Jag såg min egen skugga idag

Alltså det hände nåt… stort? Eller litet? Men ändå enormt?
Jag vet inte, men jag kände att jag måste skriva om det innan universum ångrar sig och tar tillbaka visdomen.

Så jag gick ut och såg min skugga på marken. Och den… alltså… den såg ut som jag. Men liksom… plattare. Som om hela min själ blivit omgjord i 2D för att passa in i samhällets normer. Jag stod där och tittade på den och kände bara:
"wow… det här betyder något stort om tid och rum och kanske även ekonomi."

Jag vet att många tror att skuggor bara är skuggor, men nej.
Min skugga var typ min inre barndom, mitt framtida jag och min mellanstadielärare allt i ett. Ett tecken. Ett omen. En symbol.
Lite som en horoskop-app fast naturens egen version.

Sen blåste det lite och skuggan rörde sig och jag tänkte:
”Är det vinden… eller är det livet som puttar mig framåt?”
Det var vinden.
Men känslan var ändå rätt djup.

Och när jag gick hem igen började jag tänka på att vi människor är som löv. Fast liksom utan fotosyntes. Men ändå. Vi faller ibland. Och vi blåser bort ibland. Och ibland fastnar vi i ett cykelhjul och då är det bara att acceptera att allt är kaos men på ett poetiskt sätt.

Jag vet inte riktigt vad poängen är, men jag tror den handlar om… verklighet?
Eller självkännedom?
Eller att jag behöver bättre sömnvanor?

Men nånting hände där ute.
Nånting som jag kommer bära med mig i ungefär… två dagar innan jag glömmer det.