Fool

Jag blir själv förvånad över hur deprimerad jag kan bli ibland. Över vad som kan se ut som bagateller. Tänker man lite så är det dock i detta tillfälle ganska förklarligt. Det krävs inget geni för att räkna ut varför jag mår som ett trampat russin.

Så jag var på en fest i helgen där jag träffade en person med många goda kvalitéer. Det kändes någorlunda som att vi båda två fastnade för varandra mer eller mindre direkt. Jag kan naturligtvis inte tala å hennes vägnar men tro mig, jag tänker ganska mycket på saker och det finns många detaljer som stöttar min tes. Fortsättningsvis verkade vi ha liknande mål för kvällen. Hon tog med mig hem där vi sov tillsammans. No more, no less. Morgonen därpå, då saker inte snurrade lika mycket, spenderade vi en fenomenal dryg timme tillsammans varefter vi båda var tvungna att ge oss iväg åt separata håll. Vi var planerade att träffas igen denna helg men saker har tydligen hänt och hon var tvungen att avboka.

Problemet är att jag fortfarande inte kan sluta tänka på henne, and it hurts.

Oh sure, I'm a love fool and always will be, but it's beside the point. Poängen är att det är fruktansvärt opraktiskt. Jag har inte tid att tänka på henne och jag har verkligen inte tid att behöva dras ner av vilket negativt besked som helst. Jag vill inte. Orkar inte. Borde inte. Men jag förtjänar det.. Jag som aldrig brytt mig om annat än kärlek och underhållning borde åtminstone få ha det gående rätt för mig, eller? När allt annat i mitt liv är ett patetiskt skämt borde jag då inte få ha det enda som gör mig genuint lycklig? Nej.. Tydligen inte.. Allt ska tydligen vara värdelöst och bortkastat för mig..

I'll be fine... Jag har tålamod och den dåliga känslan jag har angående det här kan vara fel..
Snälla säg att jag har fel..