Tankar kring saknad

Må hända är jag inte den perfekta kandidaten till att spendera tid på att spekulera kring detta ämne. Saknad är något jag sällan känner. För det mesta ser jag det som ett tecken på svaghet. Det tyder på beroende utav utomstående faktorer, något jag inte är alltför förtjust i.
Ändå ser man på saknande personer med sympati och vill trösta de för att de lider.

Jag saknar väldigt få saker och väldigt sällan. Känner ofta en vilja till att bedriva en sorts aktivitet men blir inte förtvivlad om jag är utan ett längre tag. Detsamma gäller personer. Klart jag gillar att umgås med mina nära, men jag saknar de aldrig.
Det finns dock ett undantag. Stark kärlek kan få mig att sakna bortom gränser. Är detta för att jag på något psykopatiskt vis sparar all saknad till någon jag finner värd att ge den till? Huh.. En tanke slog mig precis. Jag har ingen att dela med mig till eller att ta del utav. Huh..

Jag satte mig här ikväll därför att jag varit förvånansvärt uttråkad senaste dagarna. Vill egentligen mest bara prata med en speciell person. En person jag brukade dela mina nätter med. En likasinnad så att säga. Min känslomässiga relation till denne är långt ifrån kärleksbunden, men likväl känner jag en saknad av henne.

Ytterligare en väl uppskattad insikt och ytterligare en sömnlös natt.

Efter att ha läst allt jag skrivit inser jag att det här inte alls blev som jag tänkt... Ta det med en nypa salt.