En omväxlingens tid

Så det har äntligen skett. Tiden som man redan som tonåring börjar drömma om har till slut kommit och allt är precis så fantastiskt som jag föreställt att det skulle vara. Bortsett från en sak.

Ja mina kära vänner och okända människor, jag har flyttat till min alldeles egen lägenhet. Åh jag har flyttat tidigare och bott på andra platser än den jag vuxit upp på men inget så permanent eller självständigt som detta. Antingen har det varit inneboende under radarn hos en vän eller med delat ansvar hos en bror (i någon mån delat åtminstone) men detta med att vara självförsörjande är en nyhet jag längtat efter och nu när stunden är här kan jag inte göra annat än att njuta.

Friheterna och möjligheterna man kan ta sig själv är gränslösa. Jag har redan vandrat runt naken bara för sakens skull. Jag har lagat mat senare tider än nödvändigt och duschat mitt i natten. Diskning har jag redan ett effektivt system för. Effektivt därför att ingen kan klaga på det! Nu har min nya dygnsrytm, som fortfarande känns fruktansvärt udda, förmått mig att ändra vissa av de beteendemönster som jag under min tid som arbetande croupier drömde om, exempelvis laga middag 03:30 utan att behöva störa någon. Friheten att kunna göra det finns likväl fortfarande och det är så jävla skönt så jag inte kan beskriva det i ord.

Så varför skriver jag detta breda inlägg om mitt liv till synes är underbart? Det skulle inte följa mitt mönster av att endast anteckna när något besvärar mig. Jag har inget att klaga på vad gäller min utbildning heller för den delen och det har jag inte ens gått in på; allt är över förväntan vad den anbelangar.

Jo jag har kommit att finna en känsla här i mitt nya hem. En negativ känsla. Först var jag rastlös utan internet så jag köpte cigaretter i en veckas tid. Det hjälpte motverka en del av det i viss mån. Nu har jag ingen användning av det tidsfördrivet så jag slutade och fann nu i helgen i stigande grad ett moln av saknad. Av ensamhet.
Jag har insett att saker jag tog för givet hemma i Trosa inte existerar här. Små saker. Klart jag pratar fortfarande med de mina från den trakten men jag har inte deras ansikten framför mig. Jag kan inte följa deras potentiella utveckling på en intim nivå och heller inte se dom skratta åt det jag gör eller säger. Här finns inga reaktioner. Och det är så jävla tråkigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag skäms över att behöva erkänna det, men tydligen är även jag beroende av folk. På sätt jag inte ens kunnat föreställa mig. Det här är bara ett kortsiktigt problem för tids nog finner jag här nya vänner att intressera mig för, att ta del utav och dela med mig till men tanken på att de jag kallat mina närmaste ska försvinna i dimman av mitt minne skrämmer mig. De har alltid funnits där. På tryggt avstånd.

Min svaghet som människa får mig att må dåligt. Vårt konstanta sökande av närhet och bekräftelse gör sig känd även hos en kråka.
Ett flockdjur är tydligen allt jag är. Inget mer. Inget speciellt.