Fearlessintents blogg

Nu har jag klarat av ett halvår som nykter, och på senaste tiden har jag haft en hel del nya tankar med blandade känslor.

Ärligt talat börjar jag känna mig ganska trött på att vara nykter. Det är så tråkigt på många sätt, och alla dagar verkar smälta samman till en enda lång "ny dag" där ingenting skiljer vardagen från helgen. Det finns ingen belöning att se fram emot på fredag eller lördag, det är bara som vilken dag som helst. Nu när jag har varit hemma så mycket känner jag en viss frustration över att ingen dag ger mig en känsla av framsteg. Allting känns ganska likadant.

När jag blev nykter förväntade jag mig att det skulle vara som natt och dag under det första halvåret. Men till min besvikelse har ingenting egentligen blivit bättre. Jag mår fortfarande dåligt psykiskt och har väldigt lite motivation att göra någonting. Jag går till psykologen och hoppas att allting bara ska "lösa sig" om jag bara gör "det där och det där", men ingenting händer, oavsett vad jag än gör.

Jag tänker på alkohol nästan varje dag och känner ibland ett starkt sug efter det. Jag pratar ofta om andras drickande och försöker övertyga mig själv att jag har tagit rätt beslut genom att vara nykter, speciellt nu under behandlingen. Men jag har inte direkt roligt och jag ljuger för mig själv om att jag tycker att det alltid känns bra.

Visst är det skönt att slippa bakfyllorna och att inte behöva planera mina dagar efter hur jag kommer att må dagen efter en kväll med för mycket drickande, eller när någon ber mig att gå ut och handla fast jag mår dåligt. Så på sätt och vis känns det fortfarande bra, men det är inte helt lätt att ta sig igenom vardagen när jag ser alkohol överallt - på tv, i matbutiken, precis när jag går förbi systembolaget, på restauranger, när min familj firar något, eller när någon dricker medan jag sitter där med mitt bubbelvatten och låtsas att allting är okej.

Det här är nog första gången som jag verkligen känner att det suger att vara helt nykter hela tiden, och mycket har som sagt att göra med att jag inte tycker att det är roligt och att jag känner mig utanför. Jag vill också kunna ta några glas vin eller dricka öl. Men så länge jag går på behandling känns det som att jag "måste", och att det inte längre är ett fritt val som det var innan jag började med SSRI.

Jag har i alla fall satt upp ett mål till den 1:a augusti i år, då det är ett år sedan jag drack alkohol senast. Då tänkte jag eventuellt (med betoning på eventuellt) planera ett återfall och se om det är värt det, och kanske hitta något som fungerar bättre än tidigare. Men jag försöker att ta en dag i taget och hoppas att suget och längtan efter det gradvis försvinner så jag kan fortsätta vara nykter utan alltför mycket besvär och kanske kan fortsätta efter augusti också. Jag får revidera när det börjar närma sig.

Nyligen fyllde jag år och firade genom att gå ut med någon. Det var trevligt, och jag kände mig väldigt bortskämd hela dagen. Det gav mig en liten boost och fick mig att må bättre igen.

Utöver det är det EP-release på lördag, och jag ser fram emot att höra responsen.

Det har varit rätt skönt att faktiskt kunna tänka på något annat än arbetslösheten, det ständiga omhändertagandet och den påfrestande psykiska hälsan, och istället kunna fokusera på något jag brinner för. Min polare och jag har sedan ungefär ett och ett halvt år tillbaka arbetat med vårt melodiska dödsmetallprojekt, och det är snart dags för release den 10 februari.

Jag tycker att det är extra spännande eftersom det här är första gången som jag verkligen har jobbat med just melodisk metal och satsat hårdare på att göra det catchy och att melodierna är det centrala fokuset. Tidigare projekt som jag har haft genom åren har alltid varit deathcore, djent eller black metal, där det alltid har varit mer fokus på atmosfären eller att göra brutala gurgelljud. Nu ska jag liksom hoppa mellan growl och melodisk sång betydligt mer ofta än tidigare. Så det är lika nytt för mig som för er.

Vi hade tänkt att släppa ett album först, men valde att dela upp det på två EPs så att vi kan släppa musik lite oftare. När vi har släppt dessa två EPs kommer vi att fokusera på att skriva och släppa ett album.

Jag tycker det ska bli spännande att se hur musiken mottas. Min polare har jobbat hårt med sina riff, och jag har jobbat hårt med både trumprogrameringen och sången.

Vi har en premiär på internetradion Northern Metal Radio, och det ska bli spännande att höra vad som sägs och inte sägs på deras internetkanal.

Det känns som ett nytt kapitel i mitt musicerande!

Senaste tiden har jag dragit mig undan på nytt från sociala medier. Känner att jag fastnar igen, och det känns inge vidare. Jag sitter mest och blir förbannad över hur det är på sociala medier nuförtiden. Så nu är jag bara tillgänglig på TikTok, Messenger och WhatsApp, medan jag flytt från resten just nu.

Det är lite märkligt egentligen att man kan bli så beroende. Beror väl antagligen på att jag har vridit mig inåt och isolerat mig mycket från det sociala genom att knappt gå ut eller göra något.

Har haft det rätt jobbigt sista tiden om jag ska vara ärlig. Sen mitt senaste inlägg har jag gått på SSRI och försökt att stabilisera mitt humör och allt genom stressen. Jag upplever inte att jag har känt av så mycket av medicinen, mer än att det som är tråkigt är mindre tråkigt och att det som är roligt är mindre roligt. Sen har man också blivit som en maskin i sängen, vilket väl är en av de mer roligare biverkningarna, kan man säga... Haha. Utöver det så tycker jag att jag sover mer och tyngre.

Men annars har jag försökt att bli lite nyttigare. Har slutat äta godis, dricka läsk och röka. Startar varje morgon med gröt gjort på havrekli och försöker att göra något varje dag som antingen involverar städning, jobbsöket eller kreativt skapande i musiken.

Snart är det dags att släppa ny musik också. Men berättar mer om det när det börjar närma sig.

Jag tycker att det är förvånande hur snabbt tiden går. Jag minns fortfarande hur jag satt i soffan för 130 dagar sedan, med flush-reaktioner efter att ha druckit 2 flaskor vin och 7 öl och mådde så dåligt. Nu har det gått 130 dagar utan att jag har tagit en droppe alkohol. Det känns overkligt att så mycket tid har gått så snabbt.

Jag har också börjat med SSRI-behandling. Jag fick sertralin som jag ska ta i cirka 6 månader, tillsammans med terapi. Jag hade aldrig trott att jag skulle behöva ta antidepressiva, men det verkar vara nödvändigt just nu.

Fortsättning följer.

De senaste tidens äventyr inkluderade besök hos psykologen för en snabb utvärdering. Trots att jag kände en viss stress under sessionen och att sammanfatta nästan hela mitt liv på 45 minuter var mer utmanande än förväntat, klarade jag mig bra. Psykologens intensiva blick skapade en viss obekvämlighet, men trots det tycker jag att jag hanterade situationen väl.

Det verkar åtminstone som att de inte misstänker att jag har bipolär sjukdom längre (vilket känns väldigt skönt). Men det finns en bred enighet om att symptomen, såsom konstant uttråkan, bristande fokus och "brist på filter", snarare tyder på ADHD och att all ångest kan kopplas till just obehandlad ADHD.

Jag har fått en remiss för fortsatt behandling inom psykiatrin och psykologen uttryckte övertygelse om att min ansökan kommer att godkännas. Under tiden har jag blivit ordinerad någon SSRI för att hantera mina depressiva episoder, även om jag inte riktigt lyssnade på vilken det var.

På arbetsfronten har jag hamnat i en grupp med andra arbetssökande som också påverkats av lågkonjunkturen. Vi är nu med i ett program där en leverantör hjälper oss att hitta fler jobb och kontakter. Det känns positivt för mig eftersom jag har känt att jag har sökt igenom hela internet efter annonser och varit frustrerad över att inte hitta några passande tjänster att ansöka till.

Jag börjar förbereda mig för att eventuellt behöva sänka mina krav från och med nästa år om jag inte hittar något. Jag känner att jag inte kan vara arbetslös hur länge som helst, och dessutom hade jag några planer som jag ville genomföra efter att ha fått ett jobb.

Så vi får se hur det går.

Det har gått löjligt långsamt i min arbetsansökningsprocess och jag känner mig ganska frustrerad över att det redan har gått ett halvår utan ett jobb trots aktivt sökande och två genomförda utbildningar.

I mitt fall beror detta på en temporär lågkonjunktur inom det område jag har utbildat mig för. Dessutom, med de ökade räntorna kopplade till inflationen blir det svårt för företag att investera i ny examinerad personal.

Är det frustrerande? Absolut. Men jag försöker hålla hoppet uppe och fortsätter mitt sökande.

Ett besök hos psykologen samt påbörjad utredning väntar på fredag.

Hundra dagar nykter nu.

Det känns som att tiden bara springer iväg och det har varit ganska tufft hela vägen hit. Jag har haft många dippar med starkt begär och stor lust att stänga av hjärnan för att slippa tänka. Men varje gång jag har stått emot har det bara blivit bättre och bättre.

Jag är medveten om att jag bara är i början och att det kommer att dröja innan det verkligen släpper och jag har bestämt mig för att fortsätta på den här vägen och se vart den leder.

Rock n roll!

Jag har äntligen fått en tid bokad hos psykologen, vilket jag ser fram emot nästa månad. Jag har också fått SSRI utskrivet för att behandla det som verkar vara depression.

När jag beskrev mina symptom, nämndes flera möjliga diagnoser, inklusive bipolär sjukdom och odiagnostiserad ADHD. Jag fokuserade inte så mycket på dessa specifika diagnoser, utan mer på hur jag upplever mitt liv just nu - som en grå, grumlig soppa där allt känns tråkigt och livet utan alkohol känns helt "kicklöst". Jag har knappt energi att fokusera på något, men mitt sinne är aldrig tyst.

Vi får se hur det utvecklar sig.

För övrigt har mitt liv fortsatt som vanligt sedan augusti. Jag tillbringar mina dagar i hamsterburen, undviker gängkriget och skriver kampsånger till albumet. Det känns bra att vara tillbaka i musikens värld, även om det går långsammare än vanligt för mig. Min bil är äntligen tillbaka och det känns bra.

Jag hade nyligen en dröm som var som en repris av en bekant kryssningsresa. Jag kunde se den både från mitt eget och ett utomstående perspektiv. Det var nästan overkligt att drömma om den så detaljerat och troget, men med ett annorlunda slut än vad som hände i verkligheten. Jag har haft många sådana drömmar på sistone, och jag undrar om det har att göra med att jag har börjat bearbeta åtta år av undantryckta känslor i samband med att jag har gjort tappra försök att förbättra många aspekter av mitt liv det senaste halvåret.
I dessa drömmar får jag ofta återuppleva gamla eller dåtida önskade relationer, eller umgås med vänner från förr och minns roliga stunder vi hade tillsammans.

Oftast slutar de alla med att vi har ett slags resonemang öga mot öga där vi trasslar ut mitt garnnystan av tankar som jag burit på i många år och får ett avslut på det. Men oftast vaknar jag upp med en viss längtan i kroppen och känner vemodig nostalgi där jag snurrar på dessa tankar i flera timmar tills jag antingen glömmer bort det eller går och lägger mig. Jag vet att drömmar inte är logiska och har ingenting med verkligheten att göra, men för en stund så kändes det som att jag äntligen fick säga det jag ville och kunde gå vidare.

Den här nostalgisjukan som jag verkar lida av verkar det inte finnas något piller för. Den har verkligen regnat ner över mig de senaste veckorna och det är som att en bomb i taget smäller. Jag hatar att känna mig vemodig över sånt som var för så längesen och jag försöker verkligen att leva i nuet, men ingenting har känts riktigt bra och lyckas inte sortera något som jag vill. Det är bara kaos.

Så det känns rimligt i tiden att komma i kontakt med psykiatrin.

Fortsättning följer.

På senare tid har jag känt mig överväldigad på ett sätt som jag inte är van vid. Det känns som om jag är i otakt med mig själv. Detta har pågått sedan jag bestämde mig för att sluta dricka alkohol för 70 dagar sedan.

Trots de senaste veckornas utmaningar, som bilproblem, arbetslöshet och vardagens friktioner, känns mitt känsloliv och energinivå annorlunda. Jag tycker att jag känner uttråkad större delen av tiden och jag känner att saker och ting borde vara annorlunda.

Jag trodde att mitt beslut att ta en paus från alkoholen skulle ge mer energi och lycka i vardagen. Jag förväntade mig ett uppsving av energi och balans som skulle hjälpa mig att komma igång med sånt jag behöver och vill göra. Men det har visat sig vara svårt att komma igång med det mesta, även sånt som jag tycker är kul som träning och musik.

Jag har haft rätt lite energi och jag upplever det som att jag har svårt att ha roligt. Jag saknar de glädjekickar som får allt att kännas bra i stunden samtidigt som jag krigar mot den jobbiga känslan av att tiden tickar iväg konstant.

Jag tycker att det känns som att vardagen har blivit grå och att humöret ännu svänger en del . Visst så blir jag inte arg särkilt ofta längre, men däremot känner jag mig ofta nedstämd. Jag trodde först att detta skulle gå över eftersom det bara var "alkoholens fel", men det verkar vara djupare än så.

Jag har tidigare inte haft svårt att slutföra projekt, men nu påbörjar jag mina projekt och tappar motivationen rätt snabbt. Jag skjuter istället upp dessa projekt och glömmer bort dem. När jag sedan är trött så väntar jag på att dagen ska ta slut så jag kan vakna upp med ny energi, bara för att vakna trött direkt på morgonen trots 8 timmars sömn och karusellen börjar om igen.

Att jag valde att ta en paus från alkoholen ångrar jag inte, särskilt nu när jag inte tänker mycket på alkohol längre och detta känns som att det ligger djupare än något utifrån. Men jag tror att det är dags att börja med KBT igen för att få hjälp med att sortera mina tankar.

För det enda roliga i livet kan inte bara vara att klura ut svaret på frågan "vad ska vi äta ikväll?".
Det är dags att göra något åt det här.

De senaste veckorna har varit ovanligt utmanande. Min bil har varit på verkstaden två gånger inom loppet av två veckor. Första gången var det på grund av att ettans spridare gick sönder. Efter att bara haft bilen hemma i två dagar så var det dags för bilen att åka in igen på grund av ett nytt motorfel. Även om jag älskar friheten som bilen ger, kan alla reparationer, försäkringsbråk och kostnader vara överväldigande. Ibland önskar jag att jag kunde sätta stoltheten åt sidan och åka kollektivt istället. Men bilen ger så mycket att jag är redo att alltid slåss för att få tillbaka den.

För att lägga till mer utmaningar, har jag nyligen dragit ut en visdomstand. Det har gjort det svårt att äta och läkningen har tagit tid, men det börjar äntligen bli bättre.

På den ljusa sidan har jag nyligen haft min första jobbintervju. Även om tjänsten verkar stressig och lite komplicerad, och kanske inte exakt vad jag vill göra, kändes intervjun bra. Jag fortsätter att söka jobb och hoppas kunna starta fler processer för att ha flera jobb att välja mellan.

Jag har också börjat gå på konserter igen och träffa mina vänner efter flera månaders frånvaro. Jag har även börjat gå på fotbollsmatcher igen, vilket var roligt. Jag är glad över att ha fått igång det sociala livet en aning igen då det verkligen har behövts eftersom jag knappt varit ute sedan jag tog examen i juni.

Jag ser fram emot att kunna fokusera mer på musiken när bilen kommer tillbaka också. Det är så svårt att fokusera när det där ligger i bakhuvudet hela tiden.