Att alltid sträva

Jag har ingenting..

Allt jag äger är meningslöst. Förutom ett redskap, och det använder jag inte ens för att utvecklas. Jag använder det för underhållning.
Nog för att jag lever för underhållning. Jag lever för att de lyckliga stunderna är som ett slags beroende men jag kommer aldrig finna mitt rätta slut utan de mörka stunderna. Folk som tror att man mår dåligt av mörker har förvisso inte fel men de förbiser de viktiga läxorna man lär sig i den kalla ensamheten.

Mina depressioner brukar vanligtvis se ut som följande: En längre periods människoflykt och känslolöshet. Ett tomt stadie där varken hunger eller intima lustar berör mig. Ändå i detta skede är allt jag kan tänka på att få bli omfamnad i tystnad av en person som inte ens existerar i annat än mina drömmar. Sedan kommer stunden av hopplöshet. Längden på detta stadie varierar beroende på omfattningen av mina problem men i detta stadie förr eller senare minns jag vem jag är och mina tankar börjar spinna igen.
Vad har hänt? Hur gick det fel? Vad är min nästa plan? Hur genomför jag den?
Sedan växer jag. Finner stöd i mina förklaringar och finner styrka i mina mål, och på så sätt har jag utvecklats i mörkret.

Detta är vad som menas med ensam är stark.

Så förhoppningsvis förstår ni nu varför jag älskar mörker. Det må vara i ljuset vi lever, men det är i mörkret vi växer. Det är där jag finner min styrka.

Dessvärre denna gång, så har jag inga andra mål än att utvecklas.
Med andra ord så har jag ingenting.