Fearlessintents blogg

Min praktikperiod på tre månader är nu över. Det har varit fyra år av förberedelser och snart är jag klar med min vidareutbildning.

Tyvärr fick jag inget jobberbjudande och det känns såklart trist. Men jag har ändå lärt mig massor under dessa månader och känner mig redo för nya utmaningar i arbetslivet från och med nästa vecka. Jag vet att det kommer att bli tufft att leva på en knapp budget och att behöva ringa arbetsförmedlingen och söka jobb som en galning och försöka imponera på intervjuer i hopp om att få en chans.

Men igår hade vi en rolig AW som avslutning på praktiken. Vi drack öl och spelade bowling och hade jättekul. Jag vaknade idag med en rejäl baksmälla och kände att jag verkligen hade släppt loss ordentligt. Det var precis vad jag behövde.

Nu ser jag fram emot nya äventyr.

Jag tycker det är så vidrigt vad dessa gäng ställer till med. Har haft 5 skjutningar på gården de senaste 6 månaderna och igår så blev en kille skjuten till döds och jag kunde se det från min balkong.

Så jävla vidrigt.

På senare tid har jag känt mig nere och saknat energi för något annat än min praktik. Den närmar sig sitt slut och jag har ingen aning om vad som väntar i framtiden. Tanken på att återgå till den nedslående arbetslösheten skrämmer mig.

När det kommer till mitt liv i stort, ja, som jag nämnde tidigare, känner jag mig ganska nere för tillfället. Jag har spenderat mycket tid på min mobil, ungefär sex timmar om dagen på sociala medier. Jag inser att det inte är hälsosamt för mitt mentala välbefinnande att sitta så mycket, och det märks när jag försöker engagera mig i något annat hemma - motivationen är inte där.

Jag förstår att jag inte har levt i nuet och att jag bara förlorar mig i gamla minnen från en tid då jag trodde att mitt liv var bättre. Det bara väcker nostalgi och får mig att må dåligt. Nostalgi kan vara något för när man är 80 och faktiskt har levt ett fullt liv. Men jag är 30 och ibland känns det som om jag har gett upp och stagnerar. Det känns tungt att först titta tillbaka och sedan inse att jag egentligen inte gör någonting utan bara sitter där i fåtöljen och spenderar helg efter helg på mobilen utan att göra något verkligt.

Därför har jag försökt förvandla min mobil till en så kallad "dumb phone". Jag har raderat alla appar som är kopplade till sociala medier, stängt av mobildata osv för att bara använda telefonen för samtal, sms och en enda undantagsapp, Messenger. Jag har också ställt in telefonen på en absolut gråskala där det bara finns svart och vitt.

Målet är att genomföra en verklig digital detox där jag måste använda datorn för att komma åt sociala medier och spendera mer tid i nuet istället för att bara sitta där. Sedan igår har jag faktiskt lyckats vara mer produktiv och social hemma, så jag tror att jag är på rätt väg. Det kändes faktiskt lite bättre att inte fastna på samma sätt. Jag är övertygad om att jag är på rätt väg eftersom jag märkte att jag började känna mig bättre nästan omedelbart.

Mitt mål är att uppnå en mer hälsosam relation till min mobil, att inte fastna i den under långa perioder och istället använda min tid mer meningsfullt istället för att bara sitta där.

Jag kommer att prova detta under några veckor och hoppas att det kommer att göra en märkbar skillnad.

Jag kan knappt tro att det endast återstår lite mer än en månad av min praktikperiod. Tyvärr har jag ännu inte sett någon anställningsmöjlighet i sikte. Trots detta kommer jag att försöka behålla en optimistisk inställning, utan att överdriva, särskilt när det är svårt att bedöma situationen som den ser ut just nu. Å ena sidan hoppas jag verkligen på att få ett jobb, men å andra sidan skulle jag vilja ta en veckas paus för att vila upp mig. Det är dock inte roligt att inte ha något jobb att gå till, eftersom det kan skapa stress även i saker man tycker om att göra.

Jag börjar känna mig lite stressad, men jag hoppas att jag kan fortsätta hålla tempot utan att tappa fokus. Jag hoppas allt går bra nu.

För att vara helt ärlig så avskyr jag meme- och länkkulturen. Inte memes i sig själva, eftersom de är en stor del av internets moderna utveckling med människor som vill uttrycka en relaterbar kamp i vardagen. Det jag har något emot är att många av oss verkar ha tappat konversationsförmågan på grund av memes.

Hur många bekanta har vi inte idag som bara delar videos med en? Hur många bilder med memes får man per dag som man egentligen inte tycker är särskilt roliga och som man bara "reagerar" på för att man inte vill göra den andra personen ledsen? Hur många konversationer om "hur det går" eller "vi borde ta och ses någon gång?" Har bytts ut mot oändliga memes, videos eller "skämt" där man får gå in och avbryta och säga "du, hur är läget? Längesen vi pratade!" För att sedan bli en obekväm situation där vi har en krystad konversation som inte leder någonstans.
Jag vet inte om jag är den enda som tycker detta, men jag känner att det saknas nyfikenhet bland oss alla idag. Ingen som direkt frågar eller verkar bry sig om vad vi gör. Till och med vissa av mina släktingar sitter och bara skickar reels från Instagram. Det vore kul om frågan "hur går det gubben/gumman?" kunde vara betydligt mer normaliserad istället för denna ändlösa hög av hjärndöda memes. Jag brukar ändå försöka bryta detta med dem alla med jämna mellanrum men det känns stundvis omöjligt att göra något åt det.

Jag tycker att det är en sak att dela minnen. Det brukar ofta vara en konversationsstartare där vi pratar lite om minnet, vilket sedan leder till att vi börjar prata om vad som händer idag. Kanske leder det till att vi träffas istället? Att lägga undan mobilerna en kort stund och ha en riktig "catch-up" eller lär oss känna någon ny person där vi skapar ett nytt minne är ju fantastiskt. Jag förstår dock om man vi inte har tid på samma sätt som förr och det är svårare att få till en träff, men ett "hej hur är läget" ger tusenfalt mycket mer än någon video då. Man hinner först bli glad när man ser att en person som man inte pratat med på länge skriver till en och sedan blir antiklimaktiskt överraskad av att det bara var en "meme". Värst är det om det är en meme med template från Svampbob Fyrkant också.

Jag har absolut ingenting emot att vi går framåt teknologiskt, men när det känns som att allt hela konversationer har reducerats till smileys (emojis för er som är yngre) med skrattande gubbar, trots att jag försöker ge tydliga svar, blir jag så frustrerad. Det är inte ens ansträngande att skriva lite då och då. Ett "Jamen, visst?" ger ALLA INDIVIDER så mycket mer än "gråtskrattande gubbar" eftersom smileys inte har någon substans eller skriftligt värde. Skitsamma om vi/ni inte har setts på år, ett litet svar kan vara starten på att vi/ni ses efter flera år.

Kalla mig boomer eller vad du vill, men jag kan inte vara den enda som genuint frustreras av det faktum att vi alla är uppkopplade och bara ett eller två knapptryck ifrån varandra, men ändå har vi blivit till sociala analfabeter som bara kan kommunicera via videos eller memes. "Jag vill bara visa" är naturligtvis ok, men man kan ju inte bara vilja "visa" och aldrig vilja prata om någonting? Jag förstår att det kan vara svårt att få ihop livspusslet ibland när jobbet tar all tid medan man jagar pengar, att ungarna håller en vaken om nätterna, att man bor med en energitjuv eller att man har andra problem som gör att man inte hinner skriva noveller eller ses som förut. Men ibland kan ett enkelt "hej, vad gör du?" vara mycket roligare för någon att få.

Låt oss tillsammans bryta detta.

Jag måste erkänna att jag har varit snål med inlägg sista tiden, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag plötsligt gick från att vara ledig och ha studiedagar två gånger i veckan till att befinna mig i verkligheten igen med väldigt lite fritid och helger som går åt till att ta igen den förlorade sömnen från veckan.

Trivs jag? På ett sätt har jag saknat att ha ett jobb på detta sätt och faktiskt befinna mig någon annanstans än i samma rum som någon 24/7, där jag kan få lite mer egentid och fokusera på något helt annat. På ett sätt känns det som att jag har fått mer mening i vardagen genom praktiken och fått en chans att tänka på något annat än musik, marxism, att älta ex och sex. Så på så sätt känns det som att jag har tagit ett steg tillbaka in i vuxenlivet.

Däremot har jag varit frustrerad över att det känts som att all min tid helt plötsligt bara går till jobb, vilket jag tycker är tråkigt eftersom jag gärna vill hinna med mitt eget liv. Jag har till exempel inte besökt mina föräldrar sedan februari och jag har väldigt dåligt samvete för det. Knappt träffat någon polare heller.

Men, det får jag väl göra senare. Jag hoppas nu att detta kan leda till något positivt under och efter sommaren, ett riktigt jobb med faktisk lön efter praktiken hade inte varit helt fel.

Efter två intensiva veckor på företaget har jag haft kul att lära känna företaget och dess arbetsrutiner. Jag har upptäckt att jag behöver kommunicera mycket mer än vad jag är van vid och det krävs att jag rör mig mellan olika avdelningar för att samla information.

Jag känner mig ovan i att vara klädd för kontorsmiljö, men det behövs eftersom jag försöker passa in så gott jag kan. Även om jag fortfarande ser ganska alternativ ut, känner jag mig mer "vuxen" i denna miljö.

Hittills har jag genomgått en intensiv introduktion och har lärt mig mycket om företagets verksamhet. Jag har också besökt olika platser för att se hur olika delar av företaget fungerar. Det finns mycket att hålla reda på, men jag känner att jag lär mig mer för varje dag.

Jag är tacksam att jag inte är ansvarig för allt än. Jag tror att det kommer att ta tid för mig att bli mer kunnig och att lära mig vara mer objektiv och neutral på denna arbetsplats.

Praktiken börjar officiellt på måndag och jag känner mig lite orolig över förväntningarna som kommer att ställas på mig. Jag har inte varit på en arbetsplats på fyra år och har aldrig praktiserat på ett kontor tidigare. Även om det känns bra att äntligen ha fått en praktikplats efter tre misslyckade försök, så har jag också många frågor och känner ångest inför förändringen.
Hur ska jag hinna med min vardag? Kan jag hyra en replokal på helgerna? Hur ska jag få mer tid att åka hem till söder oftare och minska min sociala isolering som har påverkats av pandemin och flytten? Sådana frågor snurrar runt i mitt huvud. Dessutom oroar jag mig för hur jag kommer att komma överens med chefen och om jag kommer att passa in på arbetsplatsen.

Men trots allt känner jag mig positiv inför den nya upplevelsen. Jag tror att den kan bidra till en mer naturlig stimulans i min vardag där stressen över att behöva lära mig nya saker inte kommer att vara så påtaglig som den kan vara när man studerar. Det känns konstigt att faktiskt få tycka till på en arbetsplats, eftersom jag är van vid chefer som bara ger order och där det inte finns mycket utrymme för kreativitet eller frihet.
Samtidigt känner jag mig lite osäker och undrar om jag verkligen kommer att klara av praktiken. Jag har redan nu en känsla av bedragarsyndrom och oroar mig för att jag inte har tillräckligt med kunskaper för att lösa problem redan från första dagen. Jag hoppas att jag åtminstone får en lugnare start och lära mig alla rutiner först.

Sammanfattningsvis så känner jag mig både orolig och positiv inför min praktikstart. Jag hoppas kunna ta tillfället i akt och vidga mina vyer, även om jag vet att det kommer att ta lite tid innan jag känner mig varm i kläderna. Oavsett vad så hoppas jag att detta kommer bli bra.

Må det bära eller brista!

30-årsfesten har nu kommit och gått. Förutom att jag tyckte att Någon var lite besvärlig (som vanligt), så tyckte jag att festen var verkligen lyckad. Allt föll på plats. Några vänner och större delen av pappans släkt, samt några från mammas sida, var närvarande.

Jag ångrar inte beslutet att ha min 30-årsfest på hemmaplan, där jag växte upp. Det kändes helt rätt och jag hade inte kunnat önska mig något bättre. Festen pågick från 17:00 till 5:30 nästa dag, men det kändes som att festen flög förbi på bara några timmar. Jag önskade att festen aldrig hade tagit slut.

Jag behövde verkligen den här festen och möjligheten att trycka på livets pausknapp. Det gav mig, för första gången på 5 år, en känsla av lugn som jag inte har känt på länge.

Men nu är det dags att återgå till verkligheten. Jag planerar att göra några förändringar från och med den här veckan för att få mitt liv på rätt spår och sträva efter något bättre.
Att börja med så tänker jag ta tag i mitt eget drickande, eftersom jag har känt att det har eskalerat något den senaste tiden på grund av en underliggande nedstämdhet. Generellt behöver jag bli piggare för att orka hantera den kommande praktiken.
Därefter behöver jag också ta tag i min vikt och försöka gå ner några kilo, eftersom jag inte känner mig helt bekväm med att väga 110 kg. Det påverkar mina knän när jag går någonstans och det vore skönt att slippa den smärtan samt få fram lite linjer som jag inte sett på flera år. Det skulle vara det bästa att ersätta dessa kilo med muskler, men det verkar osannolikt med tanke på att jag aldrig lär få in en vettig rutin ett gym. Därför tänker jag börja simma på det nyöppnade badhuset istället.

Förhoppningsvis blir det jag tänkt göra relativt lätt att genomföra, annars kommer jag att skriva ett nytt blogginlägg.

Tycker det är sjukt på något vis att man har gått och blivit 30 år nu. Vad fan hände med tiden?

Jag har i vanlig ordning haft mycket igen. Mycket funderingar över allting som händer och vad jag ska göra, har varit i ovanligt många skov såhär års och mått rätt kasst mentalt emellanåt. Vet inte vad som tagit åt någon riktigt, vi har haft lite gräl var och varannan dag sen nyår om allt möjligt och det konstanta tjafsandet gör att jag blir rätt trött. Känns som att det borde vara nog med stress som det är med plugget och den inkommande praktiken, men nä... Klart man ska tjafsa om allt från struntsaker till om hur man vill bli väckt på morgonen. Det är liksom inget viktigt och det tar så onödigt mycket energi. Kanske är stress bara? Eller jag vet inte, tröttsamt är det i alla fall. Jag fattar inte hur man orkar störa sig på allt och hela tiden får ett behov att skälla om det. Så märkligt. Men som sagt, kanske bara är stress. Hoppas det i alla fall.

Är lite besviken på en gammal polare. Han var min bästa polare en gång i tiden och vi hade mycket gemensamt samt umgicks jämt. Men sen hände en grej mellan mig och hans tjejpolare som inte blev så bra och sedan så har vår relation inte varit densamma. Jag har vid upprepade försök försökt att vara good sport och ändå visa support eftersom jag inte vill att något gammalt skit som inte ens var mellan mig och honom skulle påverka det vi hade. Men han gör sig hela tiden så jävla svårpratad, råkar man skriva mer än en mening i ett meddelande så slutar han att svara. Frågar man hur det går med allt så får man aldrig den frågan tillbaka och intresset för allting annat som inte är musik, skogen eller sånt vi gjorde pre-2016 är så jävla svalt. Vi har liksom inte setts på 4 år och jag har ändå haft hoppet om att kunna komma tillbaka igen som på den gamla goda tiden.
Vi fyller år nästan samtidigt också och vi båda fyllde 30. Jag skriver ett entusiastiskt genomtänkt meddelande där jag grattar honom och han tackar för det. Tillbaka får jag en meme och ett "grattis :)", tycker det är så tråkigt att han har så lite intresse att han inte ens försöker möta mig på samma nivå.
Vet faktiskt inte om man bara ska tolka det hela som att det helt enkelt är "dött" mellan oss. Han sa till min syster för ett par år sedan att han och jag skulle vuxit ifrån varandra. Tycker det är en väldigt tråkig inställning till det hela och ännu tråkigare att han ändå inte ens vill försöka ses innan han flyttar till Skövde.
Kanske är bra att han flyttar, då kanske jag mentalt kan flytta från honom med. Han verkar ändå bara bry sig om min musik och skiter i mig som person, lite tråkigt att känna så när vi var bästa vänner en gång i tiden.

Aja, verkar bara som att jag ältar. Tror det är tredje gången jag skriver om det.

Annars? Ja du, känner mig rätt trött på väldigt mycket. Jag hade trott att jag skulle vara på en helt annan plats och punkt i mitt liv när jag fyllde 30, men jag är rätt besviken på att det inte är som tänkt. Tycker att jag sitter fast i blålera just nu och vet inte riktigt vad jag känner för framtiden. Är mest less på allt om jag ska vara ärlig. Tänker ta tag i lite saker inom en ganska snar framtid. Mina mat och dryckesvanor blir första steget, jag har tydligen ganska högt kolesterol så det är väl dags att bli nyttig. Kul att bli äldre, yay.