Cornixs blogg

Intressant. Fast samtidigt väldigt obehagligt. Smärtsamt kanske, det återstår att se.
Jag talar om mitt humör. Mitt humör som hela dagen befunnit sig på topp. Jag sov länge och har ätit gott. Träningen med klanen gick oväntat bra, förlorade inte en enda match och jag är nöjd med min insats.

Så nu plötsligt. Det knäpper till och all energi jag hade försvann. Allt på grund av en enda liten fånig tanke. En paranoid och fruktansvärt idiotisk sådan.
..men jag kan inte släppa den.

Jag vet att det inte bara är jag som har detta mål. Så varför i helvete får jag för mig att alla blir rädda för mig så fort de börjar förstå en eller två saker om mig? Jag vet att det har förekommit. Personer har totalt raderat alla kopplingar till mig av, för mig, helt okända anledningar. Jag är medveten om att jag är en udda person med en hel del egenheter jag aldrig visar folk. Så hur kan folk bli rädda utan att jag ens säger något? Eller uttråkade. Eller jag vettefan vad för känslor eller tankar jag väcker hos dom! Hur ska jag kunna veta? De försvinner ju..

Varför finns det ingen som finner tystnad intressant? Varför finns det ingen som skiter i att jag inte bryr mig om det mesta? Varför finns det ingen som delar mina egenskaper? Varför måste jag leva ensam när jag vet att jag kommer dö älskad?
Sådana frågor är värdelösa att ställa. Man kan aldrig med säkerhet själv ge svar på frågor om varför. Av den anledningen är jag mer intresserad av frågor om hur.

Hur kommer det sig att ingen ser/gillar det som gör mig utomstående? Det som gör mig unik?


Yup. Smärtsamt indeed.

Det har blåst ganska rejält utomhus de senaste dagarna. Stormat till och med på sina håll.
Varför kändes det inte tillräckligt?

Jag har en ganska speciell relation till mitt element, vind, som jag inte tänker omnämna alltför mycket då jag inte finner det särdeles betydelsefullt för det meddelande jag vill framföra. Vet bara att jag kallar den vän och att jag aldrig ogillar en stadig storm för de vindar den för med sig.

Så jag var ute häromdan. På väg hem från att ha spenderat tid med mina vänner i trakten. Det blåste väldigt mycket. Jag älskade det. Jag log hela vägen hem och under de värsta vindarna skrattade jag högt och förtjust. Jag stannade även utanför mitt hus en bra stund innan jag kände för att gå in och sova. Men det kändes aldrig som tillräckligt.

Jag vill ha mer vind. Mer storm. Fler tillfällen då jag verkligen känner för att lämna allt bakom mig och gå ut för att stå med vinden piskande i ansiktet. Skrattandes.

Jag har högt diskuterat saknad tidigare och nämnt att jag är en dålig kandidat att förespråka det.
Jag är bättre lämpad nu.

Jag saknar min vän. Min vind.

Ännu en sömnlös natt.

Jag vill inte påstå att det inte är speciellt... men det finns ingen vettig förklaring till detta mönster jag håller på att skapa.
Visst att jag spenderar mycket tid vid min dator och att jag vid specifika tillfällen kan ha svårt att slita mig, men det har aldrig hindrat mig från att bli trött förut. Eller hungrig.
Jag har alltid haft svårt för att slita mig från diverse projekt jag väl påbörjat, jag måste se dem till ett slut, så där är det inget nytt. Jag har utan problem kunnat lämna datorn förut när jag väl blivit klar med åtminstone en del av helheten. Jag gör inget nu som jag aldrig gjort förut.
Jag har även lärt mig att när jag inte blir hungrig så är jag antingen deprimerad eller sjuk. Jag har varit varken eller. Därtill så blir jag nu heller inte trött längre.

Jag vet inte varför detta händer. Det förbryllar mig på ett sätt som känns väldigt avlägset. Allt känns avlägset.
Jo, jag kanske har börjat skapa ett par aningar om uppståndet till detta dämpade tillstånd jag befinner mig i...

Jag gillar dock inte svaren. Jag avskyr dom.

Ödet.
Slumpen.
Ironin.

De tre pelarna som utgör grundstenarna för valen i mitt liv. Jag kan välja att inte följa de pilar som dom skapar åt mig, men varför? Allt går bara runt i alla fall. Två gånger har nu Ödet och slumpen samarbetat för att få mig gå mot ett håll. Första gången följde jag deras riktning. Sedan bröt jag och valde en annan väg att gå. Nu har dörren till mitt nya mål som så länge varit öppen verkat låsa sig själv framför ögonen på mig, precis som jag var på väg att öppna den. Samtidigt dyker detta andra alternativ upp. Samma alternativ som för snart 2 år sedan.
Vad händer om jag gör samma val igen? Vad händer om jag ironiskt nog följer slumpen mot mitt öde?

Jag skulle tro att alla jagar något som de inte har, människan är skapt sådan trots allt, girig. Jag själv är inte annorlunda. Jag vet för det mesta vad jag vill ha och mina krav är inte alltid lätta att uppfylla.
Tankar och saker kommer till mig när jag skriver. Ironiskt att mina egna ord innehåller så mycket rum för spekulation och filosofi. Dock ser jag det inte som negativt. Hade jag inte fått någon form av tillfredsställelse utifrån denna aktivitet så betvivlar jag starkt att jag hade fortsatt.

Jag har lärt mig känna när jag kan respektive när jag inte kan skriva. För min del krävs det en viss sinnesstämning, vet inte hur övriga fungerar.
Ikväll kändes rätt tyvärr (nej det är ingen behaglig stämning i mitt rum just nu) och nog sade jag något som fick min hjärna att upprepa mina ord. "Det får komma till mig istället. Hellre det än att jaga något som inte finns."

Jag vet vad jag vill ha. Har vetat det i väldigt många år och har jagat det frenetiskt. Många gånger har jag trott att jag funnit det och varje gång så har det runnit ut som sand mellan mina fingrar. Ju hårdare man anstränger sig desto svårare verkar det för man finner bara fler fel och motgångar.
Så ska jag släppa allt? Skulle det på något ironiskt sätt hjälpa? Det gav mig inspiration nog för det här oavsett.. Funkar det på fler saker?

Jag vill så gärna att mitt sökande tar slut men mer och mer börjar jag tvivla på att det jag vill ha ens existerar. Rättelse; den jag vill ha.

Må hända är jag inte den perfekta kandidaten till att spendera tid på att spekulera kring detta ämne. Saknad är något jag sällan känner. För det mesta ser jag det som ett tecken på svaghet. Det tyder på beroende utav utomstående faktorer, något jag inte är alltför förtjust i.
Ändå ser man på saknande personer med sympati och vill trösta de för att de lider.

Jag saknar väldigt få saker och väldigt sällan. Känner ofta en vilja till att bedriva en sorts aktivitet men blir inte förtvivlad om jag är utan ett längre tag. Detsamma gäller personer. Klart jag gillar att umgås med mina nära, men jag saknar de aldrig.
Det finns dock ett undantag. Stark kärlek kan få mig att sakna bortom gränser. Är detta för att jag på något psykopatiskt vis sparar all saknad till någon jag finner värd att ge den till? Huh.. En tanke slog mig precis. Jag har ingen att dela med mig till eller att ta del utav. Huh..

Jag satte mig här ikväll därför att jag varit förvånansvärt uttråkad senaste dagarna. Vill egentligen mest bara prata med en speciell person. En person jag brukade dela mina nätter med. En likasinnad så att säga. Min känslomässiga relation till denne är långt ifrån kärleksbunden, men likväl känner jag en saknad av henne.

Ytterligare en väl uppskattad insikt och ytterligare en sömnlös natt.

Efter att ha läst allt jag skrivit inser jag att det här inte alls blev som jag tänkt... Ta det med en nypa salt.

Min situation känns ironisk.
Nätter då jag har problem att sova är nätter då mina tankar vandrar för mycket. Vandrar mina tankar för mycket så kommer jag till insikt i diverse saker. Insikt i, långt ifrån ofta, mindre trevliga saker. Saker som så fort de blir upplysta helt plötsligt analyseras sönder totalt och samman för att ge en djupare förståelse i tingets funktioner.

Ikväll insåg jag helt plötsligt min största personlighetsbrist.

Kul jag kommer ha med att försöka sova nu...

är inte ett koncept jag ser någon större betydelse i. Främst för att jag inte har stött på ett enda nyårslöfte som hållits vilket får mig att naturligtvis bli skeptisk. Att det är en mänsklig företeelse är en annan mycket god anledning till att inte lägga större vikt vid denna triviala aktivitet.

Men det är ett nytt år och detta år kommer att bli historiskt. Inte nödvändigtvis stora världsomfattande händelser som går till historien, men i delar av mina vänners såväl som i mitt eget liv kommer stora dramatiska ändringar att ge sken. Året då jag tvingas växa upp. Året då jag väljer min framtid.

Oh ja.. jag har känningar om att mycket kommer att hända detta år.. Varför känns det som något negativt?

Ey.

Jag har länge underskattat gräddfil. Det var fan jävligt dåligt av mig. Gräddfil är king!

Stockholm är alldeles för korrupt för mig. Sprängfyllt till gränserna med desperata parasiter som inte lärt sig annat än att klaga och se ner på sin egen så väl som andras tillvaro. Med vilken rätt?
För övrigt så luktar det dåligt och luften smakar illa och känns fel. Varför är folk så förtvivlat inställda på att bo i så stora städer som möjligt? Är det för att de vill omringa sig med andra individer för att de inte klarar att stå själv genom svåra perioder? Så pass svårt fördärvade att de ser allt som en sjukdom istället för att inse att deras egna hjärnor spelar ut dom själva? Har de blivit sönderavlade till delen att de skridit över gränsen från att vara flockdjur till att oavbrutet söka nya kontakter? Att de desperat måste se och känna människor konstant för att förgäves försöka övertyga sig själva om att de inte kommer bli förlorade för evigt i ett hav av död och förruttnelse; platsen vi alla har att se fram emot. Tids nog..

Varje gång jag återvänder från det helvetets jävla hål så mår jag sämre än jag gjorde innan jag for... Dock kommer den känslan inte vara långvarig och när den väl upphävs så vet jag att jag kommer att se till andra sidan lugnare och behagligare. Väldoftande.. till skillnad från.. ja.. Stockholm...

Jag skulle vilja säga att jag aldrig mer kommer återvända dit men det vore att ljuga för mig själv. Förbannat synd att jag ska vara så jävla bra på att ljuga och dålig på att reda ut känslor och tankar.
Någonstans i mitt bakhuvud så vet jag dock.. att att skylla detta på en stad och dess invånare
är en lögn.