Cornixs blogg

Titeln är inte min. De som känner mig vet hur jag föredrar mörker framför ljus alla dagar i veckan, och mitt livs ljusning har ännu inte kommit.

Nej denna titel är den av en bok. En än så länge fantastisk bok, trots att jag bara läst snart 200 av dess 900 sidor, som lovar ett fenomenalt avslut på års väntande och läsande. Det är bok 14 i serien Wheel of Time som från början var planerad att bli endast 10 böcker, det dubbla för de svenskt översatta. Förseningar i slutförandet av denna superba bokserie av genren fantasy beror på skaparens död 2007.

För er som känner till dessa böcker önskar jag lycklig läsning och jag undanber mig spoilers.

För er som inte känner till dessa böcker och har en svag sida för fantasy, såsom jag själv, rekommenderar jag starkt att läsa dom.

Det är ett åtagande att läsa dessa med tanke på deras storlek och antal och jag kan avslöja att vissa böcker i mitten är fruktansvärt långtråkiga men att få se hur planerat allting är i minsta detalj och hur allt flyter ihop mot slutet.. Är beundransvärt.

En bok räcker för att täcka en historia. Men för dessa, i grund och botten tre personer, är 14 böcker helt perfekt.

Är detta min högsta form av medvetande?

I mina komponerande ögonblick, då mina tankar ska formuleras istället för uppfattas, är det detta som är mitt mest framträdande personlighetsdrag? Denna känslolösa varelse som endast fungerar genom händer, ögon och hjärna, är detta mitt "bästa jag"?

Jag har inte kunnat sova i natt. Anledningen är redan medveten så den behöver inte omnämnas för här talar vi enbart om nödvändigheter och att jag är trött påverkar mig enbart till det bättre. Gör mig mer tom. Alla egoistiska begär försvinner och kvar återstår mina mänskliga behov. Tro inte jag låter mig luras av hunger däremot.

Allt jag önskar är någon jag kan älska på ett sätt jag alltid önskat bli älskad själv.

Allt som krävdes för att inse detta var en natt utan sömn, ett alldeles för varmt bad och antagligen för lite näring. Men nu förstår jag. Sedan dagen jag lärde mig konceptet att leva har jag letat efter någon att dela mitt liv med. Det jag inte insett är att jag först måste ha ett liv att dela med mig av.

Så jag kan inte vänta och hoppas. Jag kan inte fortsätta leta och förlora.
Huset vinner alltid i slutändan. Dags att satsa på mig själv istället för på spelarna runt mig.

Julen suger. December månad suger. Här är varför:
Det är fruktansvärt kallt. Som ägare av skogstokig metabolism så kan jag säga att detta år efter år är ett problem.
Det är även alldeles för ljust dagtid. Snö+solljus förstör helt enkelt mina ögon.
Hela månaden handlar numera om en högtid som i sin tur handlar om materialism och överkonsumtion. Nyår är inte en högtid utan bara en ursäkt till att ha ledigt lite längre och konsumera ännu mera.

Det enda bra med denna månad som fallit över våra axlar är ett mästerverk skapat av Lars Vegas Trio.

http://open.spotify.com/user/wannabecrow/playlist/6w4fHKuOBxD19E3lENV1Sf

För er som äger spotify så är länken ovan till världens bästa julskiva. Jag rekommenderar er alla att lyssna på detta fantastiska verk som hör hemma i legenderna. Detta blir min "julklapp" till er. Det enda ni får.

Jag hade fel förut.
Jag hade rätt nu.
Jag såg det komma innan jag visste vad det var. Dels på grund av att hon försade sig i sömnen och dels på grund av att frasen "Har kommit fram till att vi behöver prata." aldrig kan föra något gott med sig. Framför allt om man frågar om det finns anledning till oro och inte får något svar så är det en tystnad som talar ett tydligare språk än ditt modersmål. Det betyder ja.

Nu när det har landat kan jag kosta på mig själv att må lite jävla dåligt en stund. Det har jag all rätt till. Jag är inte förkrossad däremot, antagligen för att jag någonstans i mitt medvetande varit förberedd på det här. Oavsett så skötte hon det rätt bra. Ärligt, rakt på sak och ett ordval som inte besvärade mig alltför mycket. En smärre kommentar jag inte uppskattade att höra fick en intensiv blick som svar så hon lär ha förstått att det träffade en öm punkt.

Saker går fort. Jag går fort. Att detta förhållande gjorde samma sak är alltså inte något att bli förvånad av. Ett avslutat kapitel i en bok om en kråka. Sidorna berörande hennes inträdande i mitt liv är dock för korta för att det ska bli en intressant berättelse. Det räcker som en intressant inledning. Jag har en känsla av att det inte det är det sista livet har planerat åt oss. Slumpen må ha fört oss samman och många saker känns ha varit menade. Ironin återstår.

Var slutar min historia? Var kommer mitt äventyr ända, och med vem?
Yes, ladies and gentlemen, we're doing a cliffhanger.

Fan ska mödrar alltid ha rätt för? På något jävla vänster så vet dom alltid vad som är bäst för sina barn. Eller så är det bara min. Om mig.

Jag hade länge funderat på en sak. En sak min mor länge önskade att jag gjorde. Inte bara för hennes skull utan även för min. Idag när jag kom hem från min underbara flickvän hände det.

Mitt herrskap, mitt hår är inte längre långt. Mitt herrskap, min mor hade rätt: jag är jävligt snygg i kort frilla.

Om inte annat så ser jag nu betydligt äldre ut. Mina skarpa, manliga linjer i ansiktet framhävs nu på ett sätt som tidigare delvis doldes av de mjuka kurvorna i mitt hår. Utöver det så syns även mitt skägg bättre nu än förut. Detta på grund av att det bleknade i jämförelse med den åldrade svarta färgen jag hade i mitt längre hår tidigare. Nu när skägg och hår är samma färg så är det enbart logiskt att mitt tidigare jämförelsevis ljusa skägg träder fram från min haka.

Kort sagt så är jag jävligt nöjd. Jag förväntade mig att uppleva samma erfarenhet som jag lärde mig senast jag klippte mitt långa hår kort; att behöva skämmas var gång jag ser mig själv i spegeln, dels på grund av ovana och dels på grund av obehag.

Jag älskar mitt långa hår. Dess stripiga charm bar jag i många år och älskade varje stund men tiden är inne för en ny era att inledas och jag kommer nog snabbt vänja mig vid att se ut såhär.

Jag blir själv förvånad över hur deprimerad jag kan bli ibland. Över vad som kan se ut som bagateller. Tänker man lite så är det dock i detta tillfälle ganska förklarligt. Det krävs inget geni för att räkna ut varför jag mår som ett trampat russin.

Så jag var på en fest i helgen där jag träffade en person med många goda kvalitéer. Det kändes någorlunda som att vi båda två fastnade för varandra mer eller mindre direkt. Jag kan naturligtvis inte tala å hennes vägnar men tro mig, jag tänker ganska mycket på saker och det finns många detaljer som stöttar min tes. Fortsättningsvis verkade vi ha liknande mål för kvällen. Hon tog med mig hem där vi sov tillsammans. No more, no less. Morgonen därpå, då saker inte snurrade lika mycket, spenderade vi en fenomenal dryg timme tillsammans varefter vi båda var tvungna att ge oss iväg åt separata håll. Vi var planerade att träffas igen denna helg men saker har tydligen hänt och hon var tvungen att avboka.

Problemet är att jag fortfarande inte kan sluta tänka på henne, and it hurts.

Oh sure, I'm a love fool and always will be, but it's beside the point. Poängen är att det är fruktansvärt opraktiskt. Jag har inte tid att tänka på henne och jag har verkligen inte tid att behöva dras ner av vilket negativt besked som helst. Jag vill inte. Orkar inte. Borde inte. Men jag förtjänar det.. Jag som aldrig brytt mig om annat än kärlek och underhållning borde åtminstone få ha det gående rätt för mig, eller? När allt annat i mitt liv är ett patetiskt skämt borde jag då inte få ha det enda som gör mig genuint lycklig? Nej.. Tydligen inte.. Allt ska tydligen vara värdelöst och bortkastat för mig..

I'll be fine... Jag har tålamod och den dåliga känslan jag har angående det här kan vara fel..
Snälla säg att jag har fel..

Jag tänkte prova något nytt och följa strömmen för ovanlighetens skull.

För er som inte är medvetna om det så är det imorgon min födelsedag. 23 vackra höstar har jag då alltså levt och naturligtvis blir det ett litet kalas i min ära. Mer en middag där jag bjuder in mina närmsta vänner och lagar en fantastisk måltid åt dom men jag vill inte ha det på något annat sätt. Mina villkor kommer råda och förhoppningsvis lär inte någon ha några invändningar.

Då ingen här på ec är inbjuden till detta prestigefyllda event så kan jag faktiskt avslöja menyn här.
Jag har skippat förrätt av den enda anledningen att jag inte orkar. Har haft tillräckligt mycket att tänka på som det är och med min beslutsångest så är en till rätt inte att välkomna.
Varmrätten kommer bestå av "Ugnsstekt Lammytterfilé med Potatisgratäng". Lammet kryddat med med timjan, vitlök och en gnutta mynta utöver grundkryddorna vitpeppar och salt.
Desserten kommer bestå av min klassiska Havtornspaj! Som vanligt serveras den på ett mönster av chokladsås.

Så idag ska jag åka och handla samt baka paj! :D

Det var oerhört länge sedan jag talade med min andra hälft. Jag kan inte ens minnas sist det var. Detta är något som borde glädja mig då det visar tecken på psykisk stabilitet och trygghet, inte bara i mitt huvud men även i mitt liv, men det gör det inte. Det är helt tvärtom.

Hur kan jag glädjas åt att en inre aspekt av mig själv bara försvunnit? Det känns som att allt det roliga i mitt psykiska tillstånd har blivit ersatt med allt negativt. Jag ser saker oftare än vad jag minns att jag gjort i mitt förflutna och rösterna jag hör pratar inte längre med mig. De bara säger saker som är oväsentligt trams.

Det känns som att jag blivit bortglömd av min egen hjärna.

Jag har redan analyserat insikten av min andra hälfts försvinnande och kort sagt skulle det ta upp för mycket plats att yttra mina tankegångar som jag dessutom inte alltid är förtjust att dela med mig av då folk har en förmåga att missförstå allt jag säger. Vad jag däremot kan dela med mig av, är hur jag kom att tänka på denna förlorade aspekt av sinnesförvirring.

Jag står vid en punkt i mitt liv där jag är tvungen att lämna min säkerhetszon. Jag är tvungen att göra saker jag helst skulle slippa och jag är tvungen att ta ställning till tidigare ointressanta handlingar. Kort sagt, jag är rädd. Rädd för att allt jag gjort i mina uppväxtår ska ha varit förgäves. Rädd för att jag inte har gjort mig själv till rätt person. Rädd för att misslyckas.

I denna rädsla hör jag ingenting.. Säger ingenting.. Jag är verkligen inte trygg just nu och jag saknar min schizofreni..

Jag har ingenting..

Allt jag äger är meningslöst. Förutom ett redskap, och det använder jag inte ens för att utvecklas. Jag använder det för underhållning.
Nog för att jag lever för underhållning. Jag lever för att de lyckliga stunderna är som ett slags beroende men jag kommer aldrig finna mitt rätta slut utan de mörka stunderna. Folk som tror att man mår dåligt av mörker har förvisso inte fel men de förbiser de viktiga läxorna man lär sig i den kalla ensamheten.

Mina depressioner brukar vanligtvis se ut som följande: En längre periods människoflykt och känslolöshet. Ett tomt stadie där varken hunger eller intima lustar berör mig. Ändå i detta skede är allt jag kan tänka på att få bli omfamnad i tystnad av en person som inte ens existerar i annat än mina drömmar. Sedan kommer stunden av hopplöshet. Längden på detta stadie varierar beroende på omfattningen av mina problem men i detta stadie förr eller senare minns jag vem jag är och mina tankar börjar spinna igen.
Vad har hänt? Hur gick det fel? Vad är min nästa plan? Hur genomför jag den?
Sedan växer jag. Finner stöd i mina förklaringar och finner styrka i mina mål, och på så sätt har jag utvecklats i mörkret.

Detta är vad som menas med ensam är stark.

Så förhoppningsvis förstår ni nu varför jag älskar mörker. Det må vara i ljuset vi lever, men det är i mörkret vi växer. Det är där jag finner min styrka.

Dessvärre denna gång, så har jag inga andra mål än att utvecklas.
Med andra ord så har jag ingenting.

Ikväll insåg jag att jag har en fetish.

Fan vad fint! C: