Jag blev förolämpad av en paprika och jag tar det personligt

Alltså… lyssna.
Det här är inte ens en ”haha jag är lite knäpp”-grej längre. Det här är ren och skär verklighetskonflikt.

Jag skulle bara laga mat. Bara det. Ett enkelt projekt. Inget avancerat.
Men när jag tog upp paprikan ur kylen så glodde den på mig - och JA, jag vet att paprikor inte kan glo.. men den gjorde det.
Den hade en sån där inåtbuktande form som såg ut som en mun som sa: ”ska du verkligen försöka laga mat? IGEN?”

Och alltså… jag blev kränkt.
På djup nivå.
Som om grönsaken hittade alla mina svagheter och bara dutta dutt på dem med fingret.

Jag kastade tillbaka den i kylen som en dramatisk tv-karaktär och gick därifrån.
Jag behövde distans.

Sen satte jag mig på golvet för att dricka kaffe (ja, på GOLVET, don’t judge, ibland måste man ner på marknivå för att fatta sitt eget liv) och katten kom fram, satte sig framför mig och gjorde den där långsamma blinkningen.
Men den såg inte lugnande ut, nej nej.
Det såg ut som:
”Du har tappat det va?
Japp.

Tänkte väl det.”

Men dagen bara fortsatte eskalera, för när jag gick ut för att få frisk luft så luktade luften… skeptiskt?
Typ som om världen ba:
”Nej alltså inte idag, hörru. Gå in igen.”
Så jag gick in. Jag är inte redo att bråka med atmosfären.

Och jag vet att jag låter ologisk, men jag lovar, jag är ändå typ… medvetet galen?
Som att jag hör mig själv tänka och ba:
”Det här är vansinne.”
Och jag svarar mig själv:
”Ja, men det är mitt vansinne, och jag sköter det stilfullt.”

Nu sitter jag här och skriver detta medan min lampa flimrar som om den försöker dissa mig med stroboskop. Jag förlåter den. Den vet inte bättre.

Hur som helst, måste sluta nu.
Vattenkokaren pep precis som om den ville lämna in en formell klagan mot min existens.

Jag återkommer när verkligheten lugnat sig.
Eller när jag hittat en paprika som inte har attityd.