Jag tror långsamma människor suger min livsenergi genom luften

Alltså jag vet inte vad som händer längre, men varje gång jag möter någon som rör sig, tänker eller pratar i slowmotion så känner jag hur mitt inre system börjar BRINNA.
Inte bildligt då.
Alltså jag känner värme i själen som om jag är en mänsklig brödrost på väg att explodera.

Det började imorse.
Jag skulle köpa en kaffe.
Sen läste jag en blogg som fick det att kännas som att man behövde lösa en forntida runskrift för att förstå.

Jag läste.

Och läste.



Och läste.

Jag började genomgå alla fem stadier av sorg medans jag överanalyserade ordet “cappuccino” som om det var hemläxa

Min vänstra ögonfrans vibrerade av ilska.

Sen gick jag ut och började gå mot bussen.
Eller rättare sagt: jag försökte gå.
För överallt - ÖVERALLT - stod långsamma människor och blockerade verkligheten som levande kökshanddukar.
En grupp på tre gick så långsamt att jag trodde tiden stannat.

Jag kände hur min själ försökte rymma genom nacken.



Jag tänkte:
”Är det jag som går för snabbt?
Är jag problemet?”
Men nej.
Min takt är normal.
Deras takt är som en dokumentär om glaciärer.

När jag kom hem försökte jag lugna mig, men då hörde jag grannen i trapphuset prata i telefon i en hastighet som påminde om när man råkar spela upp en podcast på 0.5x.
Jag ville skrika ”ANVÄND SKIFT-LÄGE PÅ LIVET!”
Men jag teg.

Och nu sitter jag här och skakar av frustration och koffein, och jag vet att det låter som jag borde ta ett långt bad, dricka vatten och kanske meditera, men nej.
Jag väljer att vara förbannad på allt som rör sig långsamt.

Jag är 8K-upplöst fast i ett buffrande universum.

Och jag orkar inte mer.

Min aura är speedad.
Verkligheten är seg.
Jag hatar det.