Min verklighet är rabatterad

Alltså jag vaknade idag och allt kändes billigt.
Som om universum köpt sina egna komponenter på second hand och glömt att kolla om sladden faktiskt passade.

Först såg jag en kaffekopp på golvet.
Jag äger inte ens den koppen.
Jag plockade upp den och den sa ”mmm” som om den hade egna åsikter om kroppsvärme.

Sen gick jag ut i köket och där stod en stol på bordet.
Inte upp-och-ner som när folk moppar golv, nej nej - rakt upp, som om den posade för en naturfotograf.
Jag frågade den vad den höll på med, och jag är 90% säker på att den suckade åt mig

OCH VÄDRET???
Det regnade sol.
Inte ljus, sol.
Små bitar av sol som studsade på fönstret som glada brännskador.
Jag duckade.

Sen trillade min telefon av soffan, helt själv.
Jag tror den försökte fly.
Kan inte klandra den.

Min vänsterhand kändes ovanligt självsäker idag, nästan stöddig.
Den försökte öppna kylskåpet utan att jag bad den.
Jag sa ”lugna dig, cowboy”

då började den klia mig på kinden som om vi hade en konflikt.

Det ringde på dörren.
Jag öppnade inte.
Jag litar inte på dörrar som väljer att låta.
Den kan ha låtit för sig själv.
Jag vet inte.
Jag vill inte veta.

Jag tappade en potatis på golvet och den rullade rakt in under soffan som om den hade ett viktigt möte där.
Jag respekterade det.

Och nu sitter jag här och skriver detta medan min gardin fladdrar inåt trots att inga fönster är öppna.
Det känns som ett dåligt omen eller en form av passiv/aggressiv dansuppvisning.

Ärligt talat känner jag att världen håller på att frikoppla sina kablar.
Och jag bara rider med i fel färdriktning.