Cornixs blogg

Mina föräldrar lever i en mardröm. Jag lever i en dimma. Tankar om förebilder, minnen och en tung tomhet svävar i mig på ett sätt jag aldrig riktigt erfarit. Jag är inte krossad men jag är onekligen trasig. En stor del av min uppväxt är borta. En stor del av.. En stor..

.. en storebror är borta.. den största och starkaste. den modigaste och mest ansvarsfulla brodern av oss. Det är som om bröderna Dalton skulle gå miste om Joe. Vi har inget huvud längre. Ingen väg och ingen vilja och jag som längst, yngst och dummast blev vid flera tillfällen kallad Averell eller Ärkenöt av honom.. Han hade rätt då. Nu däremot, passar det inte längre.

Vi är inte bröderna Dalton längre. Vi är bara 3 av dom 4 vi varit sedan min födelse. Vi har alltid varit 4 bröder. Vi har alltid varit 6 i familjen.

Ödets ironi: efter flera år av depression och arbetslöshet lyckas han vända allt och få jobb på socialstyrelsen. Som enda relativt datorkunnig på avdelningen får han fort ett värde på arbetsplatsen. Han blir erbjuden en direkt tjänst för resten av året med goda utsikter om fast anställning efter periodens slut. Så dör man efter en månad.

Rättvisa finns inte när det gäller liv.

Trots alla stunder jag avskydde dig så har du aldrig sårat mig så mycket som du gjort nu i och med din oväntade bortgång.
Vila tryggt, min broder.
Och farväl..!

Jag är kär... Jag har inget minne av att det skulle vara så här jobbigt. Är förvisso bara osäkerheten om svaret som skrämmer mig just nu och inger denna djupa oro, blandat med lycka höll jag på att säga men jag mår mest bara dåligt för att jag inte har den blekaste aning om vad fan kvinnan tänker.

Fy. Jävla faan. Vad svårt det är att vänta. Fy. JÄVLA fan.. vad mitt hjärta bara fortsätter att kännas jobbigt. Varje sekund sen jag for har det varit så här. Jag orkar inte låta mina tankar fara längre och därför heller inte ventilera det till er. Men faan. Helvetes jävla faan för att jag ska gå och bli kär bara sådär. Fast tamigfan om hon inte är förbannat jävla fantastisk! Helvete vad söt hon är! Faan kan jag inte bara få vara där igen för? Faan kan jag inte bara få svar så att jag slipper ha en jävla tyngd i bröstet timme ut, timme in?

Faan vad kär jag är. Helvete vad bra hon är.

Jag mår inte som jag förtjänar. Inget nytt som får mig att säga detta, bara samma gamla visa om och om igen. Varför skulle något ändras? Hur jag än försöker så förblir saker som de alltid varit. Varför skulle det vara lönt att försöka om resultatet blir detsamma?
Skulle det vara mitt fel?

Jag vill sluta vara såhär. Jag skäms så mycket över mitt humör att jag inte ens kan dra mig till att berätta det för en ansiktslös massa. Fast så är ni ju egentligen inte det.. Även jag finns här med tomt stirrande ögon som försöker förstå vad som plågar mig. På ena sidan sitter ni, oförstående och utan att känna de bekymmer som tynger mig och jag kan inte annat än tro att ni varken hör eller bryr er om att försöka hjälpa mig, för ni vet lika väl som jag att ni inte kan. På andra sitter jag, redan medveten om problemen men maktlös att göra något åt dem.

Jag är trött på att ändra mig för att bli accepterad av andra.
Jag är trött på att hoppas.
Jag är trött på att alltid bli bemött med ett leende men bortkastad utan ett ord.
Jag är trött på att vara jag. För vem jag än är så gör jag tydligen alltid fel.

Jag har en text i mitt huvud. En text som bara fungerar genom att förlänga min misär.

Do you even know what it is like to be built this way,
with only the power to push others away?

Det finns ingen lösning för jag kan inte ändra min natur. Jag tänker inte låtsas gilla saker jag avskyr och jag tänker inte låtsas bry mig om saker jag aldrig vetat existerat. Ingen kommer stanna länge nog för att förstå mig. Ingen försöker. Ingen vill. Så varför skulle jag låta dom?
Varför skulle jag låta er?
Jag gör allt jag kan men om det enda jag förtjänar genom att försöka är ignorans och misär...

...så kommer jag aldrig att vara i sanning lycklig...

Så det har äntligen skett. Tiden som man redan som tonåring börjar drömma om har till slut kommit och allt är precis så fantastiskt som jag föreställt att det skulle vara. Bortsett från en sak.

Ja mina kära vänner och okända människor, jag har flyttat till min alldeles egen lägenhet. Åh jag har flyttat tidigare och bott på andra platser än den jag vuxit upp på men inget så permanent eller självständigt som detta. Antingen har det varit inneboende under radarn hos en vän eller med delat ansvar hos en bror (i någon mån delat åtminstone) men detta med att vara självförsörjande är en nyhet jag längtat efter och nu när stunden är här kan jag inte göra annat än att njuta.

Friheterna och möjligheterna man kan ta sig själv är gränslösa. Jag har redan vandrat runt naken bara för sakens skull. Jag har lagat mat senare tider än nödvändigt och duschat mitt i natten. Diskning har jag redan ett effektivt system för. Effektivt därför att ingen kan klaga på det! Nu har min nya dygnsrytm, som fortfarande känns fruktansvärt udda, förmått mig att ändra vissa av de beteendemönster som jag under min tid som arbetande croupier drömde om, exempelvis laga middag 03:30 utan att behöva störa någon. Friheten att kunna göra det finns likväl fortfarande och det är så jävla skönt så jag inte kan beskriva det i ord.

Så varför skriver jag detta breda inlägg om mitt liv till synes är underbart? Det skulle inte följa mitt mönster av att endast anteckna när något besvärar mig. Jag har inget att klaga på vad gäller min utbildning heller för den delen och det har jag inte ens gått in på; allt är över förväntan vad den anbelangar.

Jo jag har kommit att finna en känsla här i mitt nya hem. En negativ känsla. Först var jag rastlös utan internet så jag köpte cigaretter i en veckas tid. Det hjälpte motverka en del av det i viss mån. Nu har jag ingen användning av det tidsfördrivet så jag slutade och fann nu i helgen i stigande grad ett moln av saknad. Av ensamhet.
Jag har insett att saker jag tog för givet hemma i Trosa inte existerar här. Små saker. Klart jag pratar fortfarande med de mina från den trakten men jag har inte deras ansikten framför mig. Jag kan inte följa deras potentiella utveckling på en intim nivå och heller inte se dom skratta åt det jag gör eller säger. Här finns inga reaktioner. Och det är så jävla tråkigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag skäms över att behöva erkänna det, men tydligen är även jag beroende av folk. På sätt jag inte ens kunnat föreställa mig. Det här är bara ett kortsiktigt problem för tids nog finner jag här nya vänner att intressera mig för, att ta del utav och dela med mig till men tanken på att de jag kallat mina närmaste ska försvinna i dimman av mitt minne skrämmer mig. De har alltid funnits där. På tryggt avstånd.

Min svaghet som människa får mig att må dåligt. Vårt konstanta sökande av närhet och bekräftelse gör sig känd även hos en kråka.
Ett flockdjur är tydligen allt jag är. Inget mer. Inget speciellt.

Jag har egentligen inga filosofiska aspekter att tala om. Det brukar vara så att händelser utlöser en del känslor i mig som jag reflekterar över och försöker finna mening i. Nu händer för mycket i mitt huvud så här finns ingen tid till sådan ledig lyx.

Imorgon kväll påbörjar jag min resa norrut för att i en vecka leva loppan i Skellefteå tillsammans med antalet goda vänner. Trästocksfestivalen är anledningen men egentligen intresserar detta evenemang mig föga. Gratisfestivaler brukar sällan boka in värda artister och då jag är ganska kritisk i mitt tänkande och tyckande så brukar jag för det mesta anse att saker borde vara bättre. Kort sagt så är jag inte intresserad av musiken på festivaler.

Vid min hemkomst har jag blott en halv natt (ur mitt perspektiv) att sova tills det att jag måste bege mig till min framtida hemstad för att skriva kontrakt på min lägenhet. Min. BARA MIN!
Ni förstår.. Jag blir inte bara boende i Karlskoga över mina studier utan planerar låta det bli en mer permanent bostad. När nu ändå lägenheterna där var fruktansvärt billiga så kan man lika gärna köpa en och skaffa sig ett jobb där när man väl är klar. Det är ju trots allt det jag vill.

Fram till den 15:e Augusti kommer jag att fortsätta jobba som nu. Vet inte vilka dagar den månaden men önskemålet är uttryckt och chefen är förstående, även om hon är lite bitter över att jag slutar (det blir brist på personal då helt enkelt). 24:e räknar jag med att flytta så kommer ha en dryg vecka till att säga mina sista farväl till de nära och jag räknar med en hel del flängande och resande för att söka upp de alla jag vill ha kontakt med vilket kan bli tight på den veckan innan jag flyttar.

Om ni inte märkt det har jag besparat er detaljerna. Kort sagt är det mycket att tänka på just nu..
..men jag är inte bitter.

Om sommaren ändå vore behaglig. Istället är den fylld av pollen och ljusa nätter. Ja det är deprimerande att se solen stiga över trädtopparna när man precis kommit hem från sina senaste arbetspass. Jag får aldrig mitt mörker och det är jävligt synd. Men det var inte detta det här handlar om. Bara en inledning som uttrycker mina känslor för denna årstid som hade varit den bekvämaste om det inte vore för all sol och dess inverkan på levande ting.

Strangers from distant lands, friends of old. My life goes on.
I september påbörjar jag en tvåårig utbildning i Karlskoga. Så jag får till slut lämna mitt kära hem igen och bege mig ut till en för mig outforskad del av världen. I am most excited about this.
Utbildningen jag sökte fann jag av en slump och först fann jag det mest som en kul grej, men ju mer tid jag lade på att fundera kring saken, desto mer insåg jag att det nog faktiskt skulle passa mig.

Så jag sökte till explosivämnestekniker och blev antagen.

Imorgon reser jag till Karlskoga för en informationsträff och för att stifta min första bekantskap med den nya stad jag kommer att kalla hem.

Okej jag måste skriva ner det här. Alldeles för sjuk dröm.

Så jag drömde i natt att jag var nån form av undercover polis. Jag var hemma hos en trosabo jag inte längre har kontakt med vid namn Annika. Denna personen är en blond bimbo och är riktigt korkad.
I vilket fall som helst så jagade jag Björnligan.. När detta kom in i storyn så hade vi redan hittat lik på hennes rum.

De hade satt upp en asfet och livsfarlig berg-och-dalbana runt hennes hus och när vi provade denna så fakkade allt ur. Det låg folk på spåret och vi kunde inte stoppa den så vi dödade dom utan att ägna dom en tanke. När vi väl stannade så mindes jag min briefing av fallet, att den minsta utav dom (som jag nu inte minns namnet på men i drömmen var glasklart) var den brutalaste och hjärnan bakom ligan och att om jag lyckades ta bort honom ur spel så skulle resten vara för dumma och inte tillräckligt elaka för att veta vad dom skulle göra.

Så jag går på perrongen till tåget med pistol i hand. I ett pa-system hör jag bossens röst som välkomnar mig in innanför det inhägnade området där de och huset var. Så fort dörren öppnas på plattformen jag stod ser jag honom ner till vänster om mig, hånleendes som alla skurkar gör när de tror de vunnit och precis ska avslöja sina planer. Utan att tveka skjuter jag honom och träffar rakt i hjärtat.

Jag klättrar ner och börjar gå mot de tomt stirrande resterande medlemmarna av björnligan för att gripa de men halvvägs dit så hör jag åter igen bossens röst. Efter en kort monolog höjer han sin pistol och skjuter mig ett antal gånger. Jag minns hur jag tänkte att om jag ställer mig sidled så kanske jag kan blockera mina viktigare inre organ med bland annat armen. Hur som helst faller jag ihop på marken och hinner (vad jag först tror) precis säga till Annika att hon ska ringa 112 fort som satan varpå hon säger att hon inte kan för att hon inte har några pengar på telefonen. Jag orkar inte berätta för henne att det är gratis att larma så jag slänger istället upp min telefon med en sista kraftansträngning. Hon börjar prata om något random som hände hennes kompis men avbryter sig när hon inte längre orkar försöka förstå hur man låser upp min telefon. Lite tröttare och mycket argare säger jag åt henne hur, varpå hon försöker knappa in något men misslyckas då jag använder tangentbord på min telefon. Ännu argare tar jag telefonen och ser att hon försökt använda internet, som jag inte ens har aktiverat på min lur, och får själv slå in 112 varpå jag kastar den på henne och säger att det ringer. Till svar får jag en kommentar om att jag är tråkig och att allt alltid handlar om mig. Detta får mitt tålamod att ta slut och jag skriker till henne att jag för i helvete blivit skjuten och att hon kanske föredrar att se mig dö istället för att göra något vettigt.
...och hon börjar skrika tillbaka för att försvara sig och angripa mig verbalt. I detta läge hör jag hur en annan av mina vänner, Liv, aka. Leffe, tokskrattar och ropar till någon annan av mina vänner från den trakten att trots att jag blivit skjuten har jag fortfarande ork att gräla som om jag vore gift. I själva verket tror jag att hon skrattade mer åt hur fruktansvärt pantad Annika är.

Till slut kommer äntligen räddningen. Jag minns hur jag med nöd och näppe blir lyft i någons famn och lagd på en förvånansvärt mjuk bår utan att spy och blir sedan ivägkörd. När jag vaknar är Annika fortfarande där men lyckligtvis skamsen. Hon berättar varför hon reagerade som hon gjorde; hon hade trots allt hittat lik på sitt rum och ingen stannade för att bry sig om hon var okay.

Sen vaknar jag. Fortfarande öm i sidan där min hjärna fick för sig att jag blev skjuten.

Det här med att gå ner i vikt är fan ett problem, för mig såsom för många andra, även om det för mig råkar vara raka motsatsen till ett önskvärt resultat.

Häromdagen vägde jag mig för första gången på ett drygt halvår och jag blev inte glad av att se vad min våg hade att säga till mig; jag väger nu mindre än vad jag gjorde för tio år sedan. Jag förstår att det har hänt lika mycket som hur det har hänt och har ingen att skylla än mig själv vilket betyder att det bara är att slå mig själv på käften och börja mata den här undernärda kroppen jag har.

Anledningarna till att detta uppstod är många men det mest inflytelserika har varit mina smaklökar. Detta säger jag för att jag har fler sådana än den genomsnittliga människan har och nej det är inte fördelaktigt.

I alla fall så har jag nu påbörjat en diet. Fler mål mat och så fort jag köpt nya skor ska även lite löpning kombineras med detta. Även när vintern släppt på riktigt och gatorna sopats ska nya hjul införskaffas till min blades. Att ändra på min kost är inte nödvändigt då den redan är tillräckligt omväxlande såväl som nyttig. Okay då, jag behöver minska på mitt sockerintag men att det är för stort är en biverkning av extra smaklökar så det är knepigare än vad det först kan tyckas. Oavsett har jag redan börjat en successiv nedtrappning av sockret i mitt te vilket åtminstone jag ser som en bra start!

Jag må tycka min kropp är snygg (och det är mina åsikter som räknas) men helt uppenbart mår den inte bra.

Jag börjar bli riktigt jävla trött. Egentligen bryr jag mig inte så jävla mycket men jag är helt för att välkomna denna förändring vi människor haft i rörelse i jag vet ärligt talat inte hur länge. Det är en förändring som kommer att betyda mycket och ingenting för problemet är bara en fis i rymden om man ser den stora bilden.

Så här är mitt argsinta förslag på en simpel lösning som inte bara skulle vara underhållande utan även produktiv: Spräng alla odlingar av varierande produkter som inte är ekologiska så jag slipper all jävla reklamerande propaganda från vänner såväl som från recept såväl som all faktisk reklam. Ja det är bra med ekologiskt och närproducerat men snälla rara håll era åsikter för er själva om jag inte ber om dom, alltså ytterst jävla sällan med snudd på aldrig (jag är intresserad av hur folk tänker, inte vad).

Ju förr mänskligheten tar tag i det här på allvar desto bättre, men med min syn på vår existens så kommer det dröja åtminstone en livstid innan ett större steg har tagits och ytterligare fem innan problemet är löst. Därför uppmuntrar jag alla till att spränga faciliteter där icke-ekologiska produkter framställs. Inte bara för att det är roligt utan för att hjälpa det hela på traven. Mest för att det är roligt.

Jag vill inte se eller läsa om ekologiska produkter för att det i min värld vore en självklarhet. Med detta sagt väljer jag inte uteslutande ekologiska varor för att jag i det korta inte orkar bry mig. Min röst är lika mycket en fis i rymden som det här problemet är så varför i helvete lägga energi på det?

Jag är mest bara irriterad just nu. Det kombinerat med att jag inte skrivit något på ett tag resulterade i detta inlägg så spräng en farm. Ni får gärna döda ett par hundratal människor samtidigt så tar vi ett steg i rätt riktning på ett annat problem också.

Jag har lite svårt att förstå att det faktiskt tagit slut. Att något som varit efterlängtat i så många år faktiskt till slut har kommit. Att jag inte längre har något nytt att se fram emot. Att jag måste börja om igen, och det nästan måste jag.

Jag har läst klart A Memory of Light. Ett hejdundrans avslut kan jag lova. Oväntat samtidigt som förutsett så började mina ögon tåras. Ja det var ett fantastiskt vackert avslut och som den tvättäkta romantiker jag är så kunde jag inte annat än att släppa fram lite känslor.

Så vad gör jag nu? Läser om allihopa? Älskar och hatar allting på nytt, eller går jag vidare?
Jag antar att jag borde läsa klart Game of Thrones. Köpa och påbörja den femte där. Nej jag kan inte vänta på tv-serien, fan tredje säsongen har inte ens börjat ännu och jag föredrar ändå de mer detaljrika scenerna som min hjärna målar upp med hjälp av texten framför att faktiskt se det. För att inte tala om att böckerna faktiskt är mer detaljerade, fast så är det väl med de flesta filmatiseringar. Efter det kan jag läsa om Draken. På så vis slutar hjulet aldrig att snurra.

Jag vill nu avsluta detta med ett citat och ett inte.
"He came like the wind, like the wind touched everything, and like the wind was gone."
För dessa böcker har rört mig. På många psykiska plan. Nu är det över men jag är fortfarande rörd.

This is an ending to the Wheel of Time.