3/4

Mina föräldrar lever i en mardröm. Jag lever i en dimma. Tankar om förebilder, minnen och en tung tomhet svävar i mig på ett sätt jag aldrig riktigt erfarit. Jag är inte krossad men jag är onekligen trasig. En stor del av min uppväxt är borta. En stor del av.. En stor..

.. en storebror är borta.. den största och starkaste. den modigaste och mest ansvarsfulla brodern av oss. Det är som om bröderna Dalton skulle gå miste om Joe. Vi har inget huvud längre. Ingen väg och ingen vilja och jag som längst, yngst och dummast blev vid flera tillfällen kallad Averell eller Ärkenöt av honom.. Han hade rätt då. Nu däremot, passar det inte längre.

Vi är inte bröderna Dalton längre. Vi är bara 3 av dom 4 vi varit sedan min födelse. Vi har alltid varit 4 bröder. Vi har alltid varit 6 i familjen.

Ödets ironi: efter flera år av depression och arbetslöshet lyckas han vända allt och få jobb på socialstyrelsen. Som enda relativt datorkunnig på avdelningen får han fort ett värde på arbetsplatsen. Han blir erbjuden en direkt tjänst för resten av året med goda utsikter om fast anställning efter periodens slut. Så dör man efter en månad.

Rättvisa finns inte när det gäller liv.

Trots alla stunder jag avskydde dig så har du aldrig sårat mig så mycket som du gjort nu i och med din oväntade bortgång.
Vila tryggt, min broder.
Och farväl..!