Fearlessintents blogg

Praktiken börjar officiellt på måndag och jag känner mig lite orolig över förväntningarna som kommer att ställas på mig. Jag har inte varit på en arbetsplats på fyra år och har aldrig praktiserat på ett kontor tidigare. Även om det känns bra att äntligen ha fått en praktikplats efter tre misslyckade försök, så har jag också många frågor och känner ångest inför förändringen.
Hur ska jag hinna med min vardag? Kan jag hyra en replokal på helgerna? Hur ska jag få mer tid att åka hem till söder oftare och minska min sociala isolering som har påverkats av pandemin och flytten? Sådana frågor snurrar runt i mitt huvud. Dessutom oroar jag mig för hur jag kommer att komma överens med chefen och om jag kommer att passa in på arbetsplatsen.

Men trots allt känner jag mig positiv inför den nya upplevelsen. Jag tror att den kan bidra till en mer naturlig stimulans i min vardag där stressen över att behöva lära mig nya saker inte kommer att vara så påtaglig som den kan vara när man studerar. Det känns konstigt att faktiskt få tycka till på en arbetsplats, eftersom jag är van vid chefer som bara ger order och där det inte finns mycket utrymme för kreativitet eller frihet.
Samtidigt känner jag mig lite osäker och undrar om jag verkligen kommer att klara av praktiken. Jag har redan nu en känsla av bedragarsyndrom och oroar mig för att jag inte har tillräckligt med kunskaper för att lösa problem redan från första dagen. Jag hoppas att jag åtminstone får en lugnare start och lära mig alla rutiner först.

Sammanfattningsvis så känner jag mig både orolig och positiv inför min praktikstart. Jag hoppas kunna ta tillfället i akt och vidga mina vyer, även om jag vet att det kommer att ta lite tid innan jag känner mig varm i kläderna. Oavsett vad så hoppas jag att detta kommer bli bra.

Må det bära eller brista!

30-årsfesten har nu kommit och gått. Förutom att jag tyckte att Någon var lite besvärlig (som vanligt), så tyckte jag att festen var verkligen lyckad. Allt föll på plats. Några vänner och större delen av pappans släkt, samt några från mammas sida, var närvarande.

Jag ångrar inte beslutet att ha min 30-årsfest på hemmaplan, där jag växte upp. Det kändes helt rätt och jag hade inte kunnat önska mig något bättre. Festen pågick från 17:00 till 5:30 nästa dag, men det kändes som att festen flög förbi på bara några timmar. Jag önskade att festen aldrig hade tagit slut.

Jag behövde verkligen den här festen och möjligheten att trycka på livets pausknapp. Det gav mig, för första gången på 5 år, en känsla av lugn som jag inte har känt på länge.

Men nu är det dags att återgå till verkligheten. Jag planerar att göra några förändringar från och med den här veckan för att få mitt liv på rätt spår och sträva efter något bättre.
Att börja med så tänker jag ta tag i mitt eget drickande, eftersom jag har känt att det har eskalerat något den senaste tiden på grund av en underliggande nedstämdhet. Generellt behöver jag bli piggare för att orka hantera den kommande praktiken.
Därefter behöver jag också ta tag i min vikt och försöka gå ner några kilo, eftersom jag inte känner mig helt bekväm med att väga 110 kg. Det påverkar mina knän när jag går någonstans och det vore skönt att slippa den smärtan samt få fram lite linjer som jag inte sett på flera år. Det skulle vara det bästa att ersätta dessa kilo med muskler, men det verkar osannolikt med tanke på att jag aldrig lär få in en vettig rutin ett gym. Därför tänker jag börja simma på det nyöppnade badhuset istället.

Förhoppningsvis blir det jag tänkt göra relativt lätt att genomföra, annars kommer jag att skriva ett nytt blogginlägg.

Tycker det är sjukt på något vis att man har gått och blivit 30 år nu. Vad fan hände med tiden?

Jag har i vanlig ordning haft mycket igen. Mycket funderingar över allting som händer och vad jag ska göra, har varit i ovanligt många skov såhär års och mått rätt kasst mentalt emellanåt. Vet inte vad som tagit åt någon riktigt, vi har haft lite gräl var och varannan dag sen nyår om allt möjligt och det konstanta tjafsandet gör att jag blir rätt trött. Känns som att det borde vara nog med stress som det är med plugget och den inkommande praktiken, men nä... Klart man ska tjafsa om allt från struntsaker till om hur man vill bli väckt på morgonen. Det är liksom inget viktigt och det tar så onödigt mycket energi. Kanske är stress bara? Eller jag vet inte, tröttsamt är det i alla fall. Jag fattar inte hur man orkar störa sig på allt och hela tiden får ett behov att skälla om det. Så märkligt. Men som sagt, kanske bara är stress. Hoppas det i alla fall.

Är lite besviken på en gammal polare. Han var min bästa polare en gång i tiden och vi hade mycket gemensamt samt umgicks jämt. Men sen hände en grej mellan mig och hans tjejpolare som inte blev så bra och sedan så har vår relation inte varit densamma. Jag har vid upprepade försök försökt att vara good sport och ändå visa support eftersom jag inte vill att något gammalt skit som inte ens var mellan mig och honom skulle påverka det vi hade. Men han gör sig hela tiden så jävla svårpratad, råkar man skriva mer än en mening i ett meddelande så slutar han att svara. Frågar man hur det går med allt så får man aldrig den frågan tillbaka och intresset för allting annat som inte är musik, skogen eller sånt vi gjorde pre-2016 är så jävla svalt. Vi har liksom inte setts på 4 år och jag har ändå haft hoppet om att kunna komma tillbaka igen som på den gamla goda tiden.
Vi fyller år nästan samtidigt också och vi båda fyllde 30. Jag skriver ett entusiastiskt genomtänkt meddelande där jag grattar honom och han tackar för det. Tillbaka får jag en meme och ett "grattis :)", tycker det är så tråkigt att han har så lite intresse att han inte ens försöker möta mig på samma nivå.
Vet faktiskt inte om man bara ska tolka det hela som att det helt enkelt är "dött" mellan oss. Han sa till min syster för ett par år sedan att han och jag skulle vuxit ifrån varandra. Tycker det är en väldigt tråkig inställning till det hela och ännu tråkigare att han ändå inte ens vill försöka ses innan han flyttar till Skövde.
Kanske är bra att han flyttar, då kanske jag mentalt kan flytta från honom med. Han verkar ändå bara bry sig om min musik och skiter i mig som person, lite tråkigt att känna så när vi var bästa vänner en gång i tiden.

Aja, verkar bara som att jag ältar. Tror det är tredje gången jag skriver om det.

Annars? Ja du, känner mig rätt trött på väldigt mycket. Jag hade trott att jag skulle vara på en helt annan plats och punkt i mitt liv när jag fyllde 30, men jag är rätt besviken på att det inte är som tänkt. Tycker att jag sitter fast i blålera just nu och vet inte riktigt vad jag känner för framtiden. Är mest less på allt om jag ska vara ärlig. Tänker ta tag i lite saker inom en ganska snar framtid. Mina mat och dryckesvanor blir första steget, jag har tydligen ganska högt kolesterol så det är väl dags att bli nyttig. Kul att bli äldre, yay.

Klart att den här dagen fortfarande påminner mig om allt det där som hände. Hur jag än försökt att tänka på annat eller försökt glömma allt som hände den där dagen så sitter det tyvärr fortfarande efter alla dessa år.

Fattar inte, det är så orelevant och oviktigt för det liv jag lever idag. Men fortfarande så hör jag de där orden, ser det där ansiktet, det pilgifts-röda håret och ser det där hånfulla leendet efter att orden yppats.

Hur lång tid ska det ta? Hur djupa vart de där gamla såren? Hur många 3e Januari dagar ska behöva gå innan denna dag förknippas med något annat än tårar, ilska och frustration? Funkade aldrig KBTn eller har jag bara trillat tillbaka i gamla mönster?

Vet inte, känns som att jag aldrig lär glömma det. Önskar att denna dag var förknippat med något roligare än det där.

Ibland undrar jag om jag har något kemiskt fel i hjärnan eftersom jag blir nedstämd utan speciella skäl i perioder. Hade gärna få motsatsen och vara riktigt jävla glad också i perioder, men det får man icke.

Har varit hemma rätt mycket nu sen examens jobbet startade, har inte börjat på den alls och har två veckor kvar. Lovade mig själv att inte prokastrinanera men det är precis det jag gjort, skulle gärna få skiten överstökad så jag kan börja tänka på praktiken istället. Men någonstans är jag så förbannat less på studier och har ingen motivation att börja. Har känt mig lite för låg för att vilja göra något produktivt.

Men har försökt att vända på humöret till det bättre. Har i princip avskärmat mig från sociala medier då jag inte vill se hur bra alla har det hela tiden. Vet att jag reagerar negativt på allt glatt när jag själv inte mår bra. Glad musik låter så vidrigt provocerande och andras leenden tolkas som hån.
Så jag stänger istället av och lyssnar på/skriver skit arg musik tills jag börjar må bättre. Var bland annat iväg och spelade in vrål till ett Hardcore projekt som vi ska annonsera ut på Instagram om några veckor, vi kommer att i princip spy galla på allt i det projektet eftersom vi båda har en del frustration som vi vill få ut. Lite roligt att jag ska annonsera ut ett projekt på motsatt tema (positivt och glatt) nästa år också. Ett negativt och ett positivt, yin yang i en balanserad orgy.

Har funderat på om jag ska starta en podcast. Testade på skoj att spela in ett avsnitt och redigera det, tyckte det var väldigt roligt att göra det. Lär dock aldrig publicera det avsnittet då jag egentligen bara pratade om ett gammalt minne som jag en gång i tiden försökte att kröka bort som delvis berättas som en historia och ballar ur till något rant om det. Så typiskt mig.
Men tänkte kanske ta och göra något avsnitt och berätta om något kul eller intressant. Får se vad jag hittar på.

Det här med jobb och framtid är något som dagligen svävar i mitt huvud. Nu när jag inte har långt kvar till examenstider (för andra gången de senaste 4 åren) så börjar den här frustrerande känslan "vart ska jag ta vägen sen?" att infinna sig i vardagen.

För jag vet att det jag läser egentligen inte är så värst kul i praktiken, visst så är det något jag är intresserad av men det är inte sådär "as roligt" att jag vill sitta och läsa om det hela dagarna eller gå runt och fundera över det. Utan min tanke är att jag ska kunna komma lite högre upp från golvarbetet och i längden finansiera mitt riktiga intresse, som är musiken.

Jag önskar egentligen att jag kunde arbeta med bara musik, sitta hela dagarna 7 till 18 och producera egen musik, turnera världen över och spela in andra artisters verk, samt mixa och mastra det. Samt verkligen kunna leva på det med en dräglig lön.
Det vore verkligen den ultimata drömmen för min del, där min personlighet och musikaliska kreativitet kunde komma till sin rätt istället för att hamna i olika arkiv i glömskans bibliotek. Kulturarbete är roligt, det är inte helt logiskt och jag älskar att det inte är det.

Men ja, nu ligger jag här i sängen dränkt i olika kompendium med olika studier om inköp/import. Där långa intressanta musikstycken är temporärt ersatta av långa algoritmer i Excel, där tunga bryggor är ersatta ledtider, feta refränger till avkastning, Acapella stycken till flaskhalsar, samhällskritisk lyrik i sann progg-anda ersatt av grön hållbarhet.
Allting skrivet på formell, trist facksvenska med konkretiserade tråkiga stycken där ingen tolkning görs. Allt är mitt i prick... Hela tiden.

När jag arbetade som lagerarbetare och budchaufför så valde jag denna roll för att slippa tänka på jobb. Jag gick dit, gjorde min grej, gick hem och den 25e fick jag betalt. Ibland var jobben som att dejta mitt ex där jag om och om igen fick min roll tillsatt av någon annan och fick sluta långt innan jag ens var i närheten av 6 månaders provanställning.
Men när jag äntligen fick ett fast jobb och inte behövde tänka mer på det så vart det naturligt att mitt huvud fokuserade mer på musiken medan jag var på jobbet, för jobbet var enkelt att lära sig och jag behövde inte fundera så mycket på vad jag gjorde eftersom det alltid blev rätt. Så det blev naturligt att när jag kom hem att hoppa in i min morgonrock och börja skapa musik sekunden jag kom hem.

Men nu har jag inte haft ett jobb sen 2019 och har valt att studera för att kunna göra ett kliv uppåt från dåligt betalda fysiska arbeten till ett mer tänkande jobb. Jag tycker det hela logiska arbetet är intressant och tanken på att få göra något helt annat än att gå runt och plocka ur kartonger hela dagarna känns bra enligt mig. Men sen är det där som jag nämnde tidigare, jag bävar verkligen för att det ska vara "knappt kul" (eller ännu värre, as tråkigt) och att jag kommer hamna på platser där jag måste ta med mig jobbet hem och sitta till klockan 20 varje kväll och aldrig hinna med det jag egentligen brinner för.

Jag kommer aldrig att släppa musiken, men jag vet att satsa på musiken i dagens samhälle är fruktansvärt svårt. Chansen att lyckas är minimal och jag hatar att det är just så, jag vet att jag egentligen vill bara arbeta med kreativitet. Men jag vet att jag måste till det område där folk behövs för att ens ha en chans till att få det bättre, hoppas jag.

Kulturarbetet lär få fortsätta på fritiden... Så får vi se om jag lyckas implementera det vart jag än hamnar i framtiden.

Jag tar mitt sura äpple så länge.

Jag har drömt ovanligt mycket sista tiden och vaknat ett flertal gånger varje natt. Har bland annat haft mitt ex på besök i mina drömmar, drömde att hon jobbade på en lokal grill och att jag vägrade beställa av henne just för att det var hon.
Men hon såg mig och i drömmen så pratade vi ut om varför hon var otrogen mot mig och jag fick berätta hur jag hade känt i flera år på grund av hennes beteende. Hon bad om ursäkt för allt och vi kom fram till en slutsats.

Sen vaknade jag.

Detta är något jag hade velat fått gjort med henne en gång i tiden. Ha det där samtalet där vi bara skulle reda ut allt och begrava stridsyxan för att sedan gå vidare med våra liv.

Det var många år sen det hände men hennes beteende och hur allting abrupt tog slut den där morgonen i Hässelby satte verkligen spår hos mig. Tog flera år innan jag fullt ut kunde börja lita på en kvinna igen och alla dessa nätter som jag efteråt låg och tänkte på henne var hon egentligen aldrig värd från första början.

Vet att jag en gång i tiden hade ett helt kompendie som min gamla KBT-terapeut bad mig att skriva för mig själv i syfte att försöka sätta ord på vad jag kände. Slutade med att den blev 20 sidor och cirka 10 tusen ord lång där jag spydde ut allting från början till slut. Jag minns hur hårt det där tog och hur lång tid det tog att vakna upp ur den där drömmen om det där samtalet, samt att släppa villfarelsen om att hon skulle komma tillbaka till mig.
Det tog tid... Flera år för att vara exakt. Flera år jag hellre hade lagt på något annat.

Kollade faktiskt upp henne lite kort på sociala medier efter denna dröm. Där satt hon med sitt septum, håret som jag brukade dra mina händer igenom som är lika färgstark som en röd pilgiftsgroda med svarta kontraster och med en stirrade blick som jag vet att jag en gång i tiden föll helt platt för.
Så fort jag såg hennes nuna så fick jag ont i magen, så mycket negativ energi bara laddades upp i min kropp av att bara se henne.
Finns en anledning varför jag la ner så många timmar på att ta bort allt från gemensamma bilder, taggade minnen och har hållit mig så långt bort från ställen som Anchor. Allt för att jag försökte radera henne ur mitt liv.

Även om jag påmindes om det där samtalet som jag ville ha för flera år sen, så kommer den troligtvis aldrig att äga rum.

Tack och lov för det. Tillbaks till min blocklista med dig!

Jag har tänkt en hel del på min utflykt till Småland och verkligen funderat över den stora skillnaden som varit sen jag kom hem igen.
Det är så märkligt hur mycket jag känner för att åka tillbaka dit igen. Kände mig fri på något vis och gjorde saker som jag brukade göra förut när jag bodde närmare Nynäshamn. Gå runt i skogen, klippa gräs, hugga träd, sitta vid en brasa och njuta av tystnaden.

Liksom, när gjorde man det sist? Jag vet att det är några veckor sen jag var där nu men fan vad det verkligen kändes bra.

Nu är jag mest frustrerad över att man återigen bara åker med i stressens å där man knappt kan skilja på dagarna längre och där jag bara gör kompromisser om och om igen... Som jag gjort de senaste 5 åren.

Liten tillbakablick sådär, men ville skriva av mig det.

Puss

Helt ärligt talat, jag saknar verkligen ett aktivt sexliv. Vad i helvete hände ens med det? Det började så bra för några år sedan men har liksom med tiden bara dött. Det som var en rutin i veckorna har blivit till något man kan räkna på 5 fingrar under ett helt år. När det väl händer så är det bara en enda chans och då är man antagligen för exalterad att det är över på 45 sekunder.

Och den här andfåddheten... Liksom... Kom igen! Hur satans ur form är jag? Vem fan får håll och kramp i benet samtidigt? Herregud, gymmet nästa! Kan inte ha det såhär. Behöver bli bättre i sängen, men vem kan bli det utan att öva?

Skämt åsido, jag har tänkt rätt mycket på såna här saker sista tiden. Har suttit och samtalat om det och det har liksom slutat med ett bokningssystem...

"Kan vi öööh... Ligga den 26e oktober?"
- Nä, då ska vi på kalas och efter det så har jag AW med jobbet.
"Okej, hm. 29e då?"
- Då ska du till studion med X.
"Aa just det fan... Jag har examensarbete hela november... Så vad sägs om den 3e december?"
- Vi kan boka det så prövar vi!

Nu är det här en överdrift. Men alltså, har det blivit såhär nedrans praktiskt? Man bara tänker på måsten hela dagarna att man inte hinner ligga?
Jisses, vuxenlivet är ibland riktigt jävla trist.

Det var riktigt kul att få vara i Småland. Måste säga att det kändes riktigt bra att få en paus ifrån allt som varit i vardagen och få utföra lite ordentligt fysiskt arbete. Jag har inte direkt tänkt något alls på det som mina tankar brukar sväva tillbaka till och det har hela tiden känts väldigt bra. Så pass bra att jag faktiskt blev lite ledsen när jag började närma mig Stockholm igen, det kändes som att det rasade i mig ju närmare jag kom tillbaka.

Det är något speciellt med att vara och bo i skogen samt att umgänget med min farbror och farfar på något vis fick mig att "leva här och nu" istället för att drömma mig bort på sociala medier, älta gamla ex eller vara sådär löjligt irriterad som jag känner att hela mitt liv post-24 år har handlat om. Jag satt där vid bordet framför en brasa och lyssnade på farfar när han pratade om sin historia och hans engagemang som han har haft i livet, min farbror drog roliga "dad jokes" och lärde mig lite om saker och ting och att se saker ur ett annat perspektiv.
Det kändes på något vis så "hemma" för mig, enda som saknades vore om resten av familjen och att lite vänner hade varit där så hade det varit perfekt.

Visst så saknade jag sängen lite när jag kom hem. Men saknade inte att komma hem till diskussioner, det höga dånet från byggen, bilar som tutar, människor som konstant fyller ens synfält och den där obehagliga känslan av "jag måste ..."
Att man ska hamna i ett fack igen och rätta sig i ledet där endast titlar spelar roll.

Jag saknar verkligen att bo i skogen och den här resan påminde mig verkligen om att det finns fler sätt att leva livet på än att gå runt och sakta ruttna i en hamsterbur. Det finns något bättre att jobba sig mot, det går att få det enklare.

På ett sätt kan man säga att jag kände mig gjord för det livet. Skogen är målet.