Jag vet att jag låter trasig,men tro mig: jag är inte värst här

Alltså jag hör ju själv hur jag låter.
Jag skriver som en människa som stoppat sitt medvetande i en mixer och sparats i kylen utan lock.
Jag har noll struktur, minus logik, och mina tankar springer runt som laserpekare som fått egna ben.

MEN.

Och detta är viktigt.



Jag är inte värst.




Ibland går jag ut i verkligheten och inser att jag är rena rama normalitets-paketet i jämförelse med vissa andra själar som vandrar omkring.

Som tanten på bussen som stirrade på mig i tre minuter utan att blinka, och sen lutade sig fram och sa;
”Din aura är förvirrad. Du borde prata med en sten”
En sten??? Vilken? VAD FÖR STEN?? Hur bokar man ens tid med en sten?

Eller killen i kön på ICA som stod och hummade som om han försökte fånga en radiofrekvens i sitt eget huvud.
När jag råkade nudda honom sa han "akta, jag håller på med en nedladdning.”
Jag ba: jaha, ursäkta, ska inte störa din firmware-uppdatering. Hejdå osv!

Och som vissa andra i vår omgivning som absolut skulle behöva en tvångströja och tre sobril i en rövpanna-

Och jag älskar hur jag går runt och tänker att jag är kaos personifierat, men sen kommer universum och ba ”nej nej, du kan vara lugn. Här är en människa som pratar med en brödrost och kallar den för Lennart!”

Så, ja.
Jag låter som en löst skruvad juldekoration som någon tappat bakom soffan.
Men det finns folk där ute som får mig att framstå som ett välfungerande excel-spreadsheet

Och jag älskar dem.
Varenda en.
För så länge de finns, så är jag officiellt sett ganska normal.