Vändning

Intressant. Fast samtidigt väldigt obehagligt. Smärtsamt kanske, det återstår att se.
Jag talar om mitt humör. Mitt humör som hela dagen befunnit sig på topp. Jag sov länge och har ätit gott. Träningen med klanen gick oväntat bra, förlorade inte en enda match och jag är nöjd med min insats.

Så nu plötsligt. Det knäpper till och all energi jag hade försvann. Allt på grund av en enda liten fånig tanke. En paranoid och fruktansvärt idiotisk sådan.
..men jag kan inte släppa den.

Jag vet att det inte bara är jag som har detta mål. Så varför i helvete får jag för mig att alla blir rädda för mig så fort de börjar förstå en eller två saker om mig? Jag vet att det har förekommit. Personer har totalt raderat alla kopplingar till mig av, för mig, helt okända anledningar. Jag är medveten om att jag är en udda person med en hel del egenheter jag aldrig visar folk. Så hur kan folk bli rädda utan att jag ens säger något? Eller uttråkade. Eller jag vettefan vad för känslor eller tankar jag väcker hos dom! Hur ska jag kunna veta? De försvinner ju..

Varför finns det ingen som finner tystnad intressant? Varför finns det ingen som skiter i att jag inte bryr mig om det mesta? Varför finns det ingen som delar mina egenskaper? Varför måste jag leva ensam när jag vet att jag kommer dö älskad?
Sådana frågor är värdelösa att ställa. Man kan aldrig med säkerhet själv ge svar på frågor om varför. Av den anledningen är jag mer intresserad av frågor om hur.

Hur kommer det sig att ingen ser/gillar det som gör mig utomstående? Det som gör mig unik?


Yup. Smärtsamt indeed.