Jag tror jag tappade bort min egen personlighet i soffan

Alltså jag satte mig ner för att vila i fem minuter.
FEM.
Och när jag reste mig igen kände jag att något saknades?
Som om min själ glidit ner mellan soffkuddarna och nu sitter där och surar för att jag inte dammsugit på tre månader.

Jag petade runt lite men hittade bara ett gammalt kvitto, en mystisk mandel och något som kanske var ett torrt chips eller ett fossilt minne.
Hursomhelst åt jag det inte.
Jag är galen, inte dum.

Sen började lampan i hörnet flimra igen, och varje gång den blinkade kändes det som att den ställde en ny fråga till mig:
”Varför går du runt som en NPC? Vad håller du ens på med? Hur hamnade du här?”

Jag hade inga svar.
Jag blinkade tillbaka.

Passivt aggressivt.

Och mitt i allt detta kaos försökte jag dricka vatten, men glaset gled ur handen?
Inte för att jag tappade det, nej nej - glaset sköt iväg från mig som om det var trött på min energi.
Det landade på mattan och låg där som en död säl.

Jag insåg då att jag är i en era av livet där allt runt mig beter sig som om det också är mitt i en personlig kris.

Koppen är trött.
Soffan är dömande.
Lampan är dramatisk.
Vädret är passivt-aggressivt.

Och jag?
Jag försöker bara göra min grej medan universum gör en speedrun när det gäller att ifrågasätta min existens.

Och ändå mår jag helt ok.
Kaoset känns… bekvämt.
Som om jag bor i en sitcom där manusförfattarna slutat bry sig.

Okej nu måste jag avsluta.
Min garderob öppnade sig själv och jag är inte redo att svara på några frågor om det.