Drömmen om Björnligan

Okej jag måste skriva ner det här. Alldeles för sjuk dröm.

Så jag drömde i natt att jag var nån form av undercover polis. Jag var hemma hos en trosabo jag inte längre har kontakt med vid namn Annika. Denna personen är en blond bimbo och är riktigt korkad.
I vilket fall som helst så jagade jag Björnligan.. När detta kom in i storyn så hade vi redan hittat lik på hennes rum.

De hade satt upp en asfet och livsfarlig berg-och-dalbana runt hennes hus och när vi provade denna så fakkade allt ur. Det låg folk på spåret och vi kunde inte stoppa den så vi dödade dom utan att ägna dom en tanke. När vi väl stannade så mindes jag min briefing av fallet, att den minsta utav dom (som jag nu inte minns namnet på men i drömmen var glasklart) var den brutalaste och hjärnan bakom ligan och att om jag lyckades ta bort honom ur spel så skulle resten vara för dumma och inte tillräckligt elaka för att veta vad dom skulle göra.

Så jag går på perrongen till tåget med pistol i hand. I ett pa-system hör jag bossens röst som välkomnar mig in innanför det inhägnade området där de och huset var. Så fort dörren öppnas på plattformen jag stod ser jag honom ner till vänster om mig, hånleendes som alla skurkar gör när de tror de vunnit och precis ska avslöja sina planer. Utan att tveka skjuter jag honom och träffar rakt i hjärtat.

Jag klättrar ner och börjar gå mot de tomt stirrande resterande medlemmarna av björnligan för att gripa de men halvvägs dit så hör jag åter igen bossens röst. Efter en kort monolog höjer han sin pistol och skjuter mig ett antal gånger. Jag minns hur jag tänkte att om jag ställer mig sidled så kanske jag kan blockera mina viktigare inre organ med bland annat armen. Hur som helst faller jag ihop på marken och hinner (vad jag först tror) precis säga till Annika att hon ska ringa 112 fort som satan varpå hon säger att hon inte kan för att hon inte har några pengar på telefonen. Jag orkar inte berätta för henne att det är gratis att larma så jag slänger istället upp min telefon med en sista kraftansträngning. Hon börjar prata om något random som hände hennes kompis men avbryter sig när hon inte längre orkar försöka förstå hur man låser upp min telefon. Lite tröttare och mycket argare säger jag åt henne hur, varpå hon försöker knappa in något men misslyckas då jag använder tangentbord på min telefon. Ännu argare tar jag telefonen och ser att hon försökt använda internet, som jag inte ens har aktiverat på min lur, och får själv slå in 112 varpå jag kastar den på henne och säger att det ringer. Till svar får jag en kommentar om att jag är tråkig och att allt alltid handlar om mig. Detta får mitt tålamod att ta slut och jag skriker till henne att jag för i helvete blivit skjuten och att hon kanske föredrar att se mig dö istället för att göra något vettigt.
...och hon börjar skrika tillbaka för att försvara sig och angripa mig verbalt. I detta läge hör jag hur en annan av mina vänner, Liv, aka. Leffe, tokskrattar och ropar till någon annan av mina vänner från den trakten att trots att jag blivit skjuten har jag fortfarande ork att gräla som om jag vore gift. I själva verket tror jag att hon skrattade mer åt hur fruktansvärt pantad Annika är.

Till slut kommer äntligen räddningen. Jag minns hur jag med nöd och näppe blir lyft i någons famn och lagd på en förvånansvärt mjuk bår utan att spy och blir sedan ivägkörd. När jag vaknar är Annika fortfarande där men lyckligtvis skamsen. Hon berättar varför hon reagerade som hon gjorde; hon hade trots allt hittat lik på sitt rum och ingen stannade för att bry sig om hon var okay.

Sen vaknar jag. Fortfarande öm i sidan där min hjärna fick för sig att jag blev skjuten.