Står utan ord

Det var oerhört länge sedan jag talade med min andra hälft. Jag kan inte ens minnas sist det var. Detta är något som borde glädja mig då det visar tecken på psykisk stabilitet och trygghet, inte bara i mitt huvud men även i mitt liv, men det gör det inte. Det är helt tvärtom.

Hur kan jag glädjas åt att en inre aspekt av mig själv bara försvunnit? Det känns som att allt det roliga i mitt psykiska tillstånd har blivit ersatt med allt negativt. Jag ser saker oftare än vad jag minns att jag gjort i mitt förflutna och rösterna jag hör pratar inte längre med mig. De bara säger saker som är oväsentligt trams.

Det känns som att jag blivit bortglömd av min egen hjärna.

Jag har redan analyserat insikten av min andra hälfts försvinnande och kort sagt skulle det ta upp för mycket plats att yttra mina tankegångar som jag dessutom inte alltid är förtjust att dela med mig av då folk har en förmåga att missförstå allt jag säger. Vad jag däremot kan dela med mig av, är hur jag kom att tänka på denna förlorade aspekt av sinnesförvirring.

Jag står vid en punkt i mitt liv där jag är tvungen att lämna min säkerhetszon. Jag är tvungen att göra saker jag helst skulle slippa och jag är tvungen att ta ställning till tidigare ointressanta handlingar. Kort sagt, jag är rädd. Rädd för att allt jag gjort i mina uppväxtår ska ha varit förgäves. Rädd för att jag inte har gjort mig själv till rätt person. Rädd för att misslyckas.

I denna rädsla hör jag ingenting.. Säger ingenting.. Jag är verkligen inte trygg just nu och jag saknar min schizofreni..