Jag tror min garderob försöker värva mig

Jag öppnade garderoben imorse, helt vanligt, helt lugnt.. trodde jag.
Dörren glider upp i slowmotion som om den väntat på sin stora entré, och där inne står alla mina kläder.. arrangerade.
Inte hängda.
Inte slängda.
Stående.
Arrangerade som om de planerade en konferens utan mig.

Min hoodie hängde längst fram och tittade på mig (ja, jag VET attden inte har ögon, men jag SVÄR att den gav mig en blick) som om den sade;
”Dags att gå med i oss. Lämna allt. Vi har värme.”

Och jag vet inte vad som hände men jag backade bakåt som om jag var med i en skräckfilm där monstret är gjort av bomull och polyesterblandning.

Jag försökte stänga dörren.
Den öppnade sig IGEN.
Som en jävla powerpoint-presentation: nästa slide, varesig du vill eller inte”

Jag stod där i hallen och tänkte..
”Hur många plagg måste man äga innan de får kollektiv intelligens? Har jag passerat gränsen? Är jag medskyldig??”

Sen föll en strumpa ner från hyllan.
Direkt framför mina fötter.
Som en religiös symbol.
Som om den sade
”Böj dig.”
Jag vägrade.

Nu sitter jag i soffan och stirrar mot garderoben från andra sidan rummet som en övervakad fånge.
Dörren är stängd.
Men jag hör något.
Typ viskande textil.

Jag funderar på att kasta hela skiten.
Men samtidigt kanske är det skönt att ha en garderob som bryr sig?
Lite engagemang är ändå fint.