden och ser - jag överdriver inte - en MUS som ligger där och försöker fluffa till kudden som om den bokat rummet via Airbnb.
Vanligtvis är det jag som fluffar till kudden för en "mus".

Den tittade på mig som om jag var inkräktaren.
Som om JAG var husdjuret.


Och sen rullade en till mus fram, som om de var ett jävla par i ett renoveringsprogram och jag var Arga Snickaren.
KLIV AV MINA LAKAN TACK.

Och det värsta?
Min stortå började rycka som om den applåderade deras insats.
Som om min kropp och mössen hade en egen liten konspiration.

Jag försökte vifta bort dem.
Mössen, alltså.
Inte stortån - den skulle nog bita tillbaka.
Men mössen ba ”nej tack, vi är trötta” och somnade?!
I MIN SÄNG?!
På min favoritkudde som jag betalat alldeles för mycket pengar för??

Jag satt där och tänkte att livet kanske bara är ett stort misstag med päls.
Och en stortå som inte vet sin plats.

Sen reste jag mig för att hämta något att mota bort dem med, men då smällde jag tån i sängkanten.
Då vaknade mössen och såg irriterade ut.

Förlåt att jag lever då???


Nu är jag utmattad.
Min stortå växer i ego varje minut.
Mössen har tagit över min kudde.
Jag ska nog sova på golvet ikväll och låta evolutionen bestämma vem som äger vad.

Alltså dagen började rätt okej.
Sol. Lugnt. Jag tänkte ”idag ska jag vara stabil som en tegelvägg”
Sen tappade jag en gaffel i golvet och hela min själ gick i brand som om gaffeln var en demonisk signal från underjorden.
VARFÖR LÅTER METALL SÅ HÖGT???

Men okej, det är lugnt nu. Jag andas.
Jag dricker te.
Jag är mjuk som en gammal filt.

FAST NEJ, för sen öppnade jag kylen och någon (jag själv) hade lämnat en burk yoghurt på sniskan och den STIRRADE på mig som om den dömde mig för alla mina val i livet.
Vad vet du om mig, yoghurt!?


VA!?


Det är lugnt. Jag är lugn.
Allt är bra.
Jag är en stilla sjö.
En harmonisk potatissäck.

MEN HERREGUD JAG HITTADE ETT DAMMKORN PÅ MIN TELEFONSKÄRM OCH DET VAR FORMAT SOM ETT LITET DJUR??
JAG HATAR DET HÄR HUSET
JAG HATAR FYSIK
JAG HATAR DAMMPARTIKLARNAS AGENDA

Okej förlåt. Förlåt till världen.
Jag är okej nu. Jag lovar.
Jag har tagit tre djupa andetag och klappat en kudde.

Men alltså
Om en enda pryl i mitt hem faller omkull, eller rör sig, eller VIBRAR LITE till..
Jag säger bara detta;
JAG KOMMER TUGGA MIG IGENOM EN VÄGG för att fly kaoset.

Men allt är bra.
Jag är ett löv.
Ett lugnt löv.

Ett lugnt löv som skriker inombords.

Okej lyssna.
Jag älskar djur.
Jag älskar hundar.
Jag älskar päls som ser ut som päls.
MEN vissa groomers har gått helt off the rails, som de som förgriper sig på mindreåriga???

Aja.

Jag såg en pudel idag.
En stackars liten fluffboll.
Den kom ut från groomern och såg ut som en skumraket från ett fantasispel där man kan crafta level 7 Beige Sphere of Confusion
Hunden visste inte ens vart den slutade och världen började.
Den drog runt med en min som sa:
”Vad har ni gjort med mig? Varför är jag rund?”

Jag svarade att den ska vara glad över att inte vara en tonårig tjej i dagens klimat.

Och groomern stod stolt bredvid och ba "SNÄLLA"

Sen såg jag en shih tzu som hade fått öronfluffen formade som små vingar.
Alltså.
Varför?
För vem?
Hunden såg ut som en fallerad ängel som blivit utkörd ur himlen för att den var för fluffig.

Det värsta är att ägarna blir helt lyriska och ba:
”Men titta vad fin han blev!”
Och hunden ba nickar långsamt som ett barn som hålls gisslan för en julkortsfotografering.

Jag vill bara att hundar ska få se ut som… HUNDAR.
Pälsiga, knäppa, lite sneda, lite rufsiga, helt perfekta.

Jag säger inte att alla groomers är onda, nej nej.
Men vissa verkar ha fått estetisk hybris och använder oskyldiga djur som om de var canvas för avantgardistisk fluff-konst.

Det är allt.
Jag är trött.
Och hunden jag såg idag såg ut som en marsipanfigur som tappat hoppet.

Låt barn vara barn?

Alltså jag vet inte vad som händer längre, men varje gång jag möter någon som rör sig, tänker eller pratar i slowmotion så känner jag hur mitt inre system börjar BRINNA.
Inte bildligt då.
Alltså jag känner värme i själen som om jag är en mänsklig brödrost på väg att explodera.

Det började imorse.
Jag skulle köpa en kaffe.
Sen läste jag en blogg som fick det att kännas som att man behövde lösa en forntida runskrift för att förstå.

Jag läste.

Och läste.



Och läste.

Jag började genomgå alla fem stadier av sorg medans jag överanalyserade ordet “cappuccino” som om det var hemläxa

Min vänstra ögonfrans vibrerade av ilska.

Sen gick jag ut och började gå mot bussen.
Eller rättare sagt: jag försökte gå.
För överallt - ÖVERALLT - stod långsamma människor och blockerade verkligheten som levande kökshanddukar.
En grupp på tre gick så långsamt att jag trodde tiden stannat.

Jag kände hur min själ försökte rymma genom nacken.



Jag tänkte:
”Är det jag som går för snabbt?
Är jag problemet?”
Men nej.
Min takt är normal.
Deras takt är som en dokumentär om glaciärer.

När jag kom hem försökte jag lugna mig, men då hörde jag grannen i trapphuset prata i telefon i en hastighet som påminde om när man råkar spela upp en podcast på 0.5x.
Jag ville skrika ”ANVÄND SKIFT-LÄGE PÅ LIVET!”
Men jag teg.

Och nu sitter jag här och skakar av frustration och koffein, och jag vet att det låter som jag borde ta ett långt bad, dricka vatten och kanske meditera, men nej.
Jag väljer att vara förbannad på allt som rör sig långsamt.

Jag är 8K-upplöst fast i ett buffrande universum.

Och jag orkar inte mer.

Min aura är speedad.
Verkligheten är seg.
Jag hatar det.